Jag kommer ihåg den gången för många år sen när jultomten kom. Pappa hade mycket att
göra på jobbet och skulle komma hem senare. Trots att det var julafton. Mamma och jag stod
i köksfönstret. Mammas händer vilade lätt på mina axlar. Hennes kroppsvärme gick rakt
igenom min ylletröja. Vi väntade, sträckte på nackarna och spejade ut i mörkret.
”Där är han!” ropade jag.

Medan han balanserade en säck på ryggen pulsade han fram i den höga snön. För varje steg
vajade han fram och tillbaka några gånger och höll på att ramla omkull.
“Mamma, varför pulsar han i snön? Varför går han inte där du har skottat bort all snö?”
“Jag vet inte hjärtat.”
Det bultade hårt på dörren.
“Öppna du”, sa mamma.
“Jag vågar inte”, sa jag. “Tänk om han är arg för att han närapå ramlade i snön?”
“Det är han inte. Gå nu.”

På tå tassade jag bort till ytterdörren, satte båda händerna runt handtaget och drog upp dörren.
Först en kall vind som svepte över mig. Mitt tunna hår reste sig en snutt från öronen och la
sig igen. Tomten fyllde hela dörröppningen. Han lyfte kängan för att ta ett steg. Jag såg vad
som var på väg att hända, men hann inte öppna munnen. Tomten fastnade i dörren. Han
tryckte på. Hårt klämde han kroppen inåt. Jag och mamma stirrade. Så vips. Ett brak och
jultomten stod på huvudet rakt in i vår hall. Säcken kom efter, dök och landade på stengolvet
med ett kraschande ljud. Fortfarande stod mamma och jag stilla.

“Jäklar, jäklar”, sa tomten medan han med ett flås vred på kroppshyddan och damp ner
sittandes. ”Inte bra, inte bra.”
Jag kände igen rösten. Han tog av sig masken. Hans kinder var knallröda och pannan dröp av
svett. Med ena vanten drog han bort svett som runnit ner i ögonen.
“Pappa? Är det du som är jultomten?”

En stund senare, när vi hade lugnat ner oss och pappa bytt om till vanliga kläder, satte vi oss i
köket. Pappa hällde ut säckens innehåll på köksbordet. En väggklocka med två visare som
ramlat av och låg och skramlade på botten, vinglas som förvandlats till vassa glasbitar och en
glasvas som gått rätt itu. Men mina hockeyrör var hela. Vilken lycka!

Text: Ethel Hedström