Hon flåsade högt och irriterat där hon sprang, eller i alla fall försökte springa i nästan vertikal lutning uppför den hala sluttningen i Hammarbybacken. Backen tornade upp sig som ett stockholmskt Mount Everest. Hon skulle upp, ända till backens topp på en höjd av 93,5 meter över havet. Ursprungligen var backen bara 55 meter hög. 1951 byggdes en hoppbacke som användes för nationella tävlingar, till exempel gick skidspelen i Stockholm 1955 av stapeln just här. Men på grund av snöbristen så fick snö skickas med tåg från Östersund och Dalarna för att kånkas uppför branten av brandmän. Idioti tänkte hon. Stockholmarna som girigt roffade åt sig, till och med snö från resten av landet. Bara idéen att anlägga en skidbacke nära huvudstaden tedde sig galen. Men mycket vill ha mer. Till skillnad från Mount Everest så ökade Hammarbybackens topp med åren. 1983 av schaktmassor från bygget av Globen då höjden blev 87,6 meter. 2007 av fyllnadsmassor från Hammarby sjöstad då höjden blev nuvarande 93,5 meter. Att nå ändå upp till Hammarbybackens topp var målet. Hon skulle upp, ända upp denna gång. Det gick inte att ta fel på blodsmaken i munnen. Järn. Marken slafsade och för varje två steg uppför gled hon minst ett nedför.

Hon hatade motion. Hon hatade att svettas. Och ändå försökte hon springa uppför bergväggen som om det inte fanns någon morgondag. Det hade börjat med att hon hörde talas om kärlekssajten Tinder där alla enligt utsago kunde träffa någon. Alla, utom tydligen hon själv vilket hon snabbt blev varse om. Svept till vänster – bortvald. Svept till höger – vald. För att bli vald var hon tvungen att bli svepvänlig. Bort med det där svampiga dödköttet. Hon skulle mejsla ut en ny köttkostym åt sig. Och sen skulle hon få ligga. Bli vald. Utvald. Dyrkad. Det var som om hon var osynlig. Off allas radar. Så hade det alltid varit. Men nu hade hon tröttnat på det. Hon ville veta vad det var som upptog så mycket av folks tid och fokus. Hur gick det till att ligga? Gav det mening? Riktning och mål? Kärlek och romantik verkade så viktigt för alla människor att det måste vara något överjordiskt magiskt och meningsfullt.

Hon kräktes i munnen. Det svartnade för ögonen och hon stannade till och kippade efter andan. De trånga träningskläderna glänste i skidbackens sken. Hon hatade vintern. Hon hatade att vara utomhus. Hon hatade slalom. Två tredjedelar uppe. Hon var uppe på 63 meters höjd. Hon spottade ut kräket och fortsatte. Snoret rann. Svetten rann. Tösnön skvätte upp överallt. All denna vätska. Det kändes som att det läckte även från henne. Hon var dyblöt. Hela hennes kropp kändes inkontinent.

Väl uppe på den ensliga toppen av Hammarbybacken hade hon 360 graders utsikt åt alla håll av Stockholm. Det lyste i många av husen nedanför. Radband av lyckade hushåll. Av människor som dragit vinstlotten i livets lotteri. Blivit svepta åt höger. Liggbara. Åtråvärda. Men det skulle hon ändra på nu. Det var dags att bli den svan, istället för fula ankunge, som hon var innerst inne. Hon hade växt upp i fosterfamilj med tre andra fosterbarn. Hon märktes aldrig i fosterfamiljen. Det var som om hon var osynlig i alla sammanhang. Vänner saknades också henne. Alla runt henne hade alltid glidit undan. Som om hennes egen undflyende person reagerade med andra människors energier och stöttes bort. Hennes biologiska föräldrar hade dött i en bilolycka när hon var nyfödd hade hon fått höra. Det fanns inga andra släktingar i livet. Hennes livshistoria var som ett svart hål. Hon var 25 år. Ett kvarts sekel. Hon hade aldrig kysst någon eller blivit kysst. Hon hade aldrig legat med någon. Hon hade alltid varit osynlig. Tyst och beskedlig. Hon hade väntat på att tiden skulle komma ikapp henne. Att den som väntar lugnt och tyst till slut får sin bit av kakan. Sin bit av den stora rosa marsipankuken.

Men nu hade ett kvarts sekel gått upp i intet. Livets timglas som bara rann och rann ut. Hon måste ta kommandot. Hon måste ändra given. Uppe på slänten satte hon sig på huk och kände hur hela hon liksom evaporerade, förångades. Hon djupandades och kände hur det bultade inne i köttkostymen.

Från reningsverket i Henriksdal såg hon plötsligt ett neonfärgat grönt sken. Norrsken tänkte hon? Gick det ens att se i Stockholm? Men skenet verkade förflytta sig och kom närmre. Var det en drönare? Sakta, sakta kom det närmare tills skenet var precis ovanför henne. Det fanns ingen annan där uppe på toppen. Bara mörker och grå klibbig snömodd. Evaporerandet fortsatte och det dunstade ur varenda por. Det kändes som om hon var på väg att ömsa skinn. Att bli den där vackra svanen hon var i sitt eget huvud. Bli en av de vackra människorna.

Det gröna skenet tilltog i styrka och plötsligt var hon mitt inne i det. Ett varmt grönt mörker som omslöt henne. Hennes köttkostym började rinna av henne. Den svampiga magen var plötsligt borta, hennes ben växte i storlek och när träningskläderna sprack och köttet runnit av var benen långa och gjorda av metall. De liknande känguruns kraftiga lår. Hon rörde sitt ansikte. Fingrarna sjönk in i köttet. Hon började febrilt att riva loss köttet. Längst in till benen. Eller metall. Eller vad det nu var för något inuti henne. Förvandlingen var euforisk. Hon kände hur något började växa ut på ryggen. Stora, flaxande vingar. Hon var en svan! En metallförsedd ståtlig skapelse. Hon skakade på sin kropp som en blöt hund. Det yrde köttslamsor, tänder, hår och fingrar om henne. Allt i skenet av det gröna. Hon ömsade skinn. En värme och ett lugn omslöt henne. Sedan blev allt mörkt.

Ur det gröna skenet steg en farkost ned. Hon sögs sakta upp i farkosten. När hon återfick medvetandet blev allt plötsligt glasklart. I ett kvarts sekel hade hon varit utsänd. Utsänd från sin värld till människornas värld. Hon hade samlat information åt de sina. I ett kvarts sekel. Nu hade hon återvänt till sin sort. Hon blev hyllad som hjälte som hade levt bland människorna i ett helt kvarts sekel. En hel evighet.

Nu såg hon sig själv utifrån. Vingarna. Svanen. Den var här. Hon var den. Att ha varit utvald utan att ens veta om det. Här var hon inte längre en osynlig och parasiterande varelse utan ett högt aktat värddjur. En svan. Ett sammanhang. Här var hon svept åt höger.

Nästa vecka fanns följande artiklar att läsa i de svenska tidningarna:
”Under lördagen kunde ett grönt sken skymtas över Henriksdals renhållningsverk och det intilliggande Hammarby sjöstadsverk. Enligt Lars Nordström, pressansvarig på Henriksdals renhållningsverk, rör det sig inte om någon läcka. Kanske är det ett ovanligt väderfenomen som skådats, SMHI utreder saken.”

”Tidigt på söndagsmorgonen hittade hundägaren Conny Pil och hans svarta labrador Suss en hög med köttrester, hår, naglar och tår på toppen av Hammarbybacken. Polisen är underrättad och händelsen har polisanmälts. Fynden matchar inget DNA som finns i de olika gendatabaserna. Efterforskningarna kring händelsen fortsätter.”

Text av Lotta Oudhuis
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy

Foto av Engin Akyurt från Pexels