Hon vände sig om och såg över kullen, alla kroppar som låg livlösa verkade så små ut från höjden. Rustningen kvävde henne och hon tog långsamt av sig den, släppte ner den på marken och såg den rulla ner till det som snart nog skulle bli en griftegård. Det var skönt att se den försvinna, såsom hennes människoliv snart skulle. Människor är märkvärdiga tänkte, det gamla huset kollade ner på henne med dagens första solstrålar bakom sitt en gång mäktiga tak.

”Fader de var inte som du beskrev dem. De var hemska, blodtörstiga, hade huvudet full med hat och girighet. Människor kanske var annorlunda när du var här, men de har förändrats”

Hennes hy glittrade inte mot solljuset längre. Bara de mest ömsinta alverna hade hy som hennes, men det förändrades efter hennes resa med människorna.

”Fader? Varför öppnar ni inte dörren? Jag vill hem, jag saknar er” hennes röst började skaka i rädsla. Hjärtat pumpade snabbare och svetten började rinna igen.

”Far? Mor? Snälla, öppna dörren” hon drog i den gamla dörren som inte vek sig. Hon drog hårdare, snabbare, mer desperat.

”Ni kan inte lämna mig här!!” skrek hon till den tomma luften i väntan på svar.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!