Nytt år 317
Jag drog manteln närmare kroppen, klev över de livlösa kropparna på klippavsatsen och steg in i drakens grotta. En kyla letade sig uppför ryggen, som om jag hade passerat ett osynligt, blött draperi, och den fick mig att stanna till där i öppningen. Jag vägde en stund på hälarna, kramade hårdare om det trygga svärdshjaltet innan jag fortsatte. Mina steg ekade genom mörkret, studsade mot taket och väggarna någonstans på avstånd.
Tjugofem steg rakt fram, femtio åt höger. Jag rabblade måtten för mig själv ur minnet. Kylan avtog ju längre in i grottan jag kom och min puls gick långsamt ner till den normala. Mitt harnesk kändes inte mindre tungt för det. Trettio steg åt vänster. Det var kolsvart runtom mig. Kair hade insisterat på att jag skulle ta med en fackla, men så gjorde man inte här inne. Det hade varit respektlöst, speciellt med tanke på varför jag var här. Jag kunde bara hoppas att minnet inte svek mig. Fem …
Ett skrammel fortplantade sig genom grottan likt en servitörs tappade bricka på ett gästabud. Jag stelnade mitt i steget. Min svärdsskida hade skrapat mot en stenbumling på marken. Min torra strupe smärtade när jag svalde. Långsamt likt ett dalande höstlöv satte jag försiktigt ner foten på marken.
Någonting skiftade i mörkret framför mig. Inte en magisk förnimmelse, snarare en vindpust så svag att den bara registrerades av mitt undermedvetna. Långt bort men tillräckligt nära för att min hud skulle knottra sig. Jag fumlade ett tag med halskedjan, drog sakta upp smycket som hängde i det. Smycket var i polerad granit, stort som ett öra. Jag kunde inte se det i mörkret, men genom handsken kunde jag följa konturerna av bergsguden Ankrop som var ingraverad på smyckets ena sida, komplett med isyxa i ena handen och rep i den andra, i färd med att bestiga ett berg.
”Ge mig styrka och tillåtelse att bege mig in i din kropp”, mumlade jag och satte läpparna mot smycket.
”Hon kommer inte att hjälpa er”, hade Kair sagt tidigare, när jag och mina närmsta vänner stod uppe i Måntornet och spanade ut genom skottgluggarna.
”Vad har vi för val?” frågade jag utan att slita mig från tubkikaren jag använde för att hålla koll på striden nere på gatorna. ”Vi måste försöka.”
”Om hon hjälper er kan ni kan kanske använda henne som måltavla”, fortsatte Kair. Han var den enda av oss som satt ner vid bordet i mitten av tornrummet. Bordsskivan täcktes av en karta över staden med olika tennfigurer som representanter för våra respektive fiendens styrkor. ”Få Steppaneck att byta fokus”, fortsatte Kair och flyttade planlöst på en figur.
Stridslarmet låg som en tung matta över staden nedanför mig, det bolmade från brinnande hus och … de hjärtskärande skriken från oskyldiga som kom i fiendens väg högg i hjärtat likt ispilar. Jag lade kikaren ifrån mig och fällde en tår inombords.
”Döda henne”, föreslog Gorjan och knackade sig i pannan med knogen. ”Ta den. Drick hennes drakblod.”
”Hon förtjänar inte något av det. Det vet ni alla.” Jag skakade på huvudet och svepte blicken över de andra, alla iklädda gröna hjälmar och mörkröda läderuniformer som spände över skottsäkra harnesk, revolvrar i hölster och svärd nedstuckna i dekorerade skidor. Jag slog ut med händerna. ”Hur länge orkar vi hålla ut?”
Orban muttrade och spottade en tobaksbrun loska. ”Fyra timmar. Inte mer. Sen är de över oss.” Han nickade mot mig. ”Ta en häst. Rid. Det är vår enda möjlighet.”
Vincent hade stått tyst under vårt samtal med armbågen lutad mot kolven på den fasta kulsprutan som var riktad ut genom södra skottgluggen. Han kastade en drömsk blick mot horisonten. Som om räddningen skulle komma vilken sekund som helst. Som om budet om hjälp hade nått våra allierade i Westermark i tid. Som om vår vapenbroder Marco Gai hade lämnat de andra magikerna i Shen’gai och kommit ridande över kullen på en vit springare. Men nej, de skulle inte komma, vi var ensamma i det här.
”Om inte Ankrop behagar återuppstå från sin stengrav är hon vår enda chans”, sa Vincent till slut. ”Folkets enda chans.”
Kort därpå sadlade vi hästarna nere i stallet på egen hand. Enbart Gorjan följde mig ner från Måntornet, allt för att undvika upptäckt och uppståndelse. Befolkningen hade det tillräckligt svårt ändå och behövde inte mer att oroa sig över. Hade jag fått välja själv hade jag ridit ensam, men det hade inte kommit på fråga. I stället drog de andra lott, och lotten föll på Gorjan. Hon hade accepterat det med ett leende i mungipan, väl medveten om att det troligtvis var ett självmordsuppdrag.
Snöfallet hade tagit ett uppehåll när vi sakta red ut från den öde stallgården. Vi tog Röda vägen, bakgatan förbi slakteriet vidare mot inre muren och just Röda porten. Vakterna vid porten försökte stoppa oss, men de kunde inte vägra mina order hur mycket de än ville. Jag kunde bara hoppas på att de gjorde som jag instruerade och inte förde vidare vad de fick se.
Så fort jag och Gorjan fick möjlighet och utrymme sporrade vi hästarna och satte fart mellan huskropparna. Från Röda porten var det raka spåret till den gamla vägen som slingrade sig uppför bergsväggen i riktning mot grottan. Vägen var bred, uthuggen ur berget för generationer sedan, men det var länge sedan som gruvan sinade och fick en annan bosättare. Nu låg snön orörd och decimetertjock framför oss, hästarnas hovar rörde upp den i vita moln.
Luften blev svalare ju högre upp vi kom. Kall och frisk. Hästarnas tunga andetag och klappret från hovarna var det enda som hördes. Jag kostade mig på att byta ett leende med Gorjan. Ju närmare grottan vi kom, desto närmare kom vi vår räddning.
Fienden överrumplade oss efter första stigningen. En näve baroger attackerade från bakom ett lågt buskage. Vildsinta bestar, humanoida men oproportionerligt korta, muskulösa armar, böjda ben som underlättade för fyrfota färd, huden täckt av fiskliknande fjäll under tjock läderklädsel. De brakade in i oss. Jag svingade mitt svärd och högg huvudet av en barog i en kaskad av mörkt blod. Huvudet lyckades fastna på svärdet. Jag svor och fick offra dyrbara sekunder på att slita loss det. De blekgula ögonen stirrade anklagande på mig, intryckta i ett insektslikt huvud vars skalle täcktes av mörk borst och två decimeterlånga horn.
Gorjan vrålade ursinnigt bredvid mig, nära att slitas ur sadeln av en mänsklig fiende. Jag satte fart mot henne, använde min häst till att springa ner en motståndare. Även om fienden var numerärt överlägsen hade vi övertaget uppifrån hästryggarna. Jag stötte svärdet framåt likt en lans. Lagren av läder gjorde knappt motstånd när min svärdsspets gled in i fiendens rygg, precis mellan ryggrad och skuldra. Motståndaren skrek och ryckte till, och innan jag visste ordet av föll jag ur sadeln.
Tumult var ordet. Våra hästar stampade runt i panik. Baroger och människor försökte sig på en ordnad attack. Gorjan öppnade eld med revolvern, pumpade blykulor och fyllde luften med hoppgivande krutrök. Jag försökte dra min egen revolver när en barog störtade in i mig. Revolvern kastades i väg. Min hjälm slets av. Barogens unkna stank penetrerade min näsa, fick mig att vilja kasta upp.
Ett skott ekade och barogens tinning exploderade i en sörja av skelett, blod och hjärna. Jag tryckte den livlösa fienden ifrån mig och fick äntligen lite andrum. Flera fiender låg döda i snön, någon åmade sig fortfarande och försökte krypa undan. Min häst var alldeles bredvid mig. Jag fick tag på mitt tappade svärd och skyndade mig upp i sadeln. Gorjan satt fortfarande till häst och log mot mig, höll revolvern med den rykande pipan pekandes upp mot himlen.
”Tack”, stönade jag. ”Tack.”
Hon öppnade munnen för att säga något när ett kolsvart spjut penetrerade hästen under henne, rakt genom hästens buk och vidare in i Gorjans lår. Gorjan skrek, hästen skriade.
”Lavindjävlar!” vrålade hon.
En barog kastade sig genom luften som från ingenstans upp mot Gorjan och slet henne ur sadeln, ner mot marken. Besten högg med en stridsyxa mot Gorjans huvud. En gång, två, tre. Inom loppet av några få sekunder var Gorjans huvud inte mer än en mosad kompott av jordgubbar och vinbär.
”Gorjan!” skrek jag gång på gång medan jag satt som förstelnad i sadeln. ”Gorjan …”
Spasmer gick genom Gorjans kropp, det ryckte makabert i ena benet. Jag ryckte i tyglarna för att få hästen att gå till attack mot fienden, men den vägrade. Den sekunden var vad som behövdes för att få fart på min hjärna. Sex, sju fiender var på väg mot mig. Att gå till attack vore döden. Jag kastade om hästen, vände åter uppför berget.
Stenar rasslade i grottans mörker. En tung stöt vibrerade genom luften och en rökosande värme svepte över mig, jagade på nolltid bort den sista kylan ur plåtarna i mitt harnesk.
Hon.
Jag föll ner på knä på det hårda stengolvet med ena foten framför mig, svalde tungt och höll upp svärdet med båda händerna i en underdånig gest.
”Vem är det som stör?” skorrade det inifrån mörkret.
Hon sniffade till och vinddrag fick mig att vackla.
”Nickosa Landren”, sa hon. Mitt namn, uttalat av stämband som inte var avsedda att tala människornas språk. ”Du ser förskräcklig ut. Vad förärar mig ett besök efter så många år, ers majestät?”
Jag drog efter andan. Hon lät betydligt vänligare än vad jag hade förväntat mig med tanke på hur det slutade sist vi sågs. Nästan munter. Jag andades ut genom näsan, lättad.
”Många år har gått sedan sist, Tarina”, sa jag.
Draken fnös. ”Många människogenerationer har passerat under mina vingar. Jag minns fortfarande tiden innan den sista skymningen när ni människor gick bland stjärnorna. Jag …”
”Tarina”, avbröt jag. Hur lång tid hade det tagit uppför berget? Två timmar? Tre? Tiden höll på att rinna mig ur händerna. ”Jag har tyvärr inte kommit för minnena.”
Hon flyttade sig så nära att jag kunde känna värmen stråla från henne, luften värmdes upp så pass att svetten rann längs min rygg. Jag styrde om mina andetag från näsan till munnen när en unken och härsken stank följde med värmen.
”Man har sett dig lämna berget”, sa jag och reste mig långsamt. ”Du har tagit boskap från bönderna. Det är mer än en utbetalning från statskassan som jag har fått signera de senaste månaderna för att täcka upp för dig. Bönderna har börjat blota till Kommissar och andra gamla gudar i hopp om att få ett slut på det hela. Vad jag minns stod det ingenting om boskap i vårt avtal.”
”Småpengar.”
”Kanske …”
Hon fnös. ”Har kung Nickosa kommit för att driva in en fjuttig skuld? Patetiskt.”
Jag kisade, men kunde inte se henne i mörkret. Såg ingenting alls, för den delen. Jag rullade på axlarna. Kroppen hade blivit något mjukare och ett självsäkert lugn lade sig inom mig.
”Jag har varken kommit för boskapen eller pengarna, Tarina. Behåll din skatt.” Jag pekade åt det håll jag kommit ifrån. ”Du vet vad som försiggår där ute. Mycket väl.”
Jag väntade på ett svar, men draken var tyst. Hennes tunga andetag var det enda som hördes i mörkret.
”Steppaneck Klubbhand har tagit sig in i staden”, fortsatte jag. ”Han har baroger, gargoyler och mekanomän i sin armé, sida vid sida med människor. Jag behöver dig.” Det sista sa jag med en självklar ton, ren vädjan skulle inte funka på henne.
”Mina vingar bär inte lika bra som förr”, sa hon efter en stund.
”Cellam är även din stad. Mitt folk är även ditt. Om Steppaneck besegrar oss kommer han efter dig.” Jag riktade svärdet snett uppåt, mot där hennes panna borde vara. ”Han vill åt det som finns där inne.”
Hon muttrade, suckade tungt.
”Dina vingar bär dig en gång till”, sa jag.
”En sista strid, eller?”
”Som så många gånger förr.”
Grottan badade i varmt ljus när Tarina öppnade gapet och tände gaslågan inne i svalget. Doften som fyllde min näsa påminde om en eldstad kort efter släckning, betydligt angenämare än hennes vanliga stank. Jag böjde på nacken och mötte de glansiga, illröda ögonen. Den gråa skäggtömmen från hennes haka svepte förbi mitt ansiktet. Fjällen som täckte kroppen var stora som en mans skuldra och gick i svart, brunt och grönt. Hon var reslig som fyra oxar, men sliten och förslappad. Inte ens drakar var odödliga.
”Hoppa upp”, sa hon och böjde på fyra stela ben.
Jag satte svärdet i skidan, fick tag om fjällen och drog mig upp på hennes rygg. Hon andades ansträngt, men värmen strålade kraftigt och värmde behagligt upp min bak. Så fort jag satt mig till rätta rörde hon på sig och började gå. Det skakade i grottan för varje steg hon tog, smågrus rasslade på håll. Ljusskenet inifrån hennes käft spelade över stengolvet och väggarna. Här och var skymtade högar av gulnande skelett, rester av Tarinas måltider.
Grottans ingång uppenbarade sig som ljuset i slutet på tunneln. Draken fortsatte målmedvetet, och när vi kom utomhus föll snön tungt från en mörkgrå himmel. Tarina svepte huvudet fram och tillbaka, öronen klippte och hon grymtade när hon fick syn på de döda fiendesoldaterna som jagat mig uppför berget efter att Gorjan dödats. Tarina var snubblande nära att kliva på resterna av min döda häst.
Där nere i dalen låg Cellam, en mörk och oskarp silhuett som skymdes av det tilltagande ovädret. Utan ett ord satte Tarina fart på vingarna och fjällen på ryggen böljade under mig. Jag hittade vant de ställen där jag alltid haft bra tag, som om det var igår vi senast flög ihop. Lugnet lade sig inom mig. Och så lyfte vi från klippavsatsen.
Snön piskade mig rakt i ansiktet, fukten i håret fryste till is och kölden bet tag i mina kinder. Vinddraget förstärkte kylan, men jag log. Min mantel sträcktes ut bakom mig som vore jag en flygande hjälte från de gamla myterna, på väg ner från himlen för att ställa allt till rätta. Steppaneck skulle inte ha en chans.
Cellam kom allt närmare innan Tarina slog ut vingarna i all sin prakt. Hon vinklade kroppen så att vi seglade i en cirkel. Jag spanade ner mot staden och min mage snörptes åt. Fiendestyrkorna hade forcerat Västerport och svämmade över borggården likt köttätande rammyror. Det brann i Sedermansflygeln och en mörkgrå plym av rök strävade upp mot himlen.
Jag dunkade näven mot Tarinas nacke som för att signalera att jag sett tillräckligt.
”Håll i dig”, sa hon och dök mot marken.
Vinden tjöt i mina öron och ögonen tårades som om köksmästaren gnuggade lök i dem. Musklerna i mina trötta armar klagade. Cellam närmade sig oroväckande fort, byggnaderna i sten och trä blev allt tydligare. I precis rätt tid vinklade Tarina vingarna och jag pressades mot drakens kropp. Vi rätades upp, direkt ovanför en stenlagd gata översållad av monstruösa baroger och rostiga mekanomän i alla dess former som stapplade runt likt levande metallstatyer. Tarina öppnade käften och elden vrålade ut. Värmen slog mot mig och tinade mitt ansikte på nolltid. Vi flög vidare och lämnade de förkolnade, rykande resterna av fienderna bakom oss.
Vi fortsatte in på nästa kvarter och brände ytterligare ovälkomna gäster. Någon skickade i väg en ynklig armborstskäkta, en annan avlossade en revolver, men projektilerna studsade mot Tarinas mage likt småflugor. Det behövdes kraftigare vapen än så för att oskadliggöra en drake.
Fiendestyrkorna tog till flykten när de blev varse hotet från skyn. Draken fortsatte sin skoningslösa jakt som om hon hade en hel buffé framför sig. Själv försökte jag se till att Tarina inte skadade byggnaderna i onödan. Jag kastade en blick bort mot borgen. Borggården låg öde, men de fiender som tagit sig in var fortfarande kvar där inne. Och om Steppaneck var någonstans så var det antagligen där.
”Släpp av mig vid Måntornet”, ropade jag.
Tarina grymtade, steg uppåt och flög i en vid båge i riktning mot tornet, den högsta punkten i hela staden. Kair och Orban kom ut på balkongen när vi närmade oss. Balkongen skulle antagligen inte hålla för Tarinas vikt, men hon förstod det också och flaxade med vingarna så att hon svävade i jämnhöjd med balkongen.
”Tarina”, sa Orban och gav henne en respektfull honnör.
”Kul att se dig”, sa Kair och flinade. Han var blodig på kinden, såg trött och härjad ut.
”Detsamma.” Det mullrade stötvis från Tarinas strupe, som om hon skrattade.
Jag gled ner från henne och landade på stenplattorna. Kylan bet omgående tag i mina muskler när jag inte längre värmdes av drakens inre. Samtidigt flaxade Tarina och skapade ett avstånd mellan sig själv och balkongen. Snöflingor piskade mitt ansikte och jag satte upp ena handen som skydd för ögonen.
”Tack, Tarina”, sa jag. ”För allt.”
Hon sken upp i ett groteskt leende och blottade de sylvassa tänderna. ”Nöjet är helt på min sida.”
Vinddraget från hennes vingar fick oss nästan ur balans.
Jag såg mig omkring. ”Vincent?” hann jag säga innan jag drabbades av en hostattack. Lukten av brandrök var påtaglig.
Orban skakade långsamt på huvudet med läpparna sammanpressade.
”Inte Gorjan heller?” frågade Kair.
Som en organism sänkte vi våra huvuden och några sekunder passerade i tysthet. För ett år sedan hade vi varit åtta. Jag och Röda riddarna, mina livvakter … mina närmsta vänner. För en månad sedan var vi fem. Och nu var vi bara tre kvar. Mitt hjärta slog tungt. Jag kvävde sorgen som letade sig upp genom bröstkorgen, höjde på hakan och såg på mina vänner.
Ett kraftfullt dånande på håll kastade oss tillbaka till nuet. Nere i staden slog elden upp över taknockarna och avslöjade att Tarina gjorde det hon var bäst på.
”Äntligen”, pustade Orban. Han spottade en tobaksloska och log snett. ”Vi kommer klara det, Nickosa.”
”Hon kom verkligen”, sa Kair och skakade på huvudet. ”Ska vi gå in?”
Porten in till tornrummet stod öppen. Kair försvann in medan jag stannade till i dörren med en hand mot karmen. En brasa sprakade behagligt i kaminen vid bortre väggen och jagade all kyla ur rummet. Enda möblemanget var ett tung träbord. Kartan över staden låg kvar mitt på bordet, men tennfigurerna hade flyttats sen sist jag var här. Jag drog på mungipan. De där figurerna skulle vi behöva flytta om ännu en gång.
”Vad är det där?” utbrast Orban.
”Vad är vad?” sa jag och vände mig om.
Orban var kvar ute på balkongen och hade gått närmare räcket. Han pekade åt öster, mot där de skogbeklädda kullarna låg. I ögonvrån uppfattade jag hur Tarina steg mot skyn för att förbereda en ny attack.
”Nej!” skrek Orban.
Ett mörkt streck svischade förbi genom luften och sekunden därpå nådde ett ljudligt smack mina öron. Jag stapplade ut på balkongen, men det var som om tiden stod stilla. Kair hann komma ut på balkongen igen innan ett avgrundsdjupt vrål sprängde genom snöstormens vinande.
”Tarina”, stönade jag.
Orban pekade mot skyn. ”Där!”
Tarina befann sig fortfarande i luften, snett ovanför oss. En gigantisk skäkta, grov som en trädstam, hade genomborrat hennes buk. Värmen inifrån henne hade läckt ut och antänt skäktan så att de gula lågorna slog upp kring henne likt en gigantisk, svävande fackla. Var kom …?
Jag rusade över till Orban och spanade mot kullarna. Mörka gestalter rörde sig där borta. Ett par träställningar var uppställda framför träden. Ballister, belägringsvapen, men i en konstruktion jag inte sett på många år. Dubbelt så stora som brukligt, som en jättes armborst. Drakdödare.
”Steppaneck!” fräste jag och tog mig för pannan. ”Han hade planerat för det här … Vi underskattade honom …”
”Det är över”, muttrade Orban.
Med ljudet likt en gigantisk pisksnärt avfyrades en ny skäkta från ena ballisten på kullen i riktning mot draken och träffade henne rakt i halsen. Tarinas vrål dog ut, hon stelnade till i luften som en magisk, svävande staty.
”Nej!” skrek Kair.
Extremt långsamt föll Tarina genom luften, som om vingarna agerade fallskärm. Ner mot marken kom hon. Livlös. Allt fortare. Störtade, rakt mot …
Jag spärrade upp ögonen. ”Ner!”
Kair tog täten medan jag fick slita med mig Orban. In i tornet, genom rummet och nerför trappan. Våra kängor smattrade mot stengolvet. Trappan slingrade neråt, våning för våning. Vid en avsats smällde Kair upp en dörr och vi kom ut på ett snöslaskigt murkrön. Femton meter bort låg nästa dörr. Kair skyndade över krönet, satte axeln mot dörren i farten och slog upp den med ett brak. Jag tog ett steg åt sidan, lät Orban passera mig och vände blicken mot himlen.
Tarina kraschade rakt in i toppen på Måntornet. Balkongen och tornrummet splittrades och murstenar regnade genom luften. Den döda draken slog igenom tornet och kom ut på andra sidan.
Två armar slogs kring mig och jag drogs bakåt, in genom dörren. Kair smällde igen den efter oss medan Orban drog mig inåt. Det brakade och kraschade utomhus när Måntornet raserades, mullrade och skakade även där vi var.
”Skynda, ers majestät”, sa Kair sammanbitet och drog sitt svärd.
Jag skakade liv i huvudet och lösgjorde mig från Orbans grepp. Ett klingande stridslarm ekade på håll, metall som slogs mot metall. Bestämda röster, tumult. Jag och Orban följde Kairs exempel och drog våra svärd. Kair var den enda av oss som hade revolvern i behåll. Han räckte den mot mig, men jag ruskade på huvudet.
”Du är bättre med den än jag”, sa jag. ”Fort nu. Mot tronrummet.”
Mina två sista livvakter tog täten ut ur rummet. Inne i salen pågick strider borta vid stora trappan. Blodet flöt över golvet kring ett tiotal livlösa försvarare, medan några tappra soldater ur stadsvakten fortfarande höll stånd mot ett dubbeldussin gargoyler. Odjuren klippte med vingarna, högg med vassa käkar och rev med livsfarliga klor. Det handlade bara om sekunder innan soldaterna skulle ge vika.
Kair stannade till och vände sig mot mig. Ansiktet var lika allvarligt som den dag jag dubbade honom när han höjde svärdet mot ansiktet och kysste hjaltet med slutna ögon. Han sträckte ut armarna, höll svärdet i en hand och revolvern i den andra, nickade lätt åt mig och Orban. Utan ett ord vände han sig om och rusade målmedvetet i riktning mot de skränande gargoylerna.
Jag … jag kunde inte göra något. På andra sidan salen låg dubbeldörren in till tronrummet. Jag och Orban var på väg att sätta av mot den när ett par fiender i gröna uniformer kom in i vår väg och rörde sig mot oss. Jag tog ett par steg åt sidan, bort från Orban, och fick fienderna att separera sig. Med mina fria hand knäppte jag upp spännet i halsen och lät manteln falla av mig, ner på golvet.
Fiendesoldaten verkade ta det som en signal, fräste så saliven yrde och släppte ut ett stridsvrål värdigt en svartbjörn. Hon höll ett gigantiskt svärd i båda händerna och svingade det mot mig. Jag parerade det tunga hugget. Smärtan hamrade genom handleden vidare ner i armen, men jag höll fast i mitt vapen och fick distans mellan oss.
En ny attack var redan på ingång, men hennes svärd var så tungt och rörelserna så långsamma att jag hann förutse vad hon tänkte göra. Jag duckade och böjde mig framåt. I samma rörelse stötte jag svärdet mot henne. Svärdsspetsen gled in i hennes bröstkorg, i glipan mellan harnesk och armplatta likt brevkniven i kuvertets öppning.
Hon svor och skrek, stapplade på ben som tappade kraft. Blodet droppade från mitt svärd, porlade ur hennes sår. Jag fattade hjaltet med båda händerna och svingade svärdet snett uppåt. Hon parerade min attack med de sista av sina krafter. Mitt svärd skickades åt sidan, men jag höll fast i det, vände runt det i en snäv båge och smällde bladet rakt in i hennes hals. Hon tappade svärdet och föll ihop på golvet som en marionettdocka med klippta trådar.
”Snabbt!” manade Orban och vinkade mot mig.
Han var redan på väg mot tronrummet och jag skyndade efter honom. Gargoylerna både sprang och flög fram över golvet i riktning mot oss, oroväckande fort och deras vingslag smällde i luften likt piskrappet på en matta. Jag kunde varken se Kair eller soldaterna från stadsvakten. Hjärtat hamrade i bröstkorgen. Den gamla dubbeldörren kändes som om den låg hundra meter bort, men vi nådde den till slut. Satte axlarna mot porten och pressade upp ena halvan. Gargoylernas jäktade vrål kom allt närmare och jag kunde känna den köttiga stanken av odjurens svett.
”Öka!” ropade jag och tryckte Orban före mig in genom springan.
Han stånkade och stönade när vi kom in i tronrummet.
”Tvärslån”, befallde jag och pekade.
Jag vände mig om och tryckte tillbaka dörren. En brungrön näve uppenbarade sig i dörrspringan. Decimeterlånga klor högg genom luften, rispade mot min handskbeklädda näve. Jag stötte svärdet som ett spjut mellan dörrbladen, utan att veta om jag skulle träffa. Men gargoylen på andra sidan skrek av smärta och armen drogs undan. Jag drog tillbaka svärdet, ökade trycket och dörren smällde igen.
”Akta!” sa Orban.
Han sköt den tunga tvärslån över golvet samtidigt som jag satte svärdet i skidan. Vi tog tag om tvärslån, tog sats, kämpade den tunga trästocken upp mot hållarna så att svetten sprutade. Den föll på plats med en duns. I samma sekund smällde någonting in i dörren. Gargoylerna skrek och vrålade på andra sidan.
”Vid Lögnernas fader”, stönade jag och tog några stapplande steg bakåt. Jag var sjöblöt av svett och kroppen värkte. Men jag levde. Vi levde.
Orban stönade ansträngt och lutade sig mot dörren.
”Det har varit en ära”, pustade han. ”En jävla ära, ers majestät.”
Han dråsade ihop i en hög med ryggen mot dörren. Blodet flödade ur ett gapande hål i midjan, strax under det skyddande harnesket, ut över låren. När hade han blivit skadad? Jag kastade mig ner vid honom, trevade med händerna över såret. Trots två händer lyckades jag inte täcka hela hålet. Livet rann ur Orban, mellan mina fingrar, i takt med att blodpölen på stengolvet växte runt oss.
”Nej!” vrålade jag och stirrade in i Orbans döda ögon. Inte han också ”Nej …”
Det small i dubbeldörren och jag hoppade till. Dova röster hördes på andra sidan, ett skrapande och något som mullrade. En ny smäll. Träfibrerna i dörren, åldrade av tidens tand, knakade och klagade. Hade de fått tag på en murbräcka?
Orban gled långsamt ner och lade sig till rätta i sitt eget blod. Jag dråsade ihop på golvet. Dörren skallrade på nytt. Definitivt en bräcka. De grova järnspikarna som höll gångjärnen på plats var redan på väg ut ur träet. En millimeter för varje ny duns. Luften pös ur mig. Om Steppaneck kunde döda Tarina var en åldrad trädörr ingen match.
Jag hasade bort från dörren, bort från Orban. Det lilla tronrummet hade alltid varit en plats för glädje. Här hade jag tagit emot utländska regenter och inhemska grevar i vänskapliga tillställningar, när ämbetet inte krävde något större. Men nu flammade det inga glädjeeldar i facklorna som satt längs de murade väggarna. Inga gycklare som dansade, sjöng och spelade instrument. Jag var ensam. Ensam med liket av min sista vän.
Murbräckan smällde in i dörrbladet.
Jag kravlade upp på stenfundamentet som tronen stod på, reste mig krampaktigt, drog mitt svärd samtidigt som jag lossade på bältet. Remmen och svärdsskidan föll mot fundamentet medan jag dråsade ner på tronen med svärdet över knäna och ena handen kring hjaltet. Dynan var inte lika bekväm som den brukade vara. Jag lutade mig mot det höga ryggstödet som av någon anledning verkade större och hotfullare än det brukade. Var det så här min farfar kände sig mot slutet av sin regeringsperiod, när tarmkräftan åt upp honom inifrån och han bara inväntade gravbålet?
En kall tår föll nerför kinden. Jag sneglade mot målningarna av mina företrädare som smyckade väggarna, glad över att jag inte såg dem tydligt i mörkret, andades tungt och slappnade av. Snön yrde utanför fönstren, landade på glasrutorna och smälte till våta droppar.
En tung smäll mot dörren, brädorna trasades sönder och gav vika. Nästa träff kastade söndertrasat virke ut över golvet. Ett trästycke slog in i fundamentet nedanför mig.
In genom dörren vällde fiender. Människor, gargoyler, baroger och mekanomän. Spred sig åt sidorna i en halvmåne och lämnade golvet framför mig tomt. Rummet lystes upp från facklor i deras händer. Fienderna mumlade och grymtade, exalterade över att ha tagit sig ända hit. De var blodiga, sårade och beväpnade. Det stank av svett, blod och våldsam död.
Ett hål öppnades bland fienderna. Ur mörkret stegade en man fram. Knappa två meter lång och med svällande muskler. Steppaneck Klubbhand. Min blick drogs till hans högerhand, den som en magiker förvandlat till en stridsklubba en gång i tiden. Det långa håret hängde ner över axlarna, blicken svepte långsamt över rummet, synade varenda liten vrå med ett svagt leende i ena mungipan. Han stannade till med blicken lite kort vid Orban, petade på den döda med tåspetsen. Han tog några steg och stannade inte förrän han stod på golvet några meter framför mig och min tron. Våra blickar möttes.
”Hej lillebror”, sa han.
Hans leende blev allt bredare. Långsamt höjde han vänsterhanden och visade upp bytet. Segt, kladdigt blod droppade från bytet, och det pös från dropparna när de landade på golvet. Stenen var så stor att han knappt kunde hålla den med en hand. Det glimrade om den. Drakoniten, ädelstenen som Tarina haft inne i sin skalle. Drakstenen med all dess magi och styrka.
Jag tryckte ner ilskan inom mig, tvingade ihop käkarna. Drog upp halssmycket och höll upp gravyren föreställande Ankrop. Måtte han ge mig styrka en sista gång, den styrka som förde honom uppför de högsta bergen för så länge sedan. Jag kysste halssmycket innan jag stoppade undan det igen. Långsamt hävde jag mig upp från tronen och kom på fötter. Greppade svärdet med båda händerna. Spände blicken i min brors ögon.
Gjorde mig redo för min sista strid.
Text: Daniel Andersson
Instagram: s.l.daniel_andersson (https://www.instagram.com/s.l.daniel_andersson/)
Facebook: Daniel Andersson – författare (https://www.facebook.com/forfattaredandersson)
Hemsida: www.danielandersson.se
Skriv en kommentar