Det var en perfekt dag att drunkna på. Det var så jag hade tänkt, den där dagen för över trettio år sedan. Jag var nog inte mer än tio år och är än idag osäker på vad jag egentligen såg och vems tankar jag egentligen tänkte. Vinden red vattnet så ytan krusades. Naturen runt Rovsjön var fortfarande naken och neutral i färgerna, men det gjorde inget. Det kändes i atmosfären hur allt snart skulle spricka ut i försommargrönska.
Men vad gjorde mormor ute på sjön klädd i blåställ och med den gamla hagelbössan? Båten vinglade under hennes smala ben. Armarna var spända och axlarna uppdragna med bössan i hårt läge. Hon siktade mot ytan medan vinden drog i hennes tunna och gråvita hår.
Du vet varför dom kallar den Rovsjön? hade mormor frågat mig. Antagligen visste inte mitt tioåriga−jag detta och mormor besvarade sin egen fråga. Den tar, som ett rovdjur. Jag stirrade med henne ut på sjön som den kvällen låg spegelblank. Stundvis tyckte jag mig se hur det bubblade och rörde sig oroligt under den svarta ytan. Det var morfar hon syftade på. Hur rovdjuret i sjön, eller om det var själva sjön som var odjuret, hade tagit honom. När jag var äldre sa mamma att det var spriten. Man ska inte ge sig ut på sjön med sprit, sa hon.
Med vuxna ögon ser jag ut över sjön med olust i bröstet. Solen värmer och grönskan ligger och vippar på gränsen till att slå ut precis som för trettio år sedan. Jag har ärvt sommarstugan, men vill inte ha den. Jag sluter ögonen och framkallar mormor i minnet. Vad hände egentligen? Den späda, men bestämda kroppen i båten som krängde. Orubbligt stod hon där och väntade. Plötsligt såg jag hur hon följde något med gevärspipan och jag anade en skugga där under ytan. Vattnet skummade och båten kantrade nästan. Jag ville ropa på henne, men kunde inte. Som om något snört min hals. Plötsligt avfyrade hon skott efter skott. Det lät som åskknallar. Kroppen stelnade och jag bet ihop med käkarna. Skuggan reste sig som en jättelik våg och kastade sig över mormor. Som om sjön svalde henne. Inte ens båten syntes till, men en åra flöt i land en stund senare. Jag minns inte var man hittade mormor, men mamma sa att hon gett sig till morfar, att brustna hjärtan gör så i saknad.
Jag går ut på den skrangliga bryggan och sänker ner handen i det kalla vattnet och tänker på smält vårsnö. Ett mörker rör sig under ytan en bit ifrån, den viskar och kallar på mig. Det är en perfekt dag att drunkna på.
Text: Annah Oj
Spännande och skrämmande berättelse.