av Louise Sahlberg & John Wide

Jagad.

Mina fiender verkar finnas över allt. Vart jag än vänder mig. Åt vilket håll jag än försöker ta mig fram. Så finns de där. Och alla är de ute efter en och samma sak. Att ta mitt liv.

Jag försäkrar att jag absolut inte har blivit paranoid. Tvärt om, min fruktan är mycket välgrundad. Likt en gigantisk konspiration har mina motståndare slutit sig samman i sitt gemensamma uppsåt. Att utplåna mig från jordens yta.

Om jag ska ha minsta chans att överleva så krävs det stora mängder av såväl kreativitet som uppfinnighets rikedom från min sida. De börjar komma kusligt nära. Likt mördarsniglar på färska salladsblad i trädgårdslandet är de på och naggar på varje millimeter av mig. Jag måste ständigt försöka komma på nya sätt att slinka undan mobben som förföljer mig.

Det är tyvärr allt annat än lätt. Hela världen tycks vara full av människor som oavbrutet gör sitt bästa för att skära av mina flyktvägar.

De förändrar också sina beteenden i sina ambitioner att minimera mina möjligheter. Jag har i dagar och månader tvingats att gå som ett skepp från kust till kust i min jakt på en säker hamn. Någon större framgång i detta har jag inte nått. Uppbådet skyr mig som pesten och vägrar att ge upp. Lilla jag, låt mig vara är min första tanke. Jag söker bara ett hem. Där jag kan få ro. Och möjligen gro ytterligare. Men icke.

Min största fara ligger dock i alla nya gifter som de håller på att skapa i avsikt att ta kol på mig. Åh så jagad.

Frågan är hur länge jag ska orka kämpa vidare. Det tär på krafterna att alltid vara i rörelse och aldrig få en stunds vila. Och ändå är vi bara lite mer än halvvägs genom år 2020.

Så det är inte lätt ska ni veta, att bara vara ett mycket litet Corona-virus som jag, i en omvärld full av hat. Jag försöker dock. Hoppet är det sista som lämnar en sägs det. Och än är jag inte besegrad.