Är det inte konstigt hur vissa händelser plötsligt binder dig till en person på ett fördjupat sätt enbart genom den gemensamma upplevelsen? Så blev det med min vän Siri.

Dagen började helt vanligt. Jag hämtade min kompis och vi for iväg mot kusten för att pröva en ny vandringsled. När vi promenerat färdigt blev det dags för fika på en trevlig kulle strax intill ett övergivet uthus. Jag hann inte mer än hälla upp kaffet förrän vi hörde dunsar, rop och hjärtskärande skrik. Ljudet kom inifrån boden.. En kvinnoröst hördes tydligt “hjälp, hjälp mig!”. Jag fick snabbt upp telefonen och ringde 112. Bråket fortsatte medan vi handlingsförlamade inväntade polisen. Kvinnans rop blev svagare för att sedan helt tystna. Dunsarna upphörde några minuter innan polisen kom. Med stor kraft lyckades de öppna dörren för att avslöja – ingenting. En dammig bod med några brädor i ett hörn.

Efter att polisen åkt satt vi kvar på bergknallen intill huset. Både omskakade och fulla av pinsam förlägenhet. Just som vi skulle resa oss för att vända hemåt knarrade dörren till. En liten glipa öppnades. Genom springan stack någon ut en knuten näve med ett tydligt, uppåtriktat långfinger innan dörren stängdes igen med en smäll.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!