En liten man med häst av Carina Poikkijoki

Carina Poikkijoki : En liten man med häst

Jag gömde mej bakom en blommande jasminbuske. Att den stod i blom var bra, för
det innebar att den dolde mej bättre än en kalare buske skulle ha gjort, men även att
doften av jasminblommorna täckte över min egen doft när vinden pustade förbi och
tog med sen buskens söta arom ut i den närliggande omgivningen.
I min närhet stod nämligen en figur som jag verkligen inte ville skulle upptäcka mej,
en dvärg. Nu pratar jag inte om en kortväxt människa, utan faktiskt en tvättäkta
gnom.

Han var klädd i mörkblå tröja och bruna byxor. På huvudet hade han en huva i
mörkgrönt. Runt hans hals hade jag sett en silverkedja glimma när han smugit sej
fram genom ett buskage. Det var ändå inte dvärgen som fångat min uppmärksamhet
till att börja med, utan djuret som stod en bit längre bort.
En enhörning. Vit, storväxt och med ett skimrande horn i pannan. Den var magnifik.
Hårmanen glänste i solen och den tjocka svansen slängde från sida till sida.
Men dess ögon var som två svarta, bottenlösa brunnar och den utstrålade raseri, där
den stod mitt i den vackra grönskan i skogsdungen, med vita stjärnformade blommor
under hovarna. Till först hade jag trott att den trampade omkring på en blomsteräng
av harsyra, men så hade jag lagt märke till att där den satte ner hovarna, där växte
det upp blommor.

Jag såg hur den kortväxta gubben sakta gick mot enhörningen medan han pratade
lugnande till den. Jag kunde inte höra inte vad han viskade, även om vinden blåste
orden i min riktning. Vinden tog endast med sej en lukt av nykrattad jord och
blommor.

Enhörningen verkade lyssna, men krafsade med framhoven i marken, ögonen
blixtrade röda. Den böjde huvudet framåt, hornet rakt mot dvärgen. Det såg ut som
om den var på väg att anfalla.

Jag drog efter andan och kröp ihop.

Dvärgen fortsatte gå mot enhörningen, talade till den med högre röst. Det lät som
besvärjningar på ett för mej okänt språk.

Plötsligt såg jag en snara vina genom luften. Repet glittrade i solskenet, landade runt
hästens hals liksom en lasso. I nästa sekund rusade dvärgen, som var den som
kastat silverkedjan, fram mot enhörningen och svingade sej upp på dess rygg.
Djuret lugnade sej i samma ögonblick snaran låg runt dess manke. Jag såg dvärgen
smeka riddjuret med vantbeklädd hand, viska något till djuret.

Enhörningen såg ut att frusta, men inte ett ljud hördes. Den stegrade sej och började
trava mot busken jag gömde mej bakom. Vita stjärnformade blommor växte upp där
den satte ner sina hovar.

Jag hoppades att de skulle rida förbi mej, men när enhörningen kom fram till
jasminbusken stannade den.

-Människa, hörde jag dvärgen säga.

Jag blundade.

-Människa, upprepade han. Kom fram.

Jag öppnade ögonen och klev försiktigt fram bakom busken.

-Eftersom du var tyst och stilla kunde jag fånga Henne, sa mannen. Hon ska inte
befinna sej här. Hon hör hemma i en annan tid och en annan dimension. Där får hon
springa fritt. Mitt uppdrag är att föra Henne tillbaka dit.

Dvärgen tog fram en ränsel som han haft på ryggen, stack ner handen i den. När
han drog upp den på nytt hade han en liten flaska i näven.

-Som tack för att du inte blandade dej i på något sätt, ska du nu få en gåva av mej.
Det här är en butelj med en blandning som, när man dricker av den, ger en gåvan att
se det som andra inte ser.

Han lade huvudet på sned.

-En del människor kallar det en gåva, andra kallar det en förbannelse.

Den lille mannen sträckte fram flaskan till mej. Jag tog automatiskt emot den.

-Med den drycken kan du välja att se bakåt i tiden, framåt i tiden eller in i andra
dimensioner. Det räcker med en droppe. Även om du använder drycken varje dag
kommer den att räcka resten av ditt liv.

Enhörningen vaggade med huvudet fram och tillbaka liksom för att hålla med. Dess
nu bruna ögon betraktade mej stilla.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Flaskan var varm, det kändes som om den
pulserade i min hand.

-Använd den klokt, sa dvärgen. Dela inte med dej drycken till någon annan. Den är
en gåva till just dej.

Dvärgen gav mej en sista blick, sedan travade enhörningen iväg in i skogen och
försvann. Endast vita blommor på rad avslöjade att enhörningen gått där.

Jag stod kvar och såg mot skogsbrynet en lång stund. Det slog mej att jag inte hade
tackat för gåvan. Jag vände ner blicken mot flaskan. Buteljen var rätt liten, såg inte
ut som en fabriksgjord flaska, utan som en glasflaska vilken blivit tillverkad för hand
av någon som verkligen kunde hantverket.

Jag hade någon gång läst i sagoböcker att dvärgar var kända för att kunna smida
saker. Kanske de också blåste glas?

Vätskan inuti buteljen verkade i ena ögonblicket vara turkost för att i nästa sekund
skimra i ljusrött. Jag upplevde det som att flaskan visade upp regnbågens alla färger
i tur och ordning.

Jag visste inte vad jag skulle tänka om det jag nyss varit med om. Jag som bara
tänkt ströva omkring i skogen en stund. Ta lite foton.

Jag satte mej ner intill jasminbusken, tittade en stund på gåvan jag fått. Tänk om
flaskan innehöll något giftigt? Tänk om drycken fick mej att glömma allt jag sett? I
filmer och böcker brukar det gå till på det viset.

Jag drog fram ryggsäcken jag hade haft med mej och placerat under busken när jag
fått syn på enhörningen. Jag knuffade kamera och termos ur vägen, grävde fram
penna och block. Jag skulle skriva ner det jag varit med om, sedan skulle jag prova
en droppe ur flaskan.

Frågan som kvarstod var, ville jag titta in i min framtid, mitt förflutna eller skåda in i
en annan dimension?