“Varje gång jag somnar så hamnar jag på exakt samma åker och framför exakt samma stenhus. I början kunde jag bara uppfatta huset som en detalj i bakgrunden, men efter de senaste veckorna har det kommit allt närmre mig för varje natt som gått. Jag har försökt med alla möjliga medel för att bli kvitt detta, tvångsvakenhet, meditation och hypnos. Ingenting fungerar.

Nu är jag så nära att jag nästan kan känna den unkna lukten från gammalt trä och förfallen sten, det gör mig om ens mer illamående. Det finns ingenting mer jag kan göra, finns ingen jag kan vända mig till. Huset har mig i sitt grepp och jag är dess fånge, natt efter natt. Snart kommer jag vara så nära att jag hör deras röster också. Jag undrar vad som kommer att hända när jag till slut står framför dörren, vad de kommer att göra med mig.

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana att de som jag grävt ner så djupt var dem som till slut skulle hitta och fängsla mig.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!