du kan inte rucka mig
luft som far över strand och hav piskar
slår flak av lerbruket, skakar skorstenen, ylar runt hörnen
jag står kvar
som tallen med grenar på vindfria sidan
hundrade år och hundrade till

hör vildvetets tomma ax singlar små ljud vid väggarna
efter stormen.
där arma marken betat till jorden av får
hinner lugna gräsrötterna
väx nu då vädret håller andan
stiltje heter den tystnaden som vaggar havets vågor till sömn

salta är mina takbord och torkar sent
dörren reglad
tröskeln hög
här steg folk in med huvudet böjd
för skydd och värme
eldade på härden
mumlade sina böner
somnade bland djuren
vaknade i mörkret och pissade vid hörnen
spottade och skodde sina nakna fötter
tog bältet, yxan och kniven
spände om livet
gick sjungande motvinds åt båtarna

jag stod grundad
i jorden
min moder
mitt upphov
kommen ur leran
står jag stadigt

att vara
uthärda
förbli
förgå
så är min sång

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!