Gyllene moln i solnedgången. Tomhet inombords.

Hennes föräldrar hade inte lyssnat. De fanns inte längre.

Adela gick in i ladan. Det kvittade vad som lett henne hit.

Hon trevade i mörkret. En dörr på andra sidan.

Ängen var förändrad, vildare, mörkare.

Det grymtade, väste, knäppte. Lysande ögon, tentakler, klor.

Myllrande monster. Likgiltighet.

En klo sträcktes fram, lång som en arm.

”Svisch!” En pil.

Ett monstervrål.

”Spring!”

Hon sprang. Mot skogen. Hon ville leva.

En hand drog henne med sig. De duckade, snubblade, rusade.

Det grymtade, väste, knäppte. Något rispade hennes ben.

En bergssluttning framför dem.

”Kom!”

De klättrade snabbt. Besvikna tjut.

”Caladoerna tycker inte om berg. De kommer i skymningen.”

Det var en mörkhårig kvinna, i tjugoårsåldern.

”Jag heter Ilenna. Min bror sa att du var på ängen.”

”Adela. Jag kommer inte härifrån.”

En klunga av stenhus på bergssidan.

”Här är det.”

Trädörren knarrade. Eld i öppna spisen.

En man på en stol. Kring 25 som hon. Mörkt, lockigt hår.

”Välkommen. Jag är Istrean.”

Rösten värmde. Ögonen var blinda. Ändå såg han. Hon visste det.

”Tack. Jag heter Adela.”

”Du har gåvan. Jag kan lära dig att hantera den, om du vill stanna.”

”Det vill jag.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!