Hösten var en underskattad årstid tyckte Harry. Inte så att han längtade efter den. Men när sommaren väl led mot sitt slut kändes det trevligt att få möta något nytt och fräscht. Då var det lockande att bege sig ut i naturen även om den aktiviteten inte var riskfri. I vart fall inte på den platsen han hade för avsikt att söka sig till idag.
   Medan Harry stod och gjorde sig i ordning för avfärd på garageuppfarten kom grannen Andreas ut på sin.
   – Fint väder vi har fått! ropade denne.
   – Ja verkligen, instämde Harry. Som gjort för en skogspromenad.
   Andreas tog några steg närmare och såg nästan lite orolig ut.
   – Jag förstår vart du är på väg. Du är väl försiktig av dig?
   – Självklart, lovade Harry.
   Hans vän lät sig nöja med detta och önskade honom en trevlig tur.
   Harry tackade och vinkade en hälsning samtidigt som han satte sig i förarsätet. Motorn startade lydigt och han kunde börja rulla fram genom kvarteret.
   I vanliga fall svängde Harry oftast åt höger i korsningen med huvudleden för att komma till köpcentrumet. Nu valde han istället att ta av åt motsatt håll. Med sammanbitet ansikte fortsatte han längs den slingrande landsvägen. Väl medveten om att det i slutet av färden väntade en dödlig fara.
   Efter någon kilometer skymtade Harry en vägstump, eller snarare traktorstig. Den blev perfekt att parkera på. Där klev han ur bilen och ställde sig med blicken riktad in bland träden.
   Det var fascinerande att tänka på skogens dubbelhet. Å ena sidan var den vacker att se på. Samtidigt visste han att det levde något där inne som var allt annat än ofarligt. I värsta fall skulle mötet kunna bli till hans egen död.
   Spänningen fick Harry att ta ett djupt andetag. Sedan började han långsamt men målmedvetet att röra sig in i vegetationen.
   Redan efter ett par meter var stämningen helt förändrad. Ljudet från trafiken avtog och naturens egna små viskningar trädde fram. Även ljuset blev annorlunda när solstrålarna silades genom det gröna grenverket.
   Idyllen till trots så slappnade Harry inte av. Hans koncentration var maximal och ögonen ständigt spanande.
   Plötsligt hördes ett knakande i närheten. Oroligt vred Harry på huvudet. Rasslandet återkom och blev högre. Den som orsakade det tycktes vara på väg rakt emot honom.
   Först trodde Harry att det rörde sig om ett djur. Ut ur snåren kom dock en högst mänsklig gestalt. Det var en fritidsklädd herre med en korg under armen.
   – Hej där! hälsade främlingen. Jag har hittat en massa kantareller.
   Mannen höjde lite stolt på sin korg.
   – Vad roligt, sade Harry. I den här skogen finns det allt möjligt.
   De båda männen utbytte några artiga fraser till innan den andre förklarade att han skulle bege sig hemåt och steka sin fångst.
   – Smaklig måltid, avslutade Harry innan de skildes.
   Åter ensam i området återupptog han sin avbrutna vandring. Skulle han själv råka på ett par kantareller så åkte de väl med ner i korgen. Men eftersom Harry hade svampplockning som hobby var det mer avancerade sorter han i första hand letade efter. Med svårighetsgraden ökade dock även förväxlingsrisken. Det fanns många svampar som var giftiga. Och om han av misstag tog en sådan var det allvarligt. I värsta fall kunde det innebära en dödlig fara.
   Harry fortsatte att spana längs marken i sin jakt på dyrgripar.
Bild av David Bartus: https://www.pexels.com/sv-se/foto/natur-oskarpa-bokeh-utomhus-1068876/