Ines flyttade grävlingsungen från köket till vardagsrummet. Det

satt redan en räv och ett får i soffan där. Hon satte grävlingen

bredvid dem.

“Jag kan inte hitta mamma Grävling”, sa grävlingen. “Vet ni

var hon är?”

“Nej”, sa räven.

“Nej”, sa fÃ¥ret.

Det var en vanlig scen i dockskåpet. Jag kunde ta del av den

genom att justera dagstidningens pappersridå över köksbordet

framför mig. Vi bodde i en liten lägenhet. Man kunde se allt.

Om man ville.

Egentligen ville jag inte det. Jag hade redan sett det många

gånger förut. Det var samma pjäs och samma ensemble som

vanligt. För att ha så stor fantasi var hon märkligt förtjust i

upprepningar, den lilla teaterregissören. Men det var väl alla

barn. Hade de väl fått för sig att världen skulle vara på ett visst

sätt var de nöjda med att upprepa det, igen och igen, även om

det gick tvärsemot alla indikationer på att världen kunde vara

annorlunda.

Ines fortsatte sin pjäs, omedveten om att det numera satt en

kritiker i publiken. Hon hade flyttat ut fabelns tre djur

utanför dockskåpet nu och lät dem gå runt och leta där på

golvet bland högarna med gamla tidningar i skuggan av

kartongerna längs väggen. Det var ingen vidare ordning på

någonting i lägenheten längre. Det hade varit mycket att stå i.

Mycket som behövde göras. Det ena efter det andra. Det

fanns gränser för vad –

“Det finns spÃ¥r här!” Ines grävlingsröst fyllde rummet.

“Vi följer dom!” Hennes rävröst den här gÃ¥ngen.

Hon var bra på röster och imitationer. Hennes grävling lät

som en hes Sven Wollter. På ett ungefär i alla fall. Fråga mig

inte varför. Räven lät som om den gick på en blandning av

helium och opium. Kanske skulle hon bli röstskådespelare

när hon blev stor. Det fanns värre yrken. Det var jag den

första att erkänna; ingenjör var inte så rockigt direkt.

Ändå hade det gått lång tid innan hon börjat säga något

överhuvudtaget. Hon hade tigit sig igenom sina första år i

livet, låtit sina ögon tala istället, underligt uttrycksfulla i sin

gråhet och dimma, medan hon assimilerade sin mors alla

röster ur sagorna, som om hon hade ett begränsat antal ord

att använda, och inte ville slösa bort dem innan hon lärt sig

alla språkets och röstens nyanser. Men det var länge sen nu.

Mycket hade ändrats.

Både för henne och mig.

Jag hade svårt att veta hur mycket hon förstod av det, trots att

jag var den med mest erfarenhet av att tolka henne. Men det

var ju aldrig mer än just det: tolkningar. Och jag: inte mycket

mer än en kritiker, upptagen med att dekonstruera hennes

teatervärld. Hon byggde upp och jag rev ner. En märklig

relation. Men visst fanns ett ömsesidigt beroende där ändå. Det

gjorde det ju. Men var det sunt eller inte, att låta henne hålla

på med sin teater? Inte visste väl jag. Säkert ingen annan

heller. Men det gav henne ro – ett annars väldigt svårnått

tillstånd för henne – och det skonade henne från de värsta

mardrömmarna, de där som fortsatte fast man höll om henne,

halvvaken med ögonen öppna i ljuset från lampan vid sängen.

På kort sikt var det väl bra fick man tro. Jag kunde ändå inte

se längre än så. Tiden krökte sig och försvann bakom

morgondagens horisont. På det viset var vi båda barn nu: våra

blickar fastnade på det vi hade närmast framför oss. Att aktivt

fästa blicken på det man ville, om det så var i nästa årtionde,

det var ett privilegium hon ännu inte fått och som jag inte

längre hade kvar.

Fabelns djur marscherade efter varandra över trasmattan nu,

grävlingen, räven och fåret på rad, över ränder i brunt och

grått, genom fransarna vid varpens slut, in i skuggan under

fåtöljen i hörnet, hela tiden på rad, flyttade noggrant av Ines

små händer, ett steg i taget, som om teatern filmatiserades

med stop motion animering.

Jag nynnande lite pÃ¥ Camille Saint-Saëns ‘Djurens karneval’.

Det var passande på något sätt, och filmen behövde ju ett

ljudspår, även om den var fin i tystnad också. Nu fanns det

visserligen ingen grävling i Saint-Saëns karneval, men med lite

fantasi kunde väl ett lejon målas svartvitt och spela dess roll

för en stund. Man fick inte vara petig med såna saker. Ett lejon

är en grävling är en människa i fabelns värld där allt är tillåtet.

För en stund trodde jag till och med på det. Det var en sån dag.

Allt fick gå.

Ines viftade med handen runt sitt vänstra öra, reflexmässigt,

som för att rensa mitt ovälkomna nynnandes flygfän ur luften

där. Det var inte så dumt tänkt ändå, att hon kunde

kontrollera ljudet med sina händer, precis som hon

kontrollerade djuren i karnevalen över golvet och in i skuggan

under fåtöljen. Jag tystnade. Lät dagstidningens ridå gå ner

igen. Lät henne fortsätta i fred för en stund.

Det stod samma saker i tidningen som det alltid gjorde. SÃ¥na

där stora och viktiga saker. Men hade jag lärt mig en sak de

senaste veckorna var det detta: Det fanns tillfällen när det inte

gick att läsa om stora och viktiga saker i tidningen. Ibland gick

det bara inte. Det var så nu. Jag rev ur en sida och vek ett

flygplan istället. Det tog sig knappt över bordskanten när jag

kastade det. Inte var det vackert heller. Mest bara patetiskt.

“Du kan inte”, sa Ines. Precis som alla andra hade hon en

tendens att säga det uppenbara.

Men nej, jag kunde väl inte. Det fanns mycket jag inte kunde.

Mycket jag hoppats aldrig behöva lära mig. Nåväl. Jag vek ett

plan till. Det kom inte längre. Ines lämnade djuren under

fåtöljen och visade hur man gjorde. Man skulle tydligen vika

det flera gånger för att det var så tunt eller nåt sånt. Hon

kunde det där hon. Hennes plan flög så rakt och så snabbt och

så rätt in i väggen att man kunde tro att det skulle fortsätta

genom den och vidare ut i luften och ljuset i parken på andra

sidan. Det gjorde det inte.

Hon satte sig på golvet igen. Hon hade viktigare saker att

göra än att lära sin far vika pappersflygplan; hon hade en

grävling att hitta. I hennes miniatyrvärld var det egentligen inte

så svårt. Hon hade mest bara dragit ut på det för spänningens

skull. Men nu var det nog. Det hade gått tillräckligt med tid.

Publiken stod inte ut med mer.

Hon hade lösningen: med allsmäktiga händer lyfte hon en

kantstött margarinburk i plåt, och se där: en grävling! Se så

enkelt det var. Grävlingarna var återförenade. Alla var lyckliga.

Ridå. Hon log. Hon applåderade. Hon skrattade – som om allt

var som det skulle.

Text av Erik Malmberg