Det var en gång…

Den stod där den lilla timrade stugan. Grå och tyngd av ålder, byggd av grova stockar som var korslagda i knutarna. Springorna var tätade med mossa. Ett par fönster, med små, små rutor. På sommaren växte det rikligt med såpnejlikor utanför. Framför dörren låg en stor flat sen och strax intill stod det gamla augustipäronträdet. Tidiga sensommarmorgnar brukade Marit hoppa ur sängen och springa direkt ut i det daggvåta gräset för att plocka de nedfallna frukterna. Det våta gräset kändes kallt under hennes bara fötter.

Marit var sex år och hade levat oändligt länge redan. Ja, hon var ju nästan stor. Att hon var liten märktes mest när hon inte kunde nå den stora nyckeln som hängde på väggen vid sidan om kammardörren. Det fanns så mycket spännande därinne. Hon sträckte sig på tå och tänjde hela den lilla kroppen, men inte ens fingertopparna kunde snudda vid nyckeln. Därinne fanns hennes fina röda stråhatt med de långa sidenbanden som hängde långt ner på ryggen och de beige tygskorna som var så svåra att knäppa med den lilla runda knappen över vristen. Och moderns bruna kappa, med namnskylt inuti – oj, vad fint! Marit beundrade bokstäverna oerhört som fogade samman moderns namn. En dag skulle hon också kunna läsa, massvis med sagor, liknande dem som gamle Efraim berättade om kvällarna framför den flammande brasan i den öppna spisen. Dessutom skulle hon i böckerna ta reda på saker som hon inte nu kunde få svar på t.ex. hur det ser ut där jorden slutar. Inne i kammaren fanns också något som modern ibland tog fram. Det var en klänning – en vit klänning. Hon höll den intill sig. Fingertopparna slöts krampaktigt om det vita tyget. Marit såg också våta fläckar på klänningen, vilka bildades av tårar som rann nerför moderns kinder. Hon vill trösta och hon grep med båda sin händer om moderns ansikte. Hon smekte de våta kinderna och tryckte sig intill henne, kröp upp i knät och lade båda armarna om hennes hals. Då kunde hon krama Marit så hårt tillbaka, så att det nästan gjorde ont. Ja, hon rent utav ålade sig ur omfamningen och kröp ner på golvet. Så fåfängt! Modern hade drömt om att få vigas i den vita klänningen. Hon hade tjänat som piga och för de hårt förvärvade slantarna hade hon köpt det vita tyget. Sedan hade hon låtit byns sömmerska sy den.

Modern blev aldrig vigd vid Marits far. Han var ett fattigt statarbarn med många syskon. Att ställa en jänta med barn var inte nådigt. Den drummeln skulle ha så att han inte gjorde om det. Han var redan märkt av livet precis som modern. Hans rygg var sned. Modern hade vid tolv års ålder haft barnförlamning och fått en puckel på ryggen. De två hade funnit varandra och hade hoppats på ett liv. Men ack nej då! Han skulle straffas, så att han aldrig gjorde om detta helgerån igen. Emil, som fadern hette blev också hårt straffad. Emils far och bröder snörpte honom. Man kastrerade honom som en häst, vilken aldrig skulle användas till avel. Maktlös, förnedrad och skändad ändade han sitt fattiga liv en frostkall vinternatt. Han spände hanen på bössan med sitt snöre. Hagelsvärmen borrade ett stort hål igenom hans bröst och naglade honom vid jorden för alltid. Endast månen och stjärnorna blevo vittne till hans tragiska öde. Man hittade honom bakom ladugården på morgonen, stel som en lutfisk. Vilken liknelse! Hans kläder skars upp från den stelfrusna kroppen. Dessa syddes ihop igen och slets upp av Emils fader. Fattigdomen var svår och inget fick förfaras. Ett par korta rader i dagstidningen och så var den sagan all. Marits mor klarade sig igenom, men hon födde sin dotter två månader för tidigt. Trots detta klarade den lilla sig. Hon hade beslutat att inte ge upp tycktes det. Den lilla flickan var moderns ögonsten. När modern själv föddes, lät det inte så lovande. Marits mormor hade då sagt ”ta ungen och slå henne i spiselhällen, så jag slipper ha na att dra på”. Även Marits mormor var ogift. Nej, slut på funderingarna! Varligt lade modern tillbaka den vita klänningen i amerikakofferten. En enkel spånkoffert, i vilken hon förvarade sina käraste ägodelar. Att vara fattig på nittonhundratrettiotalet och därtill oäring, som modern sa, var inte lätt.

Marit och hennes mor bodde hos gamle Efraim. Han var bror till Marits mormor. Det gamla torpet hade gått i arv i flera generationer. Efraim ägde en ko. Kon hette Brokka. Hon var vit och gråbrokig. Från Brokka fick Marit spenvarm, nysilad mjölk varje kväll i en liten, bucklig bleckmugg. Efraim var stolt över att den lilla var så rödbrostig och grann som han sa – tack vare sötmjölken. Marit hade inte alltid varit så duktig. Som liten baby fick hon engelska sjukan. Hon kunde inte gå förrän vid tre års ålder. Då först kunde hon ta sina första, stapplande steg. Med Efraim vid handen upptäckte hon med stora ögon den underbara världen. Solen, luften, fåglarna och blommorna. En vinds susning genom granskogen. Allt som gjorde livet värt att leva. Allt som var mera värt än alla pengar i världen. Mors vänliga hand som rufsade om i hennes pannlugg. Godiset som hon brukade få av Efraim – en trekvartsburk honung. Hon doppade skeden försiktigt, smakade och njöt, tog mera och kunde inte sluta förrän burken var tom.

Barnvårdsnämnden och länsman voro deras värsta fiender. Hur många gånger sprang de inte till skogs, om de upptäckte att de nalkades? De kunde krypa genom fönstret på baksidan och försvinna in i de täta markerna. De kom inte fram förrän kusten var klar. Ibland när länsman kom brukade Efraim låsa in sig i den mystiska kammaren och låtsades som om han inte var hemma. Hans slående uttryck om länsman var ”snart flår han skinnet av kroppen på mig och slår mig i ändan med”. Det var inte lätt att få ihop pengar till skatten, när de själva svalt.

Marit minns den gamle mossen som Efraim brukade dika ut. Hon satt ihopkurad nere i dikena och rullade jordkakor. De var lätta att forma och luktade lite fränt. Av säven kunde man forma så lustiga saker, ringar och kedjor. Fast modern var värst. Hon kunde göra både vassdockor och dockstolar. Efraim var expert på att göra rönnpipor. Vad Marit kunde vissla högt med dem. På kvällen måste man lägga dem i vatten, annars torkade de och det gick inte att blåsa i dem. Marit minns att hon fick inte härma göken, för då kunde han bli stum. Efraim berättade hur det gick till när han var barn och hade åkt ”asakana” på berget. Byxbaken blev alldeles uppsliten. En stor bot syddes fast och sedan tjärades byxbaken som straff, så att den var stel som takspån. Det hängde en bössa på väggen. När det kom någon misstänkt figur (ej länsman) i skogsbrynet, slet alltid Efraim till sig bössan. Rövarna hade hållit till där uppe i skogsbygden under Dacketiden. Det här med bössan liknade mest en nedärvd reflex av rädsla från fornstora dar. Rövarna var bra att skrämma små barn med, upptäckte Marit bland alla rövarhistorierna.

På våren när björklövet slagit ut, gjorde Efraim skåror i den vita björken nere i kärret. I skårorna stack han in rännor av bleckplåt och tappade björken på sin värdefulla sav. Den ansågs vara en undergörande medicin för en hel rad sjukdomar. Av småbjörkarna nere i mossen brukade modern och Marit göra vispar. Modern utrustade dem med varsin grenbit som var kluven till hälften. Den kluvna grenbiten träddes över en björkgren, sedan klämde man till och repade av löv och bark. De skar av de repade grenarna och band fina vispar av dem. De gamla, brunbrända hamnade i brasan. Trots björkens fördelar klingade den lite opålitligt i Marits öron. Vem var det som tillhandahöll björkriset som hängde i spiselvrån? Marit triumferade en gång när hon lyckades slänga det i brasan.

Den stora, öppna spisen värmde och lyste upp hela rummet om aftonen. I brasans sken satt modern och stickade strumpor. Efraim lade på rejäla risknippen emellanåt. Vattnet pyste ut från det sura riset. Marit tyckte nästan att grenarna jämrade sig innan vattendropparna fräsande föll ner i elden. Det pyrde och rök ett tag, tills riset fattade eld. Det sprakade och gnistrade som ett fyrverkeri. Eldtungorna letade sig fram över riset. De flammade och bildade roliga siluetter på tapeterna. Där fanns fantasifigurer som ständigt ändrade utseende, för att till slut lägga sig till ro vid den falnade glöden. Modern lade ifrån sig stickningen och gick fram till slagbordet där fotogenlampan stod. Hon skruvade upp veken och tände den. Ett blekt sken spred sig i rummet, men förmådde inte lysa upp de bortersta skrymslena. Ögonlocken på Marit kändes tunga. En härlig värme hade spridit sig i rummet. Marit krängde av sig klänningen och strumporna och kröp ner i utdragssoffan. Hon kröp längst in till väggen. Snart skulle modern också komma och lägga sig bredvid henne. Kölden utanför knäppte i stugknutarna.

På morgonen vaknade Marit vid slamret av spiselringarna när modern gjorde upp eld. Marit kurade ihop sig i den varma bädden, knådade ett djupt, skönt hål i halmmadrassen och låg och gonade sig. När kaffepumpan, brödkakan, sockertoppen och spickefläsket stod på bordet, hoppade Marit ur sängen. Hon drog hastigt på sig klänningen, de grova yllestrumporna och sticketröjan med det fransiga hålet på armbågen. Efraim klippte andäktigt av en bit socker och räckte till Marit. Modern hade haft lite pengar. Hon fick tjugo kronor från fattigvården i månaden som bidrag åt Marit. Så nu hade hon varit i handelsboden och köpt lite mat. I dag vankades det både bönkaffe och socker. På de små fönsterrutorna hade frosten bildat förunderliga mönster. Marit kunde inte se ut. Hon satte munnen mot rutan och andades. Det bildades ett litet hål, ett litet titthål. Det kändes kallt. Marit försökte repa med naglarna. Hon klöste i snökristallerna. Hon lade hela den lilla handen på rutan. Hu, så kallt! Snart hade snön smält, så att hon var alldeles våt om handen. Hon torkade av sig på det skärrandiga förklädet. Hon hade tröttnat på leken.

Efraim tog bössan från väggen, hängde den över axeln. Han skulle försöka få korn på en harpalt eller något annat ätbart för grytan. Efraim var klädd i flanellskjorta, storväst, islandströja, storkavaj och snörkängor. Som kronan på verket tronade den gamla, luggslitna kremelmössan, som egentligen var mera grön än svart. Den var nerdragen i panna så långt att man inte såg de borstade ögonbrynen. Den grådaskiga halsduken var virad flera varv runt halsen och dolde betten från vägglöss och loppor. Med långa kliv försvann han in i den snöklädda storskogen. Modern skulle baka bröd idag. Hon hade eldat upp den stora bakugnen. Först bakade hon några glödloppor åt Marit. Det var små degbitar som lades direkt på glöden. Dessa glödloppor var det bästa Marit visste. Modern skyfflade in brödkakorna i ugnen. Någon gång gläntade hon på ugnsluckan för att se om brödkakorna höjde sig och fick färg. En ljuvlig doft spred sig i stugan. På undersidan av brödet var enrispiggar ofta inbrända, sotsvarta som kol. Marit brukade sitta och peta bort dessa piggar från brödskivorna. På brödet bredde modern isterflott, som kallade för smolt och strödde salt på.

Snötäcket låg vitt i markerna och träden såg ut som om de voro lindade i bomull. Efraim hade dragit hem ved från skogen, på drögen. Denna stora, klumpiga kälke brukade Marit åka på i den lilla backen som sträckte sig från stugan och ner till det snåriga stenröset. Att dra drögen tillbaka uppför backen var inte lika roligt. Hon fick en lysande idé. Uppe på vinden fanns användbara grejor – vävbommarna. Som en vessla sprang hon uppför den knarrande trappan. I vrån framme vid fönstret bland allsköns bråte, damm och spindelnät, drog Marit fram ett par maskätna vävbommar. De var lätta att bära. Nu måste hon smyga sig ner igen utför den branta trappan, så att ingen såg henne. Det gick riktigt bra att åka med dem, men eftersom det inte fanns några uppåtvända medar framtill, tippade de alltid över ända när backen var slut. Då flög Marit på öronen över stenröset. Inte nog med det. De så kallade medarna på vävbommen bröts av och ett fasligt rabalder blev det, med snudd på att ett nytt björkris hade åkt fram.

Julgranen stod framför träsoffan. En glitterstjärna i toppen, svenska flaggor trädda på snören till långa slingor, änglahår, glitter och papperskonfekt. I olika pastellfärger hängde runda ringar av kristyr. De såg ut som spritskransar och så fanns det ett märke inuti dem föreställande ett änglahuvud eller en tomte. Egentligen var Marit ganska fingerfärdig. Hon öppnade konfekten när ingen såg det och tog ut sockerkristyren som fanns inuti. Det var faktiskt inte alls så gott som det såg ut. Det syntes inte på konfekten att den var länsad på sitt innehåll. Endast om man kände på den märkte man att karamellerna var tomma. Julgranen var spännande så länge det fanns en fylld konfekt i den. Sedan stod den där och barrade i sin gamla ärvda träfot som liknade ett kors. När den var alldeles omöjlig, högg Efraim av den på ett par ställen och kastade den i brasan. Den sprakade som tomtebloss.

Av julmaten mindes Marit mest risgrynsgröten som mor stod och rörde i. Den tycktes aldrig bli färdig, där den stod och kokade i den svarta trebenta järngrytan. En skål gröt sattes alltid ut på den flata stenen utanför dörren till tomten. Marit mindes att Efraim åt makaroner och ansjovis. Den senare åt han precis som den var med huvud, ryggben och allt. Julklappar existerade inte, men man pratade om julbocken. Efraim läste julevangeliet ur den gamla postillan. Det var så konstiga bokstäver i den. Han läste om Jesusbarnet som föddes i Betlehem. Man lindade honom och lade honom i en krubba med halm. Det där med halmen tyckte Marit om. Hon började tjata på Efraim, böna och be ”snälla, snälla kan jag inte få lite halm här på golvet och ligga i”. Marit kunde linda Efraim om sitt lillfinger. Han lade sin stora, valkiga näve på Marits huvud och rufsade om hennes hår. Så reste han sig mödosamt och tog på sig storkavajen och traskade ut i julkvällen ner till ladan. Efter en stund kom han tillbaka med ett stort fång halm och lade den mitt på golvet. Marit rumsterade i halmen. Det var den bästa julklapp hon kunde ha fått om sådana delats ut. Glöden började falna i spisen och Marit somnade inborrad i halmen.

Det hade snöat kraftigt. Marit njöt av den friska luften. Idag skulle mor hjälpa henne att göra en snölykta och så skulle de tända den ikväll och sitta inne i träsoffan och titta ut genom fönstret. Marit hade tofflor på sig med träbottnar. Snön bildade stora klampar under tofflorna. Hon roade sig med att försöka få så stora som möjligt så att hon blev riktigt lång. Men, så förargligt, när de blev höga ramlade alltid den ena av. Hon haltade ett tag tills den andra också släppte toffeln. Snöflingorna var stora och mjuka. Marit räckte ut tungan emellanåt och smakade på dem. Marit gick in efter Lena. En lekkompis som hon brukade dra på drögen. Kompisen bestod av en avlång kudde med mors gamla jacka på, ett snöre hårt åtdraget i midjan och så mors rutiga schalett på huvudet. Fantasin hade fritt spelrum.

Sommaren var ännu ljuvligare inne i skogen. Marit levde så intensivt med naturen. Hon slutade aldrig att beundra de ljusblå och orangeröda småfjärilarna som svävade likt levande blommor över ljungen. Skatorna som hade sitt bo i den gamla oxeln skränade och förde oväsen när något ovanligt var på färde, särskilt om den grårandiga katten kom i närheten av dem. I det döda trädet som stod intill trollebostenen hade talgoxefamiljen sitt bo. Det bestod av ett djupt hål ner i trädstammen. Steg Marit upp på stenen och sträckte sig på tå kunde hon se fågelhonan ligga djupt där nere i hålet och ruva sina ägg. Hon fräste ilsket åt Marit som genast hukade sig och kanade ner från stenen. Hon borstade av sig den torra, kliande mossan som hamnat innanför klänningen. På dagen vågade hon vara vid trollebostenen. Marit trodde att trollen bodde där under och på dagen sov de ju. I närheten av sötäppelträdet brukade en huggorm hålla till. Den låg och solade sig varma dagar i stenröset. Man fick inte slå ihjäl den för det kunde vara Efraims gamle, döde far som låg där i en orms skepnad. Det där funderade Marit mycket över, det verkade inte klokt. Hon skakade av sig tanken med en axelryckning och tog en stor omväg förbi äppelträdet.

Vattenhålet nedanför åkern hade sinat. Nu fick modern bära vatten från skogskällan istället. Efraim hade öst och rengjort den från gamla ruttna löv och annat skräp. Vattnet var alldeles kristallklart. När Efraim och Marit gick till handelsboden brukade de stanna och dricka ur källan. Efraim tog av sig hatten, lade sig på knä framför källan och fyllde hatten med vatten och drack i djupa klunkar. Han räckte Marit hatten, men hon ville inte ha. Hon föredrog att lägga sig på magen, bland mossa och granbarr och stirra ner i källan. Hon kunde se sin egen spegelbild i den, fast Efraim skrattade och sade att det var en huldra. Marit fyllde händerna med vatten och drack. Det mesta strilade genom fingrarna. Efraims överblivna vatten i hatten tvättade han sig i ansiktet med. Svetten hade plöjt ljusa fåror i det. Vid källan växte kantareller i massor men vi plockade dem aldrig. Däremot var blåbären eftertraktade. Modern och Marit var ute i marken för att plocka bär. Det kunde hända att de stötte på andra bärplockerskor. Då kunde det bli ett himla liv om vem som hade rätt till bären. En gång när kärringarna kom i luven på varann hällde mor ut sina bär och gick hem. Marken var kronomark så nog, tänkte mor, att vem som helst fick plocka.

Hösten närmade sig med stora steg. Marit måste börja skolan. Det var lång väg genom storskogen och när snön kom kunde hon omöjligt ta sig till skolan. Modern lät henne stanna hemma. Det gick den vintern men inte nästa. Barnavårdsnämnden gjorde sina razzior men de upptäckte dem i tid så att Marit och modern hann fly ut bakvägen in i skogen. Naturligtvis kunde inte detta hålla i längden.  En söndag när Marit skulle till söndagsskolan gick hon in till en liten flicka på vägen för att leka en stund. Antagligen visste barnavårdsgubbarna om att Marit gick till söndagsskolan för de dök plötsligt upp på gården i en bil. En förlamande känsla bemäktigade sig Marit. Hon försökte fly. ”Nej lilla vän, nu är du fast” sade en av gubbarna. De tog henne med tillbaka till modern. En barnavårdsgubbe höll Marit hårt i handen så att hon inte skulle kunna springa i förväg och varna. Tillintetgjord stod Marit framför modern. Några paltor packades ihop och så fick de slitas ifrån sitt rotfäste. De gick den gamla välkända stigen. Marit sparkade irriterad till den myllrande myrstacken så barr och myror sprätte upp. Aldrig mer skulle Marit springa barfota här. Framme vid bondgården stod bilen och väntade. Marit hade aldrig åkt bil förut. Det var inte ett dugg spännande, allt överskuggades av ångest. Ett nytt liv hade börjat.

Kontakten med modern blev mycket sporadisk och barndomsåren, de tidigaste, förbleknade så småningom. Marit hamnade på barnhem och i fosterhem. Hon fick lära sig att arbeta. Hugg och slag, spott och spe var ofta hennes lott. Marit protesterade för mycket. Hon hade så svårt att böja sig, men hon lärde sig att stå på egna ben. Som vuxen gick hennes tankar ofta till modern, och i sitt hjärta tackade Marit henne för de första fattiga men lyckliga åren av sitt liv. Rosenbuketten hon håller i handen skall hon idag lägga på moderns grav. Tack för livet mor!

 

Text:

Elsie Larsson, 1928-2018, Kallinge