1922

En tidig vårmorgon gömde jag mig undan fars hårda slag. Tillflykten gick till det gamla huset på ängen. Med bultande hjärta drog jag igen dörren. Dagsljus sökte sig ner genom hålet där skorstenen varit. I det tomma huset låg en säck på golvet som jag sjönk ner på. Aldrig tidigare hade jag varit så rädd, fars rungande slag sved på kinden men när jag kände efter satt den fina rosetten kvar i håret. Inte visste jag varför far var ond på mig. Utmattad sjönk jag ner på säcken men kylan från det hårda stengolvet trängde igenom, jag frös trots att det var sommar. Efter en evighet vågade jag mig bort till dörren. Den gick inte att rubba, jag försökte trycka med hela kroppen mot dörren som förblev stängd.

2022

En dag på sommarlovet vandrar jag över ängen, Det gamla övergivna huset lockar mig att gå fram och känna på dörren. Den tar emot men efter att jag tar i hårdare glider den upp. I ljuset från dörröppningen skymtar jag något på golvet. Ett skelett. Skräckslagen ser jag en blek rosett invid skallen. Ett plötsligt vinddrag känns när dörren går igen bakom mig.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!