Den vita svanen

Han var den grå, oansenliga vardagsmänniskan, den sort ingen kvinna i smyg beundrade. Han visste om det och visste det alltför väl. Det hade alltid varit så. Han strävade i sin tillvaro så gott han kunde och försökte vara ärlig både mot sig själv och sin omvärld.

Där han satt på cykeln och trampade hemåt från arbetet kom och gick tankarna som de brukade göra. Han var trettioåtta år nu. Om två år skulle han fylla fyrtio. Om tio därtill femtio. Tiden rann undan, tyckte han. Det var tjugo år sedan han hade börjat på fabrikskontoret och han satt fortfarande som enkel kontorist, trots att många yngre, med sämre utbildning än hans, hade gått förbi honom under årens lopp. Han fruktade att han aldrig skulle komma att bli mer än han var. Han hade så länge önskat att få avancera ett pinnhål och kanske slippa att vara springpojke åt alla uppkomlingar. Han hade önskat det inte minst för sin fru Cecilias skull. Han vände sig om och såg ett stycke bakom sig den gamla, trista fabriken med sina grå skorstenar. Den såg ut som en gammal sopstation. Han brukade ibland vara glad för att han inte hade något av de smutsigare jobben där, även om de oftast avlönade bättre än hans eget.

Trafiken var tät och bilar med fabriksarbetare i sina halvt lyxiga åk ringlade sig i långa köer bredvid i körbanan. Han hade själv bil fast den inte var av senaste årsmodellen. Nu när det var sommar föredrog han att cykla de kilometer han hade till arbetet. Cecilia kunde då ha bilen om dagarna och behövde ej sitta hemma i sin ensamhet. Han unnade henne väl den glädjen. Han var annars inte särskilt intresserad av bilar. Hans stora intresse, förutom det egna huset, var sommarstället som de nu hade för andra året i följd. Dess gudomliga läge vid den lilla sjöns lugna strand gav honom frid och vederkvickelse. Tyvärr blev det sällan av att de åkte dit. Cecilia var föga lagd för friluftsliv. Men de gånger de varit där och han ensam gett sig ut i den disiga gryningen för att fiska, stod alltid kvar som ljuva minnen inom honom.

Han älskade mycket sin hustru och hade aldrig vågat tänka på den katastrof det skulle innebära för honom om han på något sätt blev av med henne. Han var tjugoåtta år och de hade varit gifta i fem. Barn hade de inga. Han hade alltid önskat sig det, men hon hade varit emot det och så hade det blivit som hon velat. När han ibland tänkte tillbaka på deras förlovningstid insåg han att förhållandet dem emellan numera kanske inte var som det en gång hade börjat. Men han försökte förklara detta med, att väl alla äktenskap med tiden blir annorlunda, då den första stormande förälskelsen lagt sig.

Vad som mest hade börjat oroa honom var inte äktenskapet som sådant, utan mer Cecilias läggning som tycktes genomgå en förändring. Hennes allt oftare återkommande perioder av tilltagande egoism, på gränsen till hysteri, hade flera gånger gjort honom orolig för deras gemensamma framtid. Hon hade under sin uppväxttid varit enda barnet och blivit mycket bortskämt. Han visste dock detta väl innan de gifte sig, men trott det varit av underordnad betydelse och skulle suddas ut med åren.

När han var framme vid avtagsvägen mot egnahemsområdet hade trafikrusningen av de fabriksanställda för längesedan tagit slut och det var ganska fridfullt på vägen. Han sneglade diskret på husen han passerade förbi och jämförde dem med sitt eget, som låg längst bort i den långa raden. Han var lite stolt över sitt hus och visste han hade anledning att vara det. Han hade haft turen att komma över den bästa tomtbiten. Och dessutom avvek husets modell något från de övriga. Om man så ville kunde man säga det såg en aning förnämare ut. Fast det hade kostat honom mycket arbete och mycket pengar. Och pengarna hade han till större delen lånat, vilket medförde att amorteringar och räntor inte blev billigt. Många gånger hade han tänkt göra sig av med bilen för att få det att bättre gå ihop. Cecilia hade dock aldrig velat vara med på den tanken och ekonomin hade alltid på något sätt gått ihop.

Han steg av cykeln vid grinden och ledde den på grusgången fram till garaget. Bilen var inte där så han förstod att Cecilia ännu inte kommit hem. Han tog sin portfölj han haft på pakethållaren och gick in i huset. På hallgolvet låg post som förmodligen kommit genom brevöppningen i dörren redan på förmiddagen. Det var diverse reklamlappar och några tidningar. Han gick ut i köket, öppnade portföljen och ställde den tomma termosflaskan på diskbänken. Sen blev han stående en stund och såg ut genom fönstret. Eftermiddagssolen lyste så vackert över gräsmattan och blomrabatterna. Så tog han på sig ett av Cecilias förkläden. I kylskåpet var det magert med mat. Han hittade en bit falukorv som kunde räcka för två. Medan han skalade potatis tänkte han på var Cecilia kunde hålla hus. Hon brukade alltid vara hemma vid den här tiden. Förmodligen hade hon givit sig av redan på förmiddagen, eftersom posten låg kvar på golvet. Ett visste han och det var att hon inte utnyttjade det vackra vädret genom att ligga på någon badstrand. Hon avskydde överhuvudtaget sådant. Däremot kunde hon vandra omkring i affärer hur länge som helst, även om hon inte skulle köpa något.

Potatisen var nästan färdigkokt, korven skuren i skivor, stekpannan varm och tallrikar med mer framdukat, när han hörde bilen. Strax därefter kom hon i dörren.
– Ursäkta mig lilla bubben att jag inte är hemma när du kommer, men jag var inne i stan och handlade lite.

Hon kysste honom lätt på kinden när hon en aning jäktad till utseendet passerade förbi med sina paket in i sängkammaren.
– Du kan aldrig tänka dig vilken tjusig kofta jag har hittat, just en sådan som jag letat så länge efter.
– Det var ju roligt, svarade han med en ton som visade att han menade det.

– Om du ursäktar mig så måste jag prova den med detsamma.
– Gör du det, sade han och gick ut i köket och lade korvskivorna i stekpanna, men var strax tillbaka i dörröppningen för att beskåda hennes plagg.

– Fråga mig bara inte vad den kostat. Den är alldeles för dyr, men det får jag dra in på någonting annat.
När hon stått där och skruvat på sig en god stund framför spegeln sade han:

– Du skall vi äta? Jag stekte några korvbitar.
– Oh vad duktig du är min lille man. Det skall bli gott. Jag har bara levt på kaffeblask hela dagen.
De gick båda ut och satte sig till bords. Hon behöll den nya koftan på och han tänkte ”himmel vad grann du är med ditt långa, blonda hår svallande ner på den nya, rosa koftan”.

Något senare på aftonen, när han satt inne i vardagsrummet och stoppade sin pipa, hörde han ett hjärtskärande skrik från Cecilia som var nere i källaren. Blixtsnabbt rusade han nerför trappan. Högröd i ansiktet kom hon springande emot honom.

– Det är råttor där nere, fick hon med nöd ur sig.
Han fortsatte in i matkällaren. Med tveksamma steg följde hon efter honom.
– Två stora, otäcka försvann in där, sade hon fortfarande chockad och pekade mot potatisbingen.
Han drog fram lådan men kunde ingenting se. Letade mellan, bakom och under allt annat som stod där utan resultat.
– Jamen jag vet att de måste vara där, sade hon uppjagad av att hennes tidigare iakttagelser inte tycktes bli bekräftade.
Han fortsatte att söka och smutsade ner sina byxor där han låg på knäna och kikade.
– Fy farao för att behöva veta att vi har sådan här i huset, sade hon.
Han svarade henne inte. Till slut fann han inne i en vrå lämningar som tydde på att där verkligen fanns råttor. Han nämnde det inte för henne utan reste sig upp och borstade av sig.
– Jag skall köpa något gift och lägga ut till dem så är vi snart av med dem. Du behöver inte vara orolig.

Nästföljande dag när han cyklade hem från arbetet köpte han en burk råttgift. Vädret var nu ännu varmare än tidigare. Han kände sig svett och klibbig över hela kroppen när han ställde in cykeln i garaget. Grannfrun, ett tjockt bastant fruntimmer på något över de femtio, stod ett par meter inne på andra sidan staketet och påtade i jorden. Han hälsade och stannade ett par minuter och växlade några ord om vädret och grönskan, innan han fortsatte med portföljen under ena armen och råttgiftet under den andra.

Väl innanför dörren möttes han av Cecilia. Han märkte att hon inte var på sitt bästa humör.

– Måste du stå och smila och fjanta dig för henne därute så att hela kvarteret ser det.
Innan han hunnit svara fortsatte hon:
– Du vet så väl att hon är den största sladderkärringen som finns i den här stan och jag gillar henne inte. Hör du det!
Han sade:
– Om jag skulle komma på idén att växla några ord med mina grannar när jag går förbi dem får du faktiskt finna dig i det. Hör du det!
– Du kan laga din middag själv om du vill ha någon. Jag tänker inte stå här och passa upp dig.
Hon vände honom ryggen och gick in i sängkammaren och slog igen dörren efter sig med en smäll. Han såg efter henne. Gick därefter ut i köket och lade ifrån sig det han bar på.

När han senare duschat och klätt sig gick han ut i köket och tittade i kylskåpet. Där var om möjligt magrare än dagen förut. Han funderade ett tag. Såg på klockan. Snabbköpet hade inte hunnit stänga än. Han hade dock ingen lust att jäkta dit i värmen. Han beslöt sig för att steka pannkakor och slog på spisen. När maten så småningom var klar hade inifrån sängkammaren inte hörts ett ljud på hela tiden. Han gick och öppnade dörren försiktigt.
– Kom nu så äter vi lite, viskade han.
Hon låg på magen med huvudet vänt mot honom.
– Jag vill inte ha någon mat, ät du.
Han gick sakta fram och satte sig på sängkanten.
– Cecilia var inte dum nu.
Hon vände sig på sidan med ryggen mot honom.
– Låt mig vara ifred. Vill du gå ut och stänga dörren efter dig.
Han gjorde som hon sade. Medan han åt hörde han att hon klädde av sig och efter att hon varit i badrummet verkade det som hon gick till sängs.

När han ätit diskade han och tog sedan fram paketet med råttgiftet. Det var ett ljusbrunt pulver, som påminde om färgat socker. Han läste på beskrivningen. Det skulle läggas ut som det var och var farligt för människor och husdjur. Han letade reda på ett par gamla tallrikar och tog råttgiftsburken med sig och gick ner i källaren. Så hällde han upp lite av giftet på varje tallrik och placerade ut dem i varsitt hörn av lokalen. Burken, som fortfarande var drygt halv, tog han med sig upp och ställde under diskbänken. Så letade han reda på dagstidningen och gick in och satte sig i vardagsrummet. Han lade upp fötterna på bordet. Han kände sig trött till både kropp och själ. Jobbet hade varit slitsamt de sista dagarna. Värmen tog också sitt av krafterna. Cecilia tyckte han inte heller bidraga till en miljö där krafterna sparades eller kunde återhämtas.

Han förstod sig inte längre på Cecilia. De hade kommit så bra överens under förlovningstiden och de första åren av äktenskapet. Han insåg dock att det liv hon levde som hemmafru kunde bli deprimerande i längden, särskilt som hon aldrig varit intresserad av hushållsarbete. En gång för inte så längesedan hade han försiktigt framkastat att hon kanske skulle må bra av att skaffa sig något slags arbete och därigenom komma ut bland folk och få lite omväxling. Hans förslag hade av Cecilia mottagits såsom en förolämpning. Han somnade i stolen och vaknade inte förrän nästa morgon, stel i hela kroppen. Det var dags att gå till arbetet.

När Cecilia vaknade hade han för längesedan gett sig av. Hon blev liggande i sängen och kände sig väl till mods och tyckte det enbart var skönt hon sluppit se honom innan han gick till arbetet. Det var samma strålande väder denna dag. När luften i sovrummet började kännas henne kvav gick hon upp och tog av sig nattlinnet. Helt naken gick hon ut i hallen och bort till spegeln. Hon sträckte på sig och beundrade sin kropp. Hon smekte sina bröst. Lät händerna fortsätta över magen och utefter höfterna. Det tycktes henne som hon var fulländad skapt i varje detalj. Och den gamla grämseln började komma över henne, då hon tänkte på vilket fattigt liv tillvaron erbjöd. Hon skyndade in i badrummet och tog ett uppfriskande bad.

När hon senare klätt sig och ägnat en god stund åt tidsödande omsorg med sitt utseende, tog hon bilen och körde in till stan. Hon flanerade på gatorna, tittade i skyltfönstren och var inne i ett par affärer och köpte några småsaker. Hon kunde inte undgå att lägga märke till de beundrande blickar många män kastade efter henne. Och hon njöt därav och sög på det i sina tankar. Hon hade nästan beslutat sig för att åka hem igen, när hon helt överraskande i gatuvimlet träffade Majken, som hon inte sett på många år.

– Nä, vad i allsin dar, lever du än, utropade Majken med hög röst som kom förbipasserande att vända sig om.
– Som du ser, trots allt, svarade Cecilia.
De flyttade sig in mot husväggen för att inte hindra gångtrafiken. Cecilia kastade en hastig, beundrande blick på den andres eleganta klädsel.
– Jag har många gånger frågat mig var du blev av, så mycket roligt vi hade tillsammans en gång i tiden, fortsatte Majken.
– Detsamma har jag, svarade Cecilia.
De beslöt gå in på konditoriet strax intill för att få prata vid i lugn och ro. De hade nätt och jämt hunnit slagit sig ner förrän Majken sade:
– Jo, jag är skild sedan ett år tillbaka så här levs det livets glada dagar. Jag kunde inte stå ut med den dönick jag i oförstånd gifte mig med.
Cecilia var idel öra.
– Nej, fortsatte Majken, det äktenskapet var misslyckat redan från början. Fast besvärligt med skilsmässan var det, när man tänker på alla papper och advokater och alla andra dumma människor som lägger sig i det. Så skall du skilja dig någon gång så ta död på karlkräket istället. Det blir både enklare och billigare.
– Och vad gör du nu då? insköt Cecilia.
– Lever livet. Gör vad som faller mig in. Har aldrig haft det så underbart. Vill jag ha mig en tillfällig beundrare så är världen full av mansfolk. Jag hade turen få en smart advokat som lyckades klämma ut ett rejält underhåll. Så jag klarar mig fint. Odrägliga karlar skall klämmas åt. Han har förresten råd med det, så det är inte synd om honom.
Servitrisen kom med det beställda kaffet.
– Men här sitter jag och bara pratar. Nu måste du berätta om dig.
Cecilia var normalt inte den sortens människa som hade svårt att tala om sig själv. Plötsligt fick hon dock ingen lust att göra det. Så efter att i största allmänhet ha beskrivit hur hon hade det ledde hon in samtalet på gamla gemensamma minnen. När de senare skildes hade de kommit överens om att vid första bästa tillfälle träffas igen.

Samma eftermiddag när han kom cyklande hem hade han köpt en bukett rosor till henne. Han ställde ifrån sig portföljen i hallen och tog av pappret kring blommorna. Försiktigt smög han sig mot köket, där han hörde att hon var. I dörröppningen fick han se henne sitta vid bordet och läste i en veckotidning.
– Hej, sade han glatt, får jag överbringa några blommor till dig från mig.
Hon vände sig mot honom och tog emot blommorna.
– Tack, var allt hon sade och sträckte sig bort och lade blommorna på diskbänken efter att ha kastat en likgiltig blick på dem.
Så fortsatte hon bläddra i tidningen. Han blev stående och såg på henne. Utan att se upp från tidningen sade hon:
– Ja, glo på mig du, och glo dig omkring i huset också, men jag har inte hunnit göra  iordning här i huset idag.
– Kära vän, vad menar du?
– Jag vet nog vad du tänker, fortsatte hon, men jag är trött på att vara piga här.
Det slog honom plötsligt att på diskbänken stod disken kvar sedan i morse. I sovrummet var det obäddat och i huset i övrigt såg det ostädat ut.

Han gick in i toalettrummet och tvättade sig. När han kom ut därifrån stod hon vid köksfönstret och såg ut.
– Hit kommer ju aldrig en främmande människa så det spelar väl ingen roll hur här ser ut.
På hennes röst kunde han höra att hon var upplagd för gräl.
– Du har nog rätt, svarade han.
Hon gick in i vardagsrummet. Han tyckte sig förnimma att hans svar retade henne och att hon väntat sig någonting annat istället. Hon började oroligt gå fram och tillbaka längs bokhyllan.
– Var snäll och var rädd om parkettgolvet när du har de där spetsiga klackarna på dig är du bussig, sade han.
– Det här golvet går jag på så mycket jag vill och med vilka klackar jag vill.
Hon tog några bestämda steg för att visa vad hon menade. Han svarade inte utan såg på henne med en fast, grå, vädjande blick.
– Det här golvet är mitt precis lika mycket som ditt.
Och hon ställde sig att vrida på klackarna så att stora, djupa repor bildades i golvet.
Med samma ögon såg han på henne. Och rösten var avspänd och klar när han sade:
– Cecilia, lugna ner dig!
– Jag avskyr dig, väste hon. Jag avskyr din fina polityr du har på ytan. Jag avskyr ditt fjäskande för alla människor. Du är som en bockande kinesgubbe. Men inom dig är du falsk.
– Cecilia, han skärpte rösten, vad har jag nu gjort dig?
– Gjort mig? Jo du fick mig att gifta mig med dig. Jag var en idiot. Alla människor varnade mig för dig. Men jag var en blåögd dåre som föll för dina skådespelarkonster. Och du frågar vad du gjort mig. En piga behövde du och en piga åt dig blev jag.
Han skulle just avbryta henne när hon fortsatte:
– Nej du, nu är det jag som skall skaffa mig ett arbete så jag kommer bort härifrån och får människovärdet tillbaka. Sen kan du sitta här i skiten.
Telefonen ringde. Cecilia gick med bestämda steg och svarade.
– Nämen hej Majken, det var roligt du ringde så snart, här är så hemskt tråkigt.
Han beundrade med vilken snabbhet hon kunde ställa om tongången på sin röst.

Han gick ut i garaget och hämtade vattenslangen och spridaren. Ställde spridaren på gräsmattan framför huset och släppte på vattnet. I vattenkaskaden skimrade regnbågens alla färger. Så gick han ner i källaren och tittade efter om råttorna ätit av det utlagda giftet. Det verkade som om så inte var fallet. Han luktade på råttgiftet och förnam en svag, besk, underlig doft. Gick därefter upp och stängde av vattnet och lät slang och spridare stå kvar ute. När han kom in såg han att Cecilia tagit sina sängkläder och flyttat in i ett av smårummen. Han letade i sitt minne efter vem Majken kunde vara, men kunde inte erinra sig känna nån med det namnet. Innan han gick till sängs såg han att rosorna han köpt fortfarande låg kvar på diskbänken. Han lät dem ligga där.

Hon vaknade nästa morgon när han stängde ytterdörren efter sig då han gick till arbetet. Halvvaken och med malande olust inför en ny dag låg hon och med avund tänkte på Majken, som levde sitt eget fria liv. Majkens ord kom som ett eko från hennes inre: ”Enklast vore att ta dö på de odrägliga karlarna”. Med ens var hon helt klarvaken. Snabbt steg hon upp, tog morgonrocken och gick ut i köket. Hittade burken med råttgiftet. Stod länge och läste på den. En spännande känsla lågade svagt inom henne. Hon kände sig tilltalad av den. Den verkade renande på något sätt.

När han samma dag kom hem efter arbetet märkte han att någonting hänt. Huset var välstädat. Inne i vardagsrummet var på stora bordet dukat till middag. Cecilia kom honom till mötes, kysste honom välkommen på kinden och tog hand om hans portfölj. Hon var välvårdad, fräsch och bar ett litet sött förkläde. Han visste inte om han skulle våga se förvånad ut, eller om det möjligen var släktingar i antågande, eller någon bemärkelsedag han glömt bort. Hon sade:
– Jag tyckte vi kunde behöva rycka upp oss lite så jag dukade inne i stora rummet.
– Så kul, sade han med en röst som avslöjade en förhoppning om att deras äktenskap kanske ändå hade sina ljusa sidor kvar.

När de senare satt till bords hade hon satt radion på svag, dämpad musik. På bordet stod två tända ljus och hon hade tagit upp en flaska vin från det lilla förrådet de hade i källaren. De började med champinjonsoppa. De satt mitt emot varandra och han tyckte hon var så vacker att han ej förmådde ta sina ögon ifrån henne. Hennes linjers skönhet och rörelsers mjukhet kom honom att tänka på det gamla uttrycket om kvinnor vars skönhet närmar sig det gudomliga. Inom honom gnagde en aning olust över, att hon förtjänade ett bättre och annorlunda liv än det han kunde bjuda henne.
– Du, sade han, förlåt mig för att jag var dum igår.
– Om du förlåter mig, svarade hon.
De skålade.

Hon iakttog honom sedan i smyg när han åt vidare av soppan. Det tycktes henne som om den smakade honom väl. Det lugnade henne, för i hans tallrik hade hon rört ut en liten dos av råttgiftet. Efter maten drack de kaffe i skymningen på altanen. Hans ansiktsfärg hade blivit högröd och han nämnde att han kände sig sömnig av vinet. En stund därefter sov han tungt, bekvämt tillbakalutad i sin stol. Hon lät honom sova och gick ut i köket och diskade. Då och då var hon ute och kikade försiktigt på honom. Efter disken slog hon på TV och satte sig att se på den. Dörren till altanen hade hon stående på glänt. Där ute var mörkret ljumt och mörkblått.

Tanken slog henne, han kanske redan var död. En krypande orolighet började komma över henne. Det var inte så hon hade tänkt genomföra sin plan. Hon stängde av TV och gick ut till honom. Hon blev lugn när hon såg att han vände på sig i sömnen. Han vaknade och såg upp på henne. Hans ögon tycktes henne ha någonting underligt över sig.
– Du sov så sött att jag inte har haft hjärta att väcka dig, sade hon.
Han grymtade något ohörbart till svar och reste sig yrvaken upp. Han hade svårt för att hålla sig upprätt och måste hålla sig med båda händerna i bordet.
– Men kära du hur är det fatt, utbrast hon och kom honom till hjälp.
– Jag tålde nog inte vinet, svarade han och ögonen var simmiga.
Hon stödde honom på vingliga ben in genom dörren. Han gick in på toaletten och hon hörde hur han kräktes där. Därefter var allt tyst en lång stund tills han så småningom kom ut därifrån.

Natten blev orolig för honom. De stunder han låg i sin säng kastade han och vred sig. Dessemellan var han uppe och gick av och an. Ömsom var han på toaletten, ömsom i köket och drack mjölk. Ej heller hon som utan låg vaken och noga följde hans förehavande. Han somnade först frampå morgonen och hade sovit knappt en timma, när han vaknade och det var dags gå upp för att bege sig till arbetet. Hon försökte övertala honom att stanna hemma tills han kände sig bättre. Han påstod sig vara så gott som återställd. Hon lagade i ordning hans smörgåsar han skulle ha till matsäck.

Vid lunchen kom han tillbaka hem. Han hade börjat känna sig sämre och beslutat sig för att stanna hemma resten av dagen. Han klädde sig i morgonrock och lade sig ovanpå sängen. Hon lät honom vara ostörd och märkte senare att han hade somnat. Hon använde eftermiddagen till att arbeta utomkring huset. Hon rensade ogräs i rabatterna och körde gräsklipparen, och fann det vara roligt att syssla med sådant som han vanligen brukade sköta. Först när hon hade middagsmaten färdig öppnade hon dörren till honom. Han låg och läste i en veckotidning.
– Hur är det med dig?
– Si så där, svarade han.
– Har du lust att äta lite?
– Någon större matlust känner jag inte, men någonting måste jag väl försöka få i magen.
Han lade tidningen åt sidan. Hon tyckte hans blick såg lidande ut. Hon gick fram till honom och satte sig på sängkanten.
– Vi får kalvkött till middag.
– Skall bli gott, svarade han.
Hon böjde sig ner och kysste honom. Hans läppar kändes svala.
– Skall jag ta in mat till dig här?
– Nej jag kommer upp.

De åt ute i köket. Hon hade gjort dillsås till köttet och lagt upp portioner till dem båda innan han kom. Den sås hon hällt på hans tallrik hade hon rört ut med några skedar råttgift. Han åt med god aptit. Han hjälpte henne torka disken. Därefter satte de sig att se på TV. De hade inte suttit lång stund förrän han började må sämre och gick och lade sig.

Morgonen därpå var han mycket dålig och bad henne ringa till arbetet och meddela att han var sjuk. Han vägrade först att äta, men när hon så småningom kom in till honom med en kopp te och rostat bröd föll han till föga. I teet hade hon blandat ytterligare en portion av giftet.

Frampå dagen, när hon såg honom ligga där orakad, grådaskig i ansiktet och med insjunkna ögon stirra upp i taket, frågade hon honom om han ville hon skulle ringa efter en läkare. Han avböjde och påstod det bara var magen som var i olag och att det säkert snart var över.

Någon timme senare tog hon bilen, under förevändning att hon skulle ut och handla, och körde in till stan. I rask takt satte hon kurs mot den adress Majken uppgivit hon hade. Majken öppnade iklädd åtsittande innebyxor, som fick hennes ben se överdrivet långa och spinkiga ut.
– Så lattjo Cila att du hittade hit. Stig på och känn dig som hemma. Här är uppochnervänt värre, men det får du inte fästa dig vid.
Cecilia steg in. Majken föreföll att nyss stigit upp. Våningen var elegant möblerad.
– Ingen kunde ju ana att du skulle dyka upp idag. Det blev lite sent i går kväll och man måste ju ha sin skönhetssömn.
– Jag åkte bara förbi och tänkte prata bort en stund.
– Kul av dig.
Kaffekokaren åkte på spisen medan de kom igång med pratet.
– Och hur har du det med din karl? Du måste låta mig få träffa underverket vid tillfälle.
– Han ligger hemma idag och är lite krasslig.
– Aj då, du har väl sett till att han är livförsäkrad ordentligt. Majken flinade illmarigt.
Cecilia reste sig och gick bort till fönstret. Där var en hänförande utsikt över staden.
– Han har bara lite krångel med magen, sade hon.
Majken gick för att se hur det blev med kaffet.

Cecilia hade fått en sak att tänka på: Vad skulle hans livförsäkringar komma att ge henne? Hon försökte att räkna. Tvåhundraåttiotusen, plus tvåhundratiotusen, plus etthundrafemtiotusen, plus trettiotusen. Hon fann att hon i detalj inte kände till hur han hade det ordnat i försäkringshänseende, fast han en gång noga förklarat det för henne. Hur som helst, över sexhundrafemtiotusen kronor borde det minst röra sig om. Hon kände sig svag i knäna vid blotta tanken därpå.
– Du ser så mystiskt leende ut Cila, sade Majken när hon kom med kaffet.
Cecilia dröjde med svaret.

– Jag beundrar din utsikt. Önskar att även jag skall få en sådan en gång.
– Ja ser du, jag längtade en gång i mitt förflutna att få bo högt och kunna blicka ner över småfolket. Jag tycker jag har kommit dit nu.

Det hade hunnit bli en bra bit frampå eftermiddagen när Cecilia körde hemåt. Just när hon svängde av gatan och körde in på garageuppfarten tyckte hon att någon skymtade bakom persiennerna i köket. Hon tänkte att han kanske kände sig bättre och var uppe. Väl inne i huset var allt tyst och hon tittade in i sängkammardörren. Han låg där och var vaken, men tycktes mycket illa däran. Han bad att få en kopp te och lite bröd. Hon gjorde i ordning det och lade i fyra sockerbitar, som hon visste han ville ha, och rörde om med skeden. När hon skulle gå in till honom med det hejdade hon sig och ställde ner koppen och brödet på diskbänken, tog fram råttgiftet och rörde i en halv sked i koppen. Innan hon satte på locket märkte hon att pulvret färgats mörkt brunt av den fuktiga skeden. Hon skakade om pulvret så att de fuktiga delarna kom att ligga under. När skymningen hade sänkt sig denna afton satt hon uppe sent och tänkte på de möjligheter alla försäkringspengarna skulle komma att erbjuda. Hon tänkte också på att tiden snart tyckets vara inne att låta sista delen av sin plan gå i verkställighet.

Dagen därpå såg han sämre ut än någonsin tidigare. Hans ansikte var blekgult under skäggstubben. Det var omöjligt att få honom att äta eller tala. Han kunde ej heller ta sig till toaletten utan gjorde sina behov i sängen. Det vackra vädret bestod. Hon sade:
– Du, tror du inte du skulle må gott av att komma ut i friska luften en stund.
Han såg ut som om han inte hörde eller förstod vad hon sade.
– Vi skulle kunna åka ut till sommarstugan och se hur där är.
På hans ögon tycktes hon skönja något som kunde tydas som ett samtyckande.
Hon hjälpte honom med stor möda på med kläderna. Innan hade hon gjort sig själv i ordning och kört fram bilen till dörren. Med mycket besvär fick hon honom ut i bilen. Samtidigt som hon låste ytterdörren hämtade hon hans hatt, som han annars alltid ville ha på sig ute vid stugan, som skydd för solen. När hon körde ut på gatan kastade hon en hastig blick mot grannarna. Ingen tycktes observera dem.

Efter tre kvarters bilfärd var de framme. Han hade piggnat till något under bilfärden. Hon hoppades det bara var tillfälligt och hjälpte honom till en stol på verandan. Det blåste en svag bris och sjöns yta var lätt krusad. Hon lät honom sitta i stolen och gick ner till bryggan, som sträckte sig ett tjugotal meter rakt ut från stranden. Roddbåten låg där den brukade, fast det var mycket vatten i den. Någon människa syntes inte till vare sig längs stranden eller ute på sjön. Hon tyckte stunden var som beställd för vad hon avsåg att göra.

Hon gick tillbaka upp till honom. Han hade somnat, eller i varje fall satt han med slutna ögon, orörligt ihopsjunken. Hon gick in i stugan och såg sig om. Allt var som det brukade där inne. Hon gick ut till honom igen.
– Du, ryck upp dig.
Hon knuffade smått brutalt på honom. Han öppnade ögonen utan att se på henne. För en stund tyckte hon att de fått tillbaka sin normala skärpa. Men förstod strax senare att hon måste ha misstagit sig.
– Vi promenerar lite, sade hon.
Hon hjälpte honom ur stolen och började leda honom ner mot bryggan. Med stor möda måste hon stödja honom. Han var som en redlös berusad.

De gick ut på bryggan och hon förde honom längst ut till dess yttersta del. Hon visste att vattnet var djupt där nedanför. Hon lät honom stanna en decimeter från kanten och släppte taget i honom. Han stod och vägde och liksom försökte lyfta blicken bort över vattnet. Alldeles stilla stod hon själv några meter bakom. Där stod de båda och ingenting hände. Det var som om han fått en del av sitt balanssinne tillbaka. Till slut kunde hon inte hålla sig. Samtidigt som hon tog några steg framåt och gav honom den puff han behövde för att falla över kanten, vände han sig om och hon hann för en kort stund se rakt in i hans ögon.

Han gick till botten praktiskt taget med detsamma. Och på det grumliga vattnet flöt endast hans hatt. Hon sprang till båten, lösgjorde den och började ro utåt. Väl utanför bryggan, ungefär där han hade fallit i vattnet, satte hon sig på båtkanten och lyckades få den helt vattenfylld. Sedan simmade hon med stor möda i de våta kläderna mot bryggan. Bryggans sidor var klädda med bräder. Det blev henne omöjligt att ta sig upp, varför hon fick fortsätta halvt simmande, halvt hållande sig i bryggan, där det fanns någonting att hålla sig i, in mot grundare vatten. Fullständigt utmattad satte hon sig på stranden. Båten låg där ute fylld med vatten ännu flytande. Inom henne kom känslan av att allt gått efter beräkningarna och att hon äntligen nu var fri, fri från honom, fri att göra vad hon själv ville. Men stunden var dock inte så fylld av sötma som hon föreställt sig att den skulle vara.

När hon återhämtat krafterna begav hon sig i rask takt till bilen. Med en rivstart körde hon därifrån. Stannade med en tvär inbromsning vid första större gård, och småsprang, fortfarande drypande våt, upp mot huset. En kvinna var sysselsatt i trädgårdslandet.
– Oh, Herre Gud, det har hänt någonting förfärligt. Min man har drunknat.
Kvinnan såg uppskrämd på henne.
– Har ni möjligen en telefon?
– Kom, sade kvinnan och visade henne in i huset.
När polisen var larmad gick hon sakta ner mot bilen. Hon kände sig som gelé i hela kroppen och benen darrade under henne. Hon måste sätta sig på en sten en kort stund.

En polisbil visade sig snart borta på vägen. Hon gick fram och hejdade den. Hon blev uppmanad att köra före och visa vägen. Hon kände en underlig känsla i mellangärdet och hade helst velat gått vid sidan av vägen och kräkas. Med möda lyckades hon vända bilen. Med polisbilen efter sig var hon strax framme vid sommarstugan igen. Hon halvsprang ner mot bryggan, följd av de två konstaplarna. I kortfattade ordalag sade hon att båten hade vält när de hade varit ute i den, och att hennes man hade gått till bottnen. Den ene polismannen skyndade tillbaka till polisbilen för att på radio rekvirera hjälp till draggning. Den andre småsprang längs stranden för att få tag i en båt hos någon. Cecilia satte sig på yttertrappan. Hon började frysa trots det var högsommar. Polismannen som varit vid radiobilen, såg hennes kritvita ansikte och gick och hämtade en filt och lade kring henne.

Några timmar senare satt hon fortfarande hopkurad kvar på trappan. På planen framför stugan stod nu ett flertal bilar. På sjön pågick draggning. Många av ortsbefolkningen hade kommit till och deltog i arbetet. En av polismännen kom fram till henne:
– Om frun vill hem så kan jag köra.
Hon tackade nej utan att se upp.
– Vi skall nog finna honom vad det lider, men jag är rädd för att nu står inte livet att rädda.
– Jag förstår det så väl, svarade hon med svag röst.
– Det finns kanske någon vi bör underrätta, eller någon vi skall be komma hit?
Hon endast skakade på huvudet till svar. Polismannen drog sig försiktigt tillbaka.

Cecilia försökte samla sina tankar. Hon ville inte bege sig därifrån förrän de fått upp honom. Hon ville med egna ögon se honom död, riktigt död utan möjlighet att återvända till livet. Ett rop hördes utifrån en av båtarna. Någonting hade fastnat på draggen. Båten styrde mot bryggan medan den spända linan efter tydde på att någonting släpade med på sjöbotten. Cecilia sprang ner mot båten, fortfarande med filten över axlarna. Linan halades försiktigt in. Allas blickar var spända och riktade ner mot vattnet. Men det var ingenting annat än en gammal sönderrostad cykel som fastnat.

Det hade blivit sent på eftermiddagen när Cecilia till slut insåg det meningslösa i att stanna kvar längre. Hon tog bilen och körde in mot staden. Hon tänkte ett tag köra vägen förbi Majken och berätta vad som hänt, men beslöt istället att åka hem. Det var som om hon för första gången riktigt längtade hem. Allt var nu hennes och hon kunde råda sig själv. Vad grannarna och andra skulle tycka och säga bekom henne ingenting alls. Hon körde in och parkerade framför garaget. Hon blev sittande en stund i bilen. Allt verkade så fyllt av frid och ro. Hon kände ej minsta ånger inför vad hon gjort. Hon kände sig helt lycklig nu.

Hon steg ur bilen. Medan hon gick med sakta, dröjande steg på de i gräsmattan nedlagda skifferplattorna tänkte hon på att hon borde skaffa undan burken med råttgiftet. Hon låste upp dörren. Allt var så overkligt tyst. Hon såg sig i hallspegeln. Hennes utseende såg bedrövligt ut. Den våta klänningen hade hunnit att delvis torka. Håret var stripigt. Hon öppnade handväskan och lade rött på läpparna. Började sedan att kamma sig. Hon kom på sig med att hon stod och gnolade på en gammal låt.

Medan hon forfarande kammade sig fick hon i spegeln se sin man sitta inne i vardagsrummet. Blixtsnabbt vände hon sig om och tog ett par steg emot honom. Hon försökte säga något, men hennes hjärna vägrade arbeta och hon fick endast fram en sluddrande stamning.
– Men, men…vi trodde alla du drunknat.
– Jaså, så konstigt, hur kunde ni komma på den tanken.
Hon sprang fram och böjde sig ner bredvid honom.
– Kära du så glad jag är att se dig igen.
– Jaså, jaså du säger det. Då har du mycket att förklara.
– Kära du, det var en olyckshändelse allt samman, fick hon ur sig.
– Ja, just det, svarade han. En olyckshändelse var det att jag en gång i tiden gifte mig med dig.
Han sköt henne åt sidan och reste sig upp.
– Betänk att det kanske är ett spöke du har framför dig. Mitt riktiga jag ligger kanske kvar på sjöbottnen dit du ville ha mig.
– Jag försäkrar det var en olycka, älskade min. Hon låg på sina knän och höll om hans ena ben.
– Kanske det där också var en olycka, sade han och pekade på burken med råttgiftet som stod på bordet.

Först nu blev hon medveten om att han både fysiskt och psykiskt verkade fullt vital. Med ett ryck slet han sig loss från hennes grepp.

– Det kunde ha blivit en mycket stor olycka för mig om jag inte misstänkt dina planer redan vid champinjonsoppan den gången. Jag valde att äta den förgiftade soppan den gången därför att jag ville se om du menade allvar. Och jag visste att vi hade medel hemma i huset som lämpade sig till motgift. Och att jag sedan bytte ut innehållet i burken mot en blandning av socker och kakao märkte du tydligen inte. Lägg så till detta att jag är en tämligen så god skådespelare när jag vill och dessutom fortfarande kan litegrann av undervattenssimning, så har du gåtans hela lösning.

Hennes ögon hade dragit ihop sig till små hatfyllda springor medan han talat.
– Ditt satans svin, väste hon.
– Du fåfänga kvinna. Vi två kan ej längre bo under samma tak, och jag tänker bo kvar här.
Med hotfylld attityd närmade han sig henne.
– Och kommer du i min åsyn eller på annat sätt försöker förstöra mitt liv i framtiden skall du få leva i ständig skräck för att jag skall ta livet av dig. Ty kom ihåg, jag säger kom ihåg att jag har ditt liv tillgodo.
Hon stod nu som paralyserad.
– Har du svårt att fatta, fortsatte han halvt skrikande, försvinn härifrån nu, meddetsamma.
Hon såg hans hatfyllda ögon komma emot sig och rusade ut i hallen. Snappade åt sig handväskan på  telefonbordet och lämnade huset med ytterdörren stående på vid gavel efter sig.

Med vrede inom sig stod han i fönstret och såg henne springa gatan bortöver tills hon hade försvunnit ur synhåll.

 

Text: Lars Olofsson