Jag gömde mig bakom vagnen tillsammans med Stella. Jag var livrädd. Jag hade aldrig sett en svart enhörning förut. Hans ögon hade eldens färg och på håll, såg han mycket hotande ut, när han frustrerad skrapade hovarna i marken. Med sig hade han sina mörkklädda riddare, som gick från hus till hus för att fånga in älvrikets ledare. Det var Stellas farfar som de letade efter. Och eftersom han hade gömt sig, utan att använda magi, så hittade soldaterna honom ganska fort. Han sattes i en stor bur och fördes sedan bort till trollkungen i drakberget. Byn hade fått sin sista varning.
”Vad är det som händer?”, frågade jag Stella bestört.
Stella, som var den klokaste och modigaste älvan i hela riket, svarade gråtande: ”Det märks att vi är i slutet av en tidscykeln. Då får alltid den svarta enhörningen mer makt än den vita.”
”Vad menar du?”
”Jo, ”började Stella snyftande berätta. ”Älvriket influeras av människovärlden och är beroende av hur människorna mår. När de är ledsna och arga så ger de, den svarta enhörningen kraft. När de är glada och lyckliga, så ger de, den vita enhörningen kraft. Och precis nu”, fortsatte Stella och tittade mig i ögonen. ”Är människorna i slutet av en cykel och då lurar och styr mörkret människans sinne som mest. Det sorgliga är, att vi också får betala priset för det.
”Vad ska vi göra, Stella?”
”Det första vi måste göra är, att rädda min farfar. Sedan måste vi göra det svåraste som finns. Och det är att få människorna att finna enighet, glädje och kärlek igen.”
”Hur ska vi lyckas med det?”
”Genom att för in den förbjudna magin i världen igen”, viskade Stella och torkade sina gröna ögon med ett blomblad. Stella var bedårande vacker med sitt långa lockiga hår, som hade samma färg som vildhonungen. Hon gjorde allt som föll henne in. Precis som sin mormor, som i smyg, dagarna i ända, satt och skrev ner magiska formler och ritualer i sin visdomsbok. Hon visste, att hon bröt fyra tabun med sin sylvassa penna, men inget stoppade henne, att försöka skapa en bättre värld.
Stella, som redan hade tänkt ut en plan, tog kraftigt tag i min arm och drog med mig till ett ihåligt träd, som jag aldrig sett förut. Det låg undangömt en bit ifrån byn.
”Jag vet nu hur vi ska rädda min farfar”, sade hon och pekade med fingret. ”I det här trädet finns en trappa ner till en annan dimension.”
”En annan dimension?”, upprepade jag förvånat.
”Mm..”, nickade Stella. ”Vi ska dit och leta efter de mest sällsynta kristallerna, som finns.”
”Jag vet inte om jag törs”, stammade jag och började bita på mina naglar.
”Jo då, det törs du visst.” svarade hon bestämt. När min mamma levde. Var hon ofta där. Hon vandrade mellan världarna, kan man säga. Och just nu”, fortsatte Stella. ”Behöver jag dessa kristaller för att fria min farfar.”
Hon började gå ner för den mossiga stentrappan. Jag var livrädd, men följde tätt efter henne.
När vi kom ner, såg vi en gammal dörr, som älvorna, sedan urminnes tider, kallade för ”Stjärnporten”. När vi öppnade och gick igenom den, kändes det som vi somnade till en stund och sedan vaknade upp i en annan tid.
”Hur kommer vi hem igen?”, var det första jag sade till Stella, när jag slog upp ögonen. Jag började direkt känna ånger och fick en gråtklump i halsen. Stella kramade om mig och lovade att ta oss tillbaka, så fort som vi hittat alla kristaller hon behövde.
Vi vandrade länge omkring i den färgsprakande världen och till slut hittade vi ett riktigt bergfynd.
”Kolla här!”, utbrast Stella och började hamra i berget med en gammal järnpil, så flisorna flög omkring henne.
”Åh, vad fin den är”, utropade jag och sträckte ut handen för att få känna på den.
Stella lade den i min hand. ”Den här är kristallen kan du ha till mycket.”
”Som vad då”, undrade jag och strök den mot min kind.
”Du kan trolla bort mardrömmar och monster. Sedan kan du lägga den under din mammas kudde och när hon vaknar på morgonen, får du göra allt, som du annars inte får. Du kan också bli osynlig, så att ingen ser dig.”
”Man kan väl inte bli osynlig”, tvivlade jag.
”Jo”, försökte Stella övertyga. Hon letade vidare och hittade andra fina kristaller.
”Vad kan du ha den rosa till?”, undrade jag.
” Den rosa är viktig”, svarade Stella direkt. ”Den har allt med kärlek och glädje att göra och den lila, läker alla sjukdomar. Värmer man upp den lila, så blir den gul. Och då kan man läsa andras tankar och avslöja en lögnare.”
Hon höll upp en ljusgrön kristall mot solen. ”Den gröna här”, sade hon. ”Gör så att du aldrig blir rädd för något. Och den sista sällsynta, kolsvarta. Den vill ingen att du ska äga.”
”Varför då?”, frågade jag ivrigt.
”Nej, förstår du…”, viskade hon och drog på orden. ”Äger du en sådan, då äger du hela världen. Och då menar jag både på gott och ont.”
”Tror du trollkungen är ute efter en sådan?”
”Gissa om.”, svarade Stella och började titta sig oroligt omkring. ”Men även om han och den svarta enhörningen, inte kan ta sig in i den här världen, så har han sina allierade vänner här, som kan se till att vi aldrig kan få med oss kristallerna tillbaka. Eller i värsta fall, att vi aldrig mer kommer hem igen.”
”Du gör du mig livrädd, Stella, när du säger så.”
”Det var inte meningen att skrämma dig”, viskade Stella lite bekymrat ”Kom nu, vi måste skynda oss. Jag tror att någon förföljer oss.”
Jag kände panik i hela kroppen och undrade nervöst: ”Tror du att någon är ute efter kristallerna?”
Stella nickade. ”Ja, de här vill alla ha. Och just nu, känns det, som hela världens öde vilar i våra händer.”
Tävlingsbidrag april 2022
Lämna gärna en kommentar till författaren!
Skriv en kommentar