Det var här allting började. I detta hus. Mor min födde mig här och dog därefter. Jag kan nästan förnimma hennes skrik. Så många år har gått sedan dess, år fyllda av otaliga, smärtsamma minnen. Men också minnen av glädje. Fast de har begravts under sorgen. Under hatet. Ödet har lett mig in på vindlande stigar som fört mig långt bort härifrån. Ändå slutar allt där mitt livs första trådar vävdes.
”Jag hör att du är där inne!” Min röst låter raspig och mekanisk när jag ropar. Det gör ont i halsen efter alla ångestskrik. Ett dovt hånskratt hörs inifrån huset. ”KOM UT DITT FEGA KRÄK!” Jag drar mitt svärd. Vreden får mitt blod att flyta hett inom mig. Så många år har jag följt dig, du som en gång var min vapenbroder, min vän – min älskade. Någonting rör på sig inne i huset. Varenda muskel i min kropp spänns när jag höjer svärdet till anfall. En sista strid – sedan får jag vila. Ett knakande ljud hörs, sedan öppnas dörren. Jag hör mig själv dra efter andan. Svärdet faller ur min hand. Det är inte han som står i dörröppningen. ”Du?” flämtar jag.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!