Den första gången det hände var vid brevlådan när Anna Lind hämtade sin post. De var fem personer som hämtade posten samtidigt den dagen. Det kändes som om det var något som var annorlunda i deras röster. Det som annars varit helt normalt grannar emellan hade plötsligt förändrats, likt en kall dimma som svept in från fjorden.

Hon fick en känsla av att de alla av någon orsak blivit avståndstagande.

De ville gå så snabbt som möjligt. Hon försökte säga något om vädret eller om hon frågade ”hur står det till med dig, det var ett tag sedan jag såg dig”, fick hon ett kort ”okey” eller inget svar alls. I bröstet dröjde sig en smärta, som hon svalt någon sorts klump av misstag.

Ingen på gatan eller ännu mindre på de tio gatorna som gick upp till husen från huvudgatan verkade intresserade av hennes person. En tanke dök upp; ”kanske var det menat att hon skulle vara ensam, en sorts prövning från någonstans. Alltför många känslor rusade runt i kroppen. Plötsligt insåg hon, att hon omöjligt kunde få dessa människor att ändra attityd hur hon än försökte. Det var första gången i hennes liv som människor så tydligt vände henne ryggen.

Under skoltiden var hon populär. Alla i hennes avgångsklass gillade att hon pratade och alltid var glad. Hon var bara så – följsam och rättfram. Inget kring hennes person var märkligt på något sätt, och både tjejer och killar lyssnade när hon berättade om sig själv, och de tog till sig mycket av vad hon sa. Det förstod hon tidigt och använde språket för att göra sig lite spännande. Innerst inne var hon aldrig riktigt lycklig, men det förstod ingen vare sig kompisar eller föräldrar. Hon höll det för sig själv.  Att hon kände ångest och osäkerhet, visade hon aldrig. Det skulle sticka hål på bubblan hon befann sig i, skyddet hon hade skapat kring sin person.

(Det var en ren slump att hon bosatt sig på området, ”ett hus till salu vid fjorden” stod det i annonsen)

Nu hade hon fått erfara hur en människa kan bli bortsorterad som om hen var en sopa. Det kändes som om hon befann sig i en annan dimension, förflyttad till något utrymme där hon var osynlig. Men hon levde…

Medan hon lyssnade på regnets smattrande mot rutan och sådana tankar snurrade i huvudet, kändes det plötsligt som om hela rummet hade blivit en helt annan värld. Det var som om hela rummet hade sin egen vilja. Och befann man sig där. Visste man inte längre vad som var lögn eller sanning. Hon kunde inte längre avgöra det.

Enligt en sanning i en dimension hade hon inte ens förnärmat någon av människorna i området, men enligt en annan sanning, i en helt annan dimension, hade hon förnärmat dem alla. Hon visste inte riktigt längre i vilken dimension hon befann sig. Ju mer Anna tänkte på det, desto mer förvirrad blev hon.

Hennes förtrogne, vännen från förr som valt att bli psykiatriker hade förstått hur svårt det var för henne att bli utfrusen av sina grannar.

”Jag tror att det beror på att jag inte har nåt jag. Jag har ingen utpräglad personlighet. Jag har ingenting att komma med. Det är ett problem jag har brottats med länge. Jag har känt mig som ett tomt kärl. Som kärl kanske jag har nån sorts form, men jag har inget särskilt som kan kallas innehåll. Hur jag än ser på saken, kan jag inte se mig själv passa in hos dem. Ju mer tiden går, desto mer lär dom känna mig och då blir de förmodligen väldigt besvikna. Och sen kommer de säkert att dra sig undan mig ännu mera”.

”Vad får dig att ställa allt på ända, gör något åt saken, kliv fram till personerna du träffar och fråga varför de plötsligt, efter åratal av normalt umgänge, börjat mobba dig. Var inte rädd, ingen är mera rädd än mobbarna själva. Mobbing har jag haft att göra med i mitt arbete, men för det mesta handlar det om barn och ungdom. Inte gamla, ursäkta uttrycket… men här handlar det ju om gamla människor har jag förstått, och trots att åren dämpar sådana känslor, som avundsjuka och svartsjuka, blossar ofrivilligt dessa känslor upp när flera personer gör gemensam sak. Och här verkar det som så, jag kan inte få det till något annat än att ett ryckte gått om dig som de en efter en funnit som anledning att i fortsättningen nonchalera dig. Det är beklagligt, men också ett intressant beteende som psykiatrin gärna skulle ta upp som ämne vid en föreläsning”, sa han.

”ett ryckte gått om dig som de… hon förstod inte vad det skulle kunna vara. Och hade han rätt, hur skulle hon komma på vad det ryktet handlade om? Det kunde inte vara något hon gjort som var fel. Det stillsamma liv hon levde innehöll inget osunt på något sätt.

Hon tillhörde inte dem som skvallrade och talade illa om någon. Och sedan ett års tid som beteendet pågått, hade hon ju inte pratat med någon så pass mycket att det fyllde en hel mening. ”Hej, hur står det till… hade hon fått säga. Men sällan fått något svar.

”Om du försöker rätta dig efter vad ja sagt, kommer du säkert få en förklaring av mobbarna”, sa min vän.

En tidig morgon, strax efter klockan åtta gick hon till brevlådan för att hämta tidningen. Det var en vacker dag i början av maj. Hon hade sovit hela natten utan mardrömmar som så ofta handlade om att hon blev avvisad från något sällskap. Druckit sitt morgonkaffe hade hon gjort, som hon brukade göra, och ätit de två skorporna med smör och ost som hon också brukade göra varje morgon. Tagit sina piller mot högt blodtryck, en vana sedan ett tiotal år.  Hon tog de ljusa byxorna och en randig tröja i vitt med blå ränder. För första gången på länge kände hon sig lätt i kroppen utan det tunga samvetet som plågat henne länge. Det fattades bara att hon skulle konfronteras med någon som tog bort den lilla glädje som fanns inom henne just nu. Vid de tio brev-lådorna vid huvudgatan stod tre personer, en man och två kvinnor. Hon kände igen mannen och den ena av kvinnorna, men den tredje kvinnan kände hon inte igen, inte förrän hon kom mycket nära.

De tittade inte på henne när hon kom fram, det hade de avklarat innan. Det hade hon sett.

”Hej”, sa hon. Inget svar. Hon öppnade sin brevlåda och tog tidningen. Slängde ett öga på rubrikerna på första sidan och gick sedan förbi dem upp mot sin gata. ”Hur går det med ditt skrivande, hoppas vi slipper komma med i din nästa bok”, sa kvinnan som hon kände sedan tidigare då de bott grannar. Därefter skrattade de ljudligt alla tre.

”Är det min gamla granne Ulla som tilltalar mig, det var ett tag sedan vi sågs”, sa hon.

Ulla kollade henne med en kall blick, drog handen genom håret och skakade på huvudet.

”Det var tydligt att du och John höll på med något bak min rygg. Och äntligen har jag fått säga det jag velat ha sagt länge”, sa hon. Därefter vände de sig om alla tre och gick mot andra gatan. Anna kunde inte röra sig, hon stod alldeles stilla och tittade efter dem så länge de befann sig i hennes synfält.

Plötsligt blev hon erinrad om tiden när Ulla bodde i huset bredvid henne på samma gata. Hon hade gift sig med John, John som flyttade in sedan hon kastat ut sin sambo. Det var ett storslaget bröllop, ett dyrt kalas för John som själv fick stå för fiolerna. Ulla var arbetslös och skuldsatt när John kom in i bilden.

Anna hade bjudit in dem till sig på middag och hon hade blivit bjuden in till dem på middag efter jobbet. Allt i sin ordning och i tur och ordning. Men efter att de skilt sig, berättade John att Ulla varit svartsjuk och trott att Anna och John hade haft något fuffens ihop. Det tog hon inte på allvar, hon trodde han skämtade.

John hade gått bort för två år sedan och ända tills sin död hade Anna och John haft kontakt med varandra. Men inte den sortens kontakt som Ulla insinuerade. Anna hade inte några andra känslor för John än ren vänskap.

Visserligen hade hon anat vid ett tillfälle, när Ulla bjöd in henne på ett glas vin och John ringde från Göteborg när han var på jobbresa, att Ulla förhörde honom om olika saker som Anna tyckte var lite underliga. Ulla frågade om han hade någon på rummet… att hon hörde en kvinnoröst… och annat som tydde på ett onormalt intresse.

Men att Ulla gått omkring och varit svartsjuk på henne, trott att hon skulle norpa hennes man hade hon inte anat.

Hon berättade för sin vän psykiatern, men han avvisade genast att mobbingen kunde bero på att en kvinna fått griller i huvudet och spridit det till de övriga grannarna.

”Det finns ingen logik i den historien, inget som skulle tyda på att alla runt dig skulle bry sig om en sådan banal historia, kommen från en ensam och övergiven kvinna”, sa han.

Det fick hon nog hålla med om, likaväl som hon skulle bli straffad för att hon lyckats med sitt skrivande. Det var ingen självklarhet att bli accepterad i författarvärlden även om hennes böcker inte haft någon större slagkraft, så hade inbjudan till en bokmässa gett henne mycket av självförtroende. Där hade hon haft ett bokbord bland ett tjugotal författare, och sålt förhållandevis många böcker.

Om det kan ha varit stötande, att hon lyckats med något som hon slitit med under åren så borde hon inte bli straffad för det. Inte av vuxna, gamla… som hennes vän sa, människor i ett område med villor i hyfsad standard och till en stor del ekonomiskt oberoende population.

Det var svårt att tänka sig, att avundsjuka och svartsjuka hos en person skulle påverka beteendet hos dem alla.

”Inte kan det bero på mitt skrivande, det finns ingen logik i det. Och varför skulle en massa personer med olika intressen, golfare, globetrotter och Gud vet vad, bry sig om mig, en ensam kvinna som inte vare sig syns eller hörs särskilt mycket. Nej min vän, och att jag skulle ha förnärmat någon är omöjligt då jag sällan pratar om annat än vädret och frågar hur de mår. Att jag inte delar deras intresse för golf och inte reser speciellt mycket, kan jag heller inte sätta i samband med att bli mobbad. Det måste vara något annat”?

När hösten kom och mörkret föll, blev hon nervös och deppig. Rädslan över att hamnade på sjukhus kändes skrämmande, och hon tappade intresset för allt. Det var svårt att ge sig ut om hon inte var tvungen till det. Hon handlade en gång i veckan, tillräckligt mycket så hon slapp åka till affären om det inte var absolut nödvändigt. Tände sällan lamporna förrän det blivit riktigt mörkt inne. Klädde sig varmt för att slippa elda i kaminen, orolig över att veden skulle ta slut den hon köpt i somras. Allt för att slippa ta kontakt med någon.

Det var trevligt i början, men nu var det inte så roligt bo kvar i huset.  Det hade funkat tills för ett år sedan när terrorn började, ja hon kallade det terrorism ibland när hon talade med sin vän psykiatern. ”Har du inte gjort något åt saken ännu, varför inte följa mina goda råd och fråga vad som kan ha hänt, gå metodiskt fram som ja sa, passa på när du träffar någon vid brevlådan eller i affären, gör det, vänta dig inte att du ska få någon förklaring annars. Ställ dom mot väggen en efter en när du träffar dom och fråga vad som pågår”. Hon blev ännu nervösare när han sa så. I det skicket som hon var, skulle hon bara göra bort sig det var hon helt på det klara med. Hon skulle börja stamma eller få en hostattack mitt i en mening. När hon var liten stammade hon men det hade hon slutat med när hon blivit äldre. Men det skulle säkert komma tillbaka om hon försökte prata om saken.

En kväll när hon satt i vardagsrummet och kollade på teve, såg hon en ficklampa i trädgården utanför altanen. Först trodde hon det var en reflex från ljuset i teven men såg snart att det var en lyckta av något slag som rörde sig i sidled. Hon reste sig upp ur soffan och gick till altandörren och öppnade den. ”Hallå, är det någon där ute”, sa hon. Inte ett ljud hördes och någon lampa såg hon inte längre. Hon stängde dörren och gick tillbaka till soffan igen. Då hördes en smäll, det lät som en påsksmäll. Hon flög upp ur soffan och sprang in i angränsade rum som var mörkt och tittade ut genom fönstret. Då såg hon några gestalter som sprang över gräsmattan och mot nästa hus. Hon ringde polisen och berättade vad hon sett och hört. ”Det verkar som någon vill skoja med dig, vi kan knappast rycka ut i ett sådant ärende som du beskriver, det är inte polisens sak, hoppas du förstår det”, fick hon till svar.

Dagen efter hittade hon en tom hylsa från ett hagelskott på gräsmattan. Nu kanske polisen tar tag i saken, tänkte hon.

När hon ringde till polisen igen och berättade vad hon hittat blev de genast intresserade. Det dröjde bara en timma så stod två polismän på trappan till hennes hus.

”Vi kommer att kolla upp saken, vill ni att vi frågar grannarna om de sett något”, sa den ene.

”Jag vet inte hur ni brukar göra vid sådana här tillfällen, men det kanske är en lösning om fler än jag upplevt något liknande”, sa hon. ”Vet ni någon orsak till att någon skulle förfara på det här sättet i er trädgård, har ni någon tänkbar förklaring till varför situationen uppstått”, frågade den andre polisen. Hon vågade inte nämna mobbingen som hon blivit utsatt för, det skulle nog i deras ögon ses som en löjlig sak eller helt enkelt något som hon hittat på.

”I stunden kan jag inte komma på något, men jag får tänka lite på saken så hör jag av mig”, sa hon. ”Ring igen, om ni kommer på något som kan ge oss en ledtråd om vad det hela handlar om”, sa den ene av dem, den äldre tyckte hon sig se.

Det hände inget i den vägen igen och dagarna förflöt som vanligt. Anna höll på rutinerna hur eländig hon än kände sig. Dammsög tre gånger i veckan, dammade pianot och bokhyllan lite lätt, det blev inte så mycket damm av att hon ensam gick omkring i huset med ett par mjuka tofflor. Det hade slutat regna för den här gången, och enligt vädertjänsten skulle resten av veckan och ytterligare en vecka bli solig. Det var på onsdagar hon brukade åka och handla mat. När hon var på väg ut i hallen ringde telefonen. Det visade inget nummer i displayen och hon förmodade det var mamma som ringde. Av säkerhetsskäl hade hon okänt nummer på grund av sin höga ålder, hon var nittiotre år. Anna svarade ”hej mamma”. ”Det är inte mamma”, sa en mansröst. Hon blev paff; ”ursäkta jag trodde det var min mamma och vem är du”? ”Jag ringer för att fråga om du kan hjälpa mig, vet att du är författare. ”Jaha”, svarade hon. ”Det är så, att jag skulle vilja ha hjälp med att skriva mina memoarer”. ”Jaså… och hur har du hittat mitt telefonnummer”? ”På Eniro, där står att du är författare”, svarade han.

Hon pausade. ”Jag hör att du är förvånad, men det skulle vara till stor hjälp för mig om du ville göra det”, fortsatte han. ”Får jag fråga vad du har att berätta”?

”Jo, jag har varit manlig eskort och boken skulle handla om det, sex och sån´t som du förstår”. Hon pausade igen, hade svårt med orden. ”Ja, jag hör att du är lite fundersam men…”, han hade en underbart vacker röst.

”Jag sitter i ett möte just nu och kan inte fortsätta prata, men du kanske kan återkomma senare”, sa hon. Det var det bästa hon kunde komma på, ville inte vara ovänlig trots det korkade förslaget. ”Om jag får återkomma så gör jag gärna det… hör av mig igen alltså”?  ”Jaja, det går väl bra”, svarade hon.

Hon höll fortfarande i telefonluren tills hon hörde den skärande signalen som talade om att samtalet var slut. När hon sansat sig tog hon väskan och nycklarna från skåpet i hallen och gick ut till bilen. Hela vägen till affären tänkte hon på samtalet, hur kunde han komma med ett sådant förslag till en kvinna i hennes ålder, tro att hon kunde skriva ner det han hade att berätta. Hon hade hört talas om kvinnliga eskorter men aldrig reflekterat över att det motsatta könet anammat den sysslan.

I affären mötte hon Ulla. ”Hej Ulla roligt träffa dig igen, det har väl bara hänt ett par gånger sedan du flyttade”, sa hon. ”Ja jag bor ju inte här längre har flyttat från bygden”, sa hon.

”Jaså, var bor du någonstans”? ”Det vill jag inte berätta för dig, du har ingen anledning veta var jag bor, jag delar inte med mig mer till dig än vad jag gjort. Hade inte du flörtat och kråmat dig för John hade jag inte behövt skilja mig från honom, vi hade kunnat va tillsammans tills han dog. Men du kunde inte låta bli att göra dig till för honom så han föll pladask”, sa hon. Därefter försvann hon bakom några hyllor i butiken.

Hon visste inte hur Ulla blivit så missledd. Det fanns ingen anledning till hennes misstankar, och inget annat hon kunde komma på som orsakade hennes utbrott. Som tur var, var det inte många kunder i affären som hörde vad hon sa.

När hon körde tillbaka, flög tankar omkring i skallen på henne som blixtar och när hon närmade sig avfarten till området, sprang plötsligt en svart katt över vägen. Hon bromsade häftigt och fick sladd på bilen. Det var svårt att rätta upp den och hon hamnade i dikesrenen. Hon försökte komma upp men det funkade inte. En bil närmade sig och hon gick ut för att få den att stanna. Det var en man som bodde på från fjärde gatan, men han stannade inte.

Nu visade det sig hur utestängd hon blivit från gemenskapen. Att så tydligt visa hur osynlig hon var. Det var ljust ute, klockan var bara fyra på eftermiddagen, och att mannen som kom körande inte skulle ha sett henne när hon sträckte upp armen var omöjligt. Hon gjorde ett nytt försök att backa upp bilen och det lyckades. Väl hemma igen, låste hon dörren och drog för gardinerna i vardagsrummet. Hoppades slippa insyn från trädgården. Det var ingen garanti för att inte någon skulle komma tillbaka och skoja med henne. För det var ett pojkstreck och inget annat även om en tom hylsa från ett hagelskott hade hamnat på gräsmattan. Det kunde ju ha kommit dit av en annan orsak. Hon försökte få en naturlig förklaring, försökte intala sig själv att smällen hon hörde inte kom från ett gevär utan helt enkelt från en påsksmäll. Ljudet var inte så starkt att det kom ur en gevärspipa, även om hennes hörsel inte var bra så skulle ett gevärsskott varit kraftigare.

Två dagar senare ringde mannen igen och frågade samma sak; om hon kunde hjälpa honom skriva hans memoarer. ”Jag vet egentligen inte hur man skriver memoarer måste jag erkänna, och en annan sak som är viktig, har du någon förläggare”? ”Nej det har jag inte”, svarade han.

”Har du haft kontakt med kända personer i din verksamhet”? ”Ja det har förekommit”, svarade han. ”Som författare har man skyldigheter och det betyder bland annat att hålla på etiketten, liksom att vara seriös i största allmänhet. Inte frossa i snaskigheter. Om du vill att jag ska ta mig an historien du har att berätta, ber jag dig skicka ett synopsis där du skriver ner vad du vill ha med i boken och samtidigt berätta lite om dig själv”, sa hon. Han fick hennes mejladress. ”Jag har en blogg som du kan kolla om du sitter framför datorn”, sa han.

Tre dagar senare kom ett synopsis och bilder på honom. Han såg bra ut, var trettiofem år och bodde tidvis i Karlstad men var skriven i Stockholm. Han hette Patrick.

Om hon skulle bli en spökskrivare vore det förenat med ett stort ansvar.

Hon stängde datorn och gick ut på altanen. Det skarpa ljuset störde henne och hon vände tillbaka in för att hämta ett par solglasögon. Hon gick ner till tomtgränsen mot fjorden där de gamla träden fått stå kvar. Det skarpa solljuset fick skuggorna av grenarna över huvudet på henne att bilda mönster på marken. Eftersom det var vindstilla såg det ut som att skuggorna var ödesbestämda fläckar som skulle finnas kvar i evighet på jordskorpan. Kanske skulle jorden bära dessa oansenliga fläckar och fortsätta sin bana runt solen tills årtalen blivit femsiffriga.

När hon passerade under grenarna, föll de dansande skuggorna för ett kort ögonblick på hennes grå kofta innan de åter nådde marken.

Det var alldeles tyst. Ja, det var så tyst att hon till och med tyckte sig höra gräset andas, det gräs som badade i solljuset.

Epilog
Hon lät skriva berättelsen om Patricks liv. Hon gjorde det eftersom det verkade som om han inte kunde få någon ro annars. Trodde avgörandet kom av beskyllningen, och om hon skulle bli avslöjad som spökskrivare, så var hon ju redan omtalad för att ha varit en lättjefull kvinna som flörtat och stått i med grannens man. Värre kunde det inte bli, inte nu efter att hon blivit osynlig för sina grannar, mobbad och utfrusen. Nej, inte kunde det bli mycket värre av att hon hjälpte en man att skriva om sitt liv, även om det han hade att berätta föll utanför det traditionella.

Anna sålde sitt hus och flyttade ett stycke norrut till de djupa skogarna där hon bott som ung.

SLUT!

 

Text av Anita Magnusson