Pär delar med sig av sina noveller till er läsare/besökare på dropastory.se. Har du också en story du vill publicera hos oss maila lotta@dropastory.com.
Intro
En kul liten historia men kan även läsas som en liknelse (den klantige blir då en metafor för hela mänskligheten).
Pär Dunge har 15 noveller och 14 dikter publicerade. 7 av novellerna är spänningsnoveller i DAST Magazine (dast.nu).

“Den klantige” av Pär Dunge
   Det var med blandade känslor som jag promenerade hem från arbetet den eftermiddagen.
   Egentligen borde jag ha varit på gott humör. Sommaren var varm och klar, om än något blåsig. Sundsvall var dessutom en vacker stad att gå i. Jag hade bott där ända sedan barndomen och trivdes utmärkt.
   Smolket i glädjebägaren var jag själv. Problemet bestod av att jag hade en återkommande tendens till att begå misstag. De var alla små och triviala. Min fru förstorade dock alltid upp dem och kallade mig för den klantige. Inte minst när hon pratade med våra bekanta.
   Just den här dagen hade jag råkat göra en smärre fadäs på mitt arbete. Ingen större skada skedd men ifall min hustru skulle undra hur jag haft det på jobbet så uppstod ju en olycklig situation. Då skulle hon få vatten på sin kvarn och åter börja klaga på mig för mina tabbar.
   Mina tankar skingrades av att jag mötte Johan, en gammal ungdomsvän som jag inte sett på länge.
   Vi utbytte några artiga hälsningar innan jag frågade:
   – Och hur står det till med lilla frugan? Mår hon bra?
   Blicken som Johan gav mig avslöjade att jag sagt något olämpligt.
   – Vi ligger i skilsmässa.
   Min spontana känsla var att jag ville sjunka genom marken. Förmodligen skulle jag ha gjort det också, om det nu bara hade varit tekniskt möjligt.
   Snabbt pratade jag på om helt andra ämnen. På så sätt lyckades jag ta mig ur trasslet med äran i behåll. Efter ett par minuter tog vi farväl varefter jag masade mig hemåt.
   Sammanträffandet med Johan hade sina fördelar. Genom att berätta om honom för hustrun skulle jag kunna komma runt mitt arbete som samtalsämne.
   Min upplagda taktik visade sig fungera väl. Medan vi åt middag diskuterade vi Johans äktenskap och spekulerade i vad som kunde ha orsakat söndringen.
   Allt var dock inte frid och fröjd. När jag skulle ta en potatis ur kastrullen gled den olyckligtvis av skeden och hamnade på bordet.
   – Usch så klantig du är! suckade min fru.
   Den resterande delen av måltiden förflöt dock utan nya intermezzon. Mätt och belåten reste jag mig upp och började gå mot balkongen. Avsikten var att ta mig en pipa tobak men hustrun ropade hindrande. Eftersom hon snart skulle sätta sig och sticka där så fick luften inte bli rökig.
   Jag behöll mina tankar för mig själv. Någon rök doft skulle knappast kunna hålla sig kvar ute på våran balkong. Speciellt inte en blåsig dag som denna.
   Diplomatiskt tog jag ingen strid om saken. Istället begav jag mig ner till den närliggande ån.
   Så här i slutet av juni var gräset torrt och jag kunde sätta mig direkt på marken. Snart puffade jag fredligt på min pipa och såg ut över vattnet.
   Båtar hade alltid intresserat mig. Ofta hände det att jag sökte mig ner till ån och studerade dem. De var fantastiska konstruktioner.
   En slup kom ångandes och jag tittade fascinerat. Min koncentration på farkosten blev tyvärr så stor att jag omedvetet sänkte ner pipan mot gräset. Det tog genast fyr och lika fort kom jag på benen.
   Att försöka släcka var för sent. Det enda jag kunde göra var att förflytta mig själv till en säkrare plats.
   En stressad poliskonstapel kom springande.
   – Vad har hänt? ropade han.
   – Jag vet inte, ljög jag. Men jag tror det kom en gnista från ångslupen som just passerade.
   Vi kunde båda se hur lågorna med hjälp av blåsten spred sig i det torra gräset. Redan hade de nått fram till de första av stadens alla trähus.
   Jag anade inte då att det här var början på vad som senare skulle komma att kallas 1888 års storbrand. Naturligtvis var det klantigt av mig att starta den. Fast det var också skickligt att jag lyckades lägga skulden på slupen. Min hustru fick därför aldrig reda på sanningen. Att det var jag som låg bakom att hela Sundsvall brann upp.