Det medelålders paret. Han i färgfläckiga byxor och en grå, mjuksliten jacka, med det cendrefärgade håret på ända i blåsten.
Hon, svartklädd sånär som på en färgglad sjal. Fortfarande relativt blond för sin ålder.
Han, den mera livligt aktiva av dem båda. Praktisk, med stora slitna nävar.
Hon, med en mer drömmande, mer inåtvända rastlöshet som inte tog sig samma uttryck som hans.
Visst, inte var hon rädd för att hugga i hon heller, med plantering, vedklyvning och matlagning,
även om rygg och knän inte riktigt höll samma standard som förr.
Det fanns alltid att göra. Den saken var klar. Vilket han brukade påminna både sig själv och henne om.
Nu var de båda på väg över den mossiga stigen ner mot sjön.
Såsom nästan alltid deras helger på landstället inleddes.
Med en promenad neråt sjön, förbi den ”ryska” björkskogens slanka vita jungfrur och den rostiga nerlagda linbanans rostiga skelett.
I våtmarken växte nu både blå och vitsippor.
Blåsippornas mutationer, de rödlila juvelerna, fanns där i år också.
Likaså de vackra ännu inte utslagna liljekonvaljerna som hon tänkt gräva upp ett bestånd av och placera ut över den egna tomten vid tillfälle.
Nu var dock inte spaden med så det fick vänta tills nästa helg som det förmodligen skulle bli tal om, eftersom helgens promenad till sjön snart skulle vara avklarad för denna gång.
Paret närmade sig nu stranden med snäckskal och drivvedsformationer.
Plötsligt utan förvarning blev skrämda av ett annat par,av arten andfågel ,som for upp ur en strandgrästuva,och tuschade deras huvuden så vinddraget kändes och höll på att skrämma livet ur dem båda.
En unken stank av blöt tång blandat med rutten vass, utspädd med en aning frisk vårvind är vad de förnimmer genom vädrande näsborrar, lite närmare strandkanten nu, den med den gistna gamla bryggan.
- Kolla bryggan. Har vattnet stigit så mycket att den är på väg ut?
- Ja vattennivåerna har tydligen stigit rejält kring sundet i år. Bryggan har nog drivit iväg. Den ser ut att vara i flera delar nu.
- Är det föreningen som sköter iläggningen? Den verkar vara gisten så det förslår.
- Den måste väl bytas ut helt och hållet nu. Eller vad tror du?
Varje år var dialogen densamma. Varje år handlade den om de ännu inte ilagda båtarna , den sjunkna ekan och bryggans tillstånd.
I år kan man ju verkligen undra säger han.
Om den vitmossiga bryggan inte sjunger på sista versen ändå.
Vem vet? Om den inte som katten har nio liv replikerar hon, vars katt nyligen hade tassat ur tiden.
Det blåser en vårlik men ännu ganska frisk vind.
För att inte säga, en riktigt kylslagen sådan,över badplats och brygga.
Snart ska vinden mojna och de båda fortsätta vidare mot kalkbrottets nerlagda linbana, förbi ”ryska” björkskogens jungfrur och återigen följa den mossiga stigen upp mot stugan.
Snart ska kaffebryggaren sättas på och doften av nybryggt kaffe sprida sig i köket.
Nu, när fredagspromenaden är avklarad och den årliga diskussionen kring ämnet badplats och brygga är avslutad för den här gången.
Text: Lottie Ålhed
Skriv en kommentar