Vad alla kunde minnas så hade byn alltid legat i bergets skugga. De som först hade kommit dit fann ett porlande vattenfall som bildade en damm nedanför bergväggen. Däri trivdes fiskar och uppe i klippskrevorna byggde fåglarna bo. På våren brukade de mest modiga ungdomarna klättra upp för att plocka ägg för att dryga ut kosten efter vintern. Människorna levde hela sina liv i närheten av berget. Det födde dem för dess sluttningar var bördiga och det skyddade dem mot hetta och vind. På en del platser skänkte det dem metaller, kristaller och ädla stenar. Handeln var omfattande under sommarhalvåret och många kom dit långväga ifrån.

Men det här året var våren försenad. Berget var täckt av snö som hade ansamlats alltmer ovanför byn. En lavin riskerade att begrava byn. De äldre som levt under många årstider var osäkra på vad som behövde göras.
De samlades i rådhuset för att dryfta problemet en kväll.

”Vi måste ge oss av härifrån medan tid ännu finns”, sa Arun och strök sig över de grå skägget.
”Och var ska vi ta vägen? Det går inte att ta sig genom passet förrän om ytterligare någon månad”. Aruns bror Alkjun, som var betydligt magrare och hade glesare skägg än sitt bror kastade in en pinne i eldstaden så gnistor for ut på jordgolvet.
En vibration letade sig upp genom golvet som blev till ett lågt muller.
”Den gamle” håller på att vakna”, viskade Rimba och lade handen över hjärtat. Hennes grå hår var utslaget och stod som en sky kring henne.
Det blev tyst i rådhuset. Ingen ville titta på någon annan, säga vad som behövde sägas, göra vad som måste göras.
”Vi måste blidka honom innan det är för sent”, sa Gutrun.
”Han behöver en brud”, fortsatte hon.
”Men vem vill ställa upp?” sa Arun.
”Någon måste offra sig för byns skull”, sa Alkjun.
”Det är en stor ära att bli utvald”. Rimba såg in i elden. En tår letade sig försiktigt ner över kinden.
”För att det ska bli så rättvist som möjligt får vi lotta, då”, slog Gutrun fast.
”Ja, låt gudarna välja ut hans brud”, sa Alkjun.

Alla hade samlats på torget i den lilla byn. En kall och bitande vind drog genom den. En stor kruka hade ställt mitt i cirkeln av människor och Gutrun stack ner handen och rörde den runt samtidigt som hon nynnade på en gammal sång som sades åkalla gudarna.

Evra trampade otåligt. Hon frös och ville inomhus igen. Det var snart dags att hjälpa till med maten och lägga hennes yngre syskon. Sedan, när alla sov, hoppades hon kunna smita ut en stund och se om Ramund väntade på henne vid den bortre sidan av dammen. Tanken fick det att pirra i hennes kropp på ett nytt sätt. Diskret sneglade hon åt hans håll, men han verkade inte se åt hennes. Så slutade nynnandet och Gutrun tog upp en bit bark och studerade den.
”Evra”, sa hon sedan, ”Evra har utsetts av gudarna att bli Den gamles brud. Hon ska genast följa med oss och förberedas inför bröllopet”.
Det snurrade i hennes huvud. En känsla av overklighet spred sig inom henne och trängde bort den värme hon nyss känt vid tanken på Ramund. Hon kände hur hennes mammas fingrar hårt grep henne om vänster axel. De verkade vilja borra sig in till benet. Halmes, hennes bror, kramade om hennes ben.
”Inte gå. Evra inte gå”.
Ingen annan sa eller gjorde något. Inte ens Ramund sökte hennes blick. Människorna upplöste cirkeln och gick därifrån under tystnad. Som om hon inte fanns. Som om hon redan vore död. Halmes stretade emot, men kom inte loss från mammans grepp.
”Kom. Det brådskar”. Rimba tog Evras hand och ledde henne bort från torget.

Det var varmt inne i badhuset och det fanns doftande oljor i vattnet. Alkjun hade tagit hennes kläder och bränt dem. I deras ställe hade Rimba lagt fram en mörk klänning som skulle ha passat bättre under den varmare tiden på året. Och hjortskinnstövlar med vackra mönster. När hon steg upp ur karet sveptes hon in i ett lakan av linne. Flätorna hade lösts upp innan hon badade och håret hängde nu ner över ansiktet och lakanet. Trots värmen frös hon inombords. Rimba förde en kam genom hennes hår. Det gjorde ont när den fastnade i en blöt tova.

Senare vandrade de på rad uppför berget. En bit ovanför byn fanns en helig grotta. Den var för det mesta förbjudet område, särskilt för byns yngre individer, så Evra hade aldrig varit där tidigare. Den var helgad åt gudarna och kallades Den gamle mannens hjärta. Hon hade fått låna en björnskinnskappa och pälsmössa av Aruns fru, Bettra, vilket gjorde att hon inte frös alltför mycket. Sist i det lilla tåget av människor gick Alkjun. Det hade inte varit meningen att hon skulle se, men hon hade sett vad han försökte dölja under manteln. En stor sten.

Gutrun stod mitt framför henne och sjöng på ett språk Evra inte förstod. De stod inne i grottan och en eld hade tänts. De äldre stod runt henne. De hade tagit av henne kappan, mössan och hjortskinnsstövlarna så att hon stod barfota på stenen. Grottans väggar var täckta av bilder i rött och svart främst, men där fanns också blå och gula färger. Djur, träd och människor, och alltid, i bakgrunden: Berget. Med snö. Utan snö. Alltid som en vakande skugga.
Sången upphörde. Rimba räckte Gutrun en brudkrona med bilder av Världens Träd, det som bar upp alla världar som fanns. Gutrun satte den på Evras huvud. Rimba stack en bukett vissnad ljung i hennes händer. Gutrun räckte henne en skål att dricka ur. Varmt, kryddat vin. Det spred sig i hennes kropp, gjorde hennes huvud omtöcknat. Hon såg en rörelse i ögonvrån, men hade inget chans att ducka. Världen försvann i mörker.

Det dunkade i hennes huvud och hon mådde illa. Elden var släckt. Någon hade lagt henne på en enklare bädd inne i grottan. Hon kände på huvudet. En stor bula på höger sida av huvudet, och den var klibbig också. Evra gissade på blod. Försiktigt satte hon sig upp. Det var kallt och hon skulle inte klara sig länge här. Hon trevade sig fram mot elden, fann i deras närhet ett par vedträn som verkade vara obrända. Det fanns en svag glöd kvar där elden hade brunnit och efter en stund hade hon lyckades få det ena av de båda träna att brinna. Det snurrade i hennes huvud, och hon visste inte var hon skulle ta vägen. Det var inte meningen att hon skulle leva fortfarande, det förstod hon, så hon kunde inte gå tillbaka ner till byn igen. De skulle bara försöka döda henne igen. Varför hade inte gudarna tagit emot henne som offer? Hon gick vidare in i grottan. Den blev smalare. Längs väggarna längre in fanns fler vedträn, även om det inte var några mängder. Något kittlade hennes fot och när hon såg nedåt… Hår. Gyllene hår. Ett minne rörde sig i hennes dunkande huvud. En ung flicka några år äldre än hon. Som hade dansat kring midsommaren med en krans av blommor runt huvudet. Innan torkan kom, skördarna torkade in och hon försvann. Ingen sa vart. En skalle som nu var krossad. Som flera andras. Med fasa insåg hon att hon stod i någon form av gravkammare. Brudarnas sängkammare. Till gudarnas ära. En rörelse bakom henne i mörkret. Hon for runt, så redo att slåss för sitt liv som hon kunde vara i det skick hon befann sig. Ramund. Hans armar fångade upp henne. Höll henne. Värmen från hans kropp och kläder. Hon vaggades till ro.

En dröm där sju flickor dansade. Långa hår som böljade liksom kjolarna. Hår som vingar, flygande vingar, brutna vingar, flaxande vingar, kretsande vingar, jagande vingar. I mitten en man av sten med en gyllene krona på huvudet. Täckt av blod. Av hår. Marken under henne började skaka och mullra. Vakna kurade de samman medan berget släppte lös sin vita vrede.

Nedanför berget fanns det en gång en by. Så säger i alla fall alla legender. I den sägs det finnas både guld och diamanter, men ingen har någonsin funnit något. Det berättas också att mörka dåd ska ha skett där, men att gudarna till sist övergav platsen och att det nu vilar en förbannelse över den. Så numera är det sällan någon som vågar söka sig dit.
Det sägs att en ung man och en ung kvinna ska ha överlevt katastrofen men ingen vet, men det sägs förklara varför berget kallas för Ramunds berg numera. Det unga paret ska ha överlevt i en nu nedrasad grotta och blivit funna av handelsmän som kom dit till våren. De ska senare ha vandrat än längre bort, mycket längre och bosatt sig i skuggan av ett annat berg som efter det kallas för Evras berg, idag mer känt som Everest. Men det sägs som sagt bara vara en legend och den kanske inte alls är sann.

Text av Ylwa M Karlsson
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy

 

Foto av Brady Knoll från Pexels