Äntligen framme. En djup utandning undslipper spända lungor och kroppen slappnar av. Den milslånga stranden är öde och fri från onaturliga ljud. Bara naturliga toner spelar som från vågornas rytmiska rullande likt stadiga och trygga andetag. Blicken vilar på en himmel som är havsblå och ett hav som är himmelsblått. Den finkorniga och snövita sanden värmer under bara fötter. Jag vilar i min ensamhet, i ett avslappnat andrum.
Jag har lämnat gråtunga moln som mest gråter och väter fönsterrutorna. Lämnat rädslan för snoriga näsor och hostande lungor. Det är bra att komma bort, bort från vardag och stress. Borde jag skämmas? Skämmas för att jag rest till inre frid och paradis där min familj inte får följa med? För vilken sorts mamma reser ifrån sin egen familj? Men nu är jag här. Kanske ska jag utforska den grönskande omgivningen och bergen som reser sig inåt land.
Ljummet saltvatten blöter fötterna och jag strövar vidare. Några palmer växer snett och lutar sig ut över havet. Någon har bundit en gunga i en av de nästan horisontella stammarna och jag tänker på barn. Havsbrisen får gungan att svänga fram och tillbaka, som om den leker ensam med vinden. Plötsligt blir stillheten tom och inte lika självklar. Det saknas skratt, hink och spade, förundrade utrop över snäckskal.
− Är maten klar snart?
Sittandes på köksstolen i ett kök med lättare renoveringsbehov slår jag upp ögonen och ser hur Ebba kikar in i ugnen. Hon studsar lite rastlöst på stället. Det brusar från diskmaskinen och smattrar från regnet på fönstret. Jag blinkar som nyvaken och tittar ut. Genom de grå ser jag de solgula påskliljorna som precis brutit sig ur marken, en vacker kontrast.
− Du lagar bästa maten.
I ugnen bubblar gyllene lasagne och det doftar av köttfärs, pasta och smält ost.
Ebba vänder sig om och leendet gör mig alldeles varm och lycklig. Fantasins inre paradis dröjer sig kvar. Jag är tacksam för att vara med min familj. Tacksam för allt vi har och för att vara friska. Än så länge.
− Är det inte klart snart? Jag orkar inte vänta.
Istället för att sucka åt tjatandet sträcker jag ut armarna. Hon dyker in i min famn och det finns ingen annanstans jag skulle vilja befinna mig än just här.
Bort bra, men hemma bäst.
Text:Â Annah Oj
Skriv en kommentar