Medan hon fyller deras koppar med nybryggt kaffe drar han upp persiennen. Samtidigt tittar de ut genom köksfönstret och ser det. Huset.

Han säger: ”Men vad i helvete!”

I går fanns det en gräsplätt och nervissnade dahlior på deras innergård. Nu står en vitrappad byggnad i rabatten och ser ut som om den alltid stått där. Husets dörr och tak är gjorda i virke som grånat av ålder och solljus.

Hon säger: ”Är det någon som driver med oss?”

De lämnar frukosten och dagstidningen som ligger hoprullad på diskbänken. Efteråt tänker han, att om vi åtminstone hunnit läsa rubrikerna…

De går ut för att syna huset. Gräset glittrar av nattfrost, de huttrar, drar morgonrockarna tätare om sig.

Hon drar med ena handen över putsen. Hon säger: ”Väggarna är iskalla, de känns som metall.”

Han går runt huset: ”Inga fönster.”

Han rycker i dörrhandtaget men dörren är stum och stilla. Han går före med axeln, trycker med sin tyngd mot porten men den är orubblig. Han säger: ”Jag hämtar kofoten.”

Med morgonrocken slängande om benen går han till verkstaden.

När han kommer tillbaka är hon och huset borta. En avbränd, rykande blomrabatt är det enda som finns kvar.

C

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!