Hans namn var Anton Lubritch. Hans ålder femtiosju. Han var änkling sedan tio år tillbaka. Han var liten, mörk och magerlagd. Och hans hår hade hunnit bli grått vid tinningarna. Hans stora glädje i livet var sonen, sjutton år, som var elev vid gymnasiet och visade stor flit, studiebegåvning och ett rättskaffens sinnelag. Familjen hade för femton år sedan inflyttat från Österrike. Arbetsmöjligheterna hade där efter kriget inte varit de bästa. Och de hade med förväntan och friska krafter kommit till sitt nya hemland, beslutade att finna sig tillrätta och bygga en ny framtid borta från de osäkra förhållande, som då rådde på många håll i efterkrigets Europa.

Hustruns död hade tagit hårt på Anton Lubritch. Hon hade gått bort mycket hastigt i en period av deras liv, då tillvaron och framtiden hade förefallit dem ljusare och förhoppningsfullare än någonsin tidigare. Efter hustruns död hade han försökt sköta hemmet och sonens uppfostran efter bästa förmåga. Det hade gått allt bättre ju äldre sonen blivit. Ekonomin hade aldrig varit överflödig. Men det hade gått ihop. Ibland hade han tyckt det gått ihop mycket bra. Han brukade då tänka på hur han och hans hustru tvingats leva sitt liv under krigsåren. I Anton Lubritch ådror rann en viss procent judiskt blod. Detta hade Hitlerregimen noga noterat, vilket medfört att både han och hans hustru tidvis fått leva under mycket svåra förhållanden.

Till yrket var han metallarbetare. Han var anställd vid en av stadens större industrier såsom stansare. Han hade tillbringat många år vid samma maskin och uppövat en färdighet som tidvis gav honom god ackordsförtjänst. På avdelningen där han arbetade fanns ett trettiotal anställda. De vara alla goda kamrater och sämjan den bästa. Livet och tillvaron följde sina bestämda banor, åtminstone för Anton Lubritch och flertalet av hans arbetskamrater.

Så en dag skulle den av alla mycket omtyckte verkmästaren gå i pension. Det ordnades med kaffe i lunchrummet. Det hölls tal och överlämnades blommor och minnessaker. Alla som kände den avgående visste att nu slutade en bra karl, en människa som lärt sig ta folk på rätt sätt och var mån om en lugn, förtroendeingivande atmosfär, som skänkte trivsel och gav gott arbetsresultat. Det var därför inte enbart verkmästaren som person man sörjde, det var lika mycket den anda han skapat omkring sig, och som man fruktade kanske skulle komma försvinna med honom. Men tiden måste ha sin gång och verkmästaren hade gjort sitt.

Den nye verkmästaren hette Hansson. Han hade tillbringat en vecka på avdelningen innan den gamle slutade, för att få tillfälle att sätta sin in i sitt nya arbete. Han var nybefordrad och hade tidigare varit förman i en fabrik som tillhörde samma koncern, men låg i en annan del av landet. Verkmästare Hansson hade inte sagt mycket så länge den gamle verkmästaren var kvar. Ingen hade därför under dessa dagar lärt känna honom närmare. Till utseendet var han storväxt, fetlagd och borde vara strax över de fyrtio. Det ryktades om att han var frånskild.

Redan första arbetsdagen efter det den gamle verkmästaren slutat började eländet. På morgonen innan någon hunnit till sin maskin ljöd meddelandet om samling utanför verkmästarens glasbur. Det tog en god stund innan kallelsen trängt igenom. När dock till slut alla på avdelningen var samlade och flera en god stund stått och otåligt tittat på sina klockor och oroat sig för ackorden, steg verkmästare Hansson ut genom sin dörr. Han stod en stund tyst och lät blicken glida över de församlade. Det ryckte lätt i hans ena mungipa. Så tog han till orda med en röst som på sina ställen överskred gränsen till det gälla, spräckta.

– Eftersom det är första dagen jag är verkmästare här tänkte jag ni skulle få tillfälle att få se på mig ordentligt.
Ett lågmält, roat skratt hördes från några yngre som stod längst bak. På Hanssons ansiktsuttryck framgick att han inte alls uppskattade detta bemötande. Han fortsatte en aning röd i ansiktet:
– På den här avdelningen har jag funnit att allt inte är som det borde vara.
Han gjorde en kort paus liksom för att pejla att alla lyssnade.
– Produktionen är, enligt min åsikt, inte vad den kunde vara. Man kan exempelvis få se folk stå och röka och prata skit hur länge som helst.
Han gjorde en ny paus. Det var nu ingen tvekan om att alla lyssnade med öronen på helspänn och med nyfikenhet om vad som vidare skulle sägas. Han fortsatte:
– Vi måste alla sätta in en uppryckning. Sysslolösa har här inget berättigande. De skall härifrån. Det skall jag bli man för. En översyn av ackorden kanske också är på tiden.
Ett dovt mummel kom honom till svar.
– Här är också skitigt och en djävla oordning vart man går. Var och en åligger det att hålla rent kring sin maskin. Här skall komma att bli en mönsteravdelning, som markant skall skilja sig från de övriga. Det tänker jag se till.
Han stod åter tyst en stund liksom han tänkte över om han fått med allt han tänkt säga.
– Gå nu var och en till sitt arbete och låt oss sätta igång.
Han vände därefter ryggen till och gick in i sin glasbur och stängde igen dörren efter sig med en smäll. Arbetarna började sakta skingras. En del smålog. Andra såg oroliga och skrämda ut. Någon i hopen utbrast:
– Å fy fan, sicken djävel vi har fått!

Samma förmiddag kom verkmästare Hansson fram till Anton Lubritch, som medan han arbetade vid sin stansmaskin hade låtit tankarna beröra sina planer inför den kommande semestern och den planerade resan han och sonen skulle företa till de gamla hemtrakterna i Österrike.
– Här var det tydligen ett tag sedan det snyggades upp, sade Hansson med vresigt tonfall och pekade på stålflisor och metallavfall på och kring maskinen.
Anton Lubrich stannade maskinen och såg upp.
– Men käre herr Hansson, jag gjorde själv rent här i morse. Det som ligger här nu är sådant som blivit på några timmar.
Hanssons simmiga ögon fick en stickande blick.
– Käfta inte. Gör rent på nytt och smörj maskinen och meddela mig när det är klart. Förresten så tituleras jag verkmästaren. Förstått?

Hansson försvann därefter lika fort som han kommit. Anton Lubritch såg förvånat efter denne till synes mycket stressade och nervöse människotyp, men gjorde som han blivit tillsagd. Efter cirka femton minuter infann han sig hos verkmästaren och anmälde arbetet klart. Hansson reste sig och gick med snabba steg före till maskinen för att avsyna.
– Medan vi ändå har den ren så skaffa lite målarfärg och bättra på partierna där det är avslitet, exempelvis här och här, sade Hansson medan han pekade ut ställen han avsåg.

Anton Lubritch gick till förrådet och hämtade en färgburk. Som resultat av arbetet med maskinen kom Anton Lubritchs produktion den dagen inte upp till normalnivå. Detta medförde att han nästkommande förmiddag blev inkallad till Hansson.
– Vad i helvete hade Lubritch för sig igår eftersom han inte kunde prestera mer än vad han gjorde, röt Hansson och kastade nonchalant på skrivbordet några papper han hållit i handen.
– Rengörings-, smörjnings- och måleriarbeten jag blev ålagd att göra tog tid, svarade Anton Lubritch.
– Försök inte inbilla mig att det är det som är orsaken, dundrade Hansson.
– Jo, det är det.
– Så fan heller. Lubritch har med avsikt saboterat tillverkningen för att det var första dagen jag var chef här. Erkänn!
Anton Lubritch blev först stum av beskyllningen.
– Herr verkmästare, detta var det värsta jag blivit utsatt för här någon gång. Jag fordrar att vi går till ingenjören med saken så får han säga sitt ord.
– Fordrar, ni fordrar. Ni fordrar förbanne mig ingenting. Ut härifrån så jag slipper se er.
Hansson var nu rosenrasande.
Anton Lubritch stod kvar utan att röra en min.
– Ut människa! Ut! upprepade Hansson och reste sig halvvägs i stolen och pekade på dörren.

Anton Lubritch gick och återvände till sin stansmaskin.

Den tid som följde förde med sig en ständigt stigande vantrivsel för alla på avdelningen. Verkmästare Hansson hade tagit som sin uppgift att lägga sig i allt och ändra på allt. Och han gjorde det under det att han alltid tog fram sina, ganska snart tämligen slitna, klyschor om krav på ökad produktion och dröm om mönsteravdelning. Genom sitt obalanserade sätt och häftiga humör överskred hans metoder att genomföra sina syften ofta gränsen för normalt hyfs. När han så småningom också visade tecken på dold falskhet vågade heller ingen till slut tro på hans ord. Alla kom därför att avsky honom. Av arbetarnas attityd mot honom kunde man dock få se flera varianter. Där fanns de som med fjäsk, kryperi och insmickring försökte ställa sig in hos honom och därigenom få förmåner, och också fick det. Men där fanns också de som försökte hålla en rakryggad, korrekt hållning och skötte sitt jobb. Den sistnämnda kategorin drog alltid på sig verkmästare Hanssons misshumör. Till dessa hörde Anton Lubritch.

En dag besöktes avdelningen av representanter för företagsledningen. De var ute på rutinmässig rundvandring i fabriken. Hanssons fjäskande för dem visste inga gränser. Och de besökande verkade nöjda med vad de fick erfara. Mera i förbigående nämndes det goda personalläge avdelningen alltid haft, i motsats till exempelvis plåtvalsavdelningen, som mer eller mindre alltid led akut brist på arbetskraft. I sitt oerhörda tillmötesgående mot sina överordnade, eller om det var i annat mer dolt syfte, föreslog verkmästare Hansson att möjligheter borde finnas till en tillfällig utlåning av folk från sin avdelning och dit där den för tillfället kunde behövas. Förslaget noterades för att eventuellt tas upp till behandling.

Någon tid senare erhöll Anton Lubritch meddelande om förflyttning till plåtvalsverket. Han mottog det med största oro, men infann sig på sin nya arbetsplats på utsagd dag. Som befarat var arbetet där tungt, smutsigt och sämre betalt. Han kände efter en tid att det var alltför ansträngande för en man i hans ålder. Efter några veckor av moget övervägande gick han till ingenjören och framförde önskemål om att få återgå till sin tidigare avdelning. Begäran avslogs.

Efter ytterligare en tid uppkom rykte om permitteringshot i valsverket. Anledningen sades vara minskad orderingång. Samtidigt skedde nyanställningar i stansavdelningen. Anton Lubritch kunde dock inte inse att permitteringshotet skulle vara särskilt farligt för honom, då han varit anställd så länge inom företaget. Han trodde sig snarare i sammanhanget se en möjlighet att få komma till en annan avdelning med bättre arbete. Han ansåg stunden vara inne att med ingenjören på nytt diskutera möjligheterna till förflyttning. Hans framförda synpunkter lämnades helt obesvarade. Anton Lubritch gick då till ordföranden i fackföreningen och bad om hjälp.

Tiden gick och så småningom fick han besked att fackföreningen inte kunde göra något. Han fick också veta att det var verkmästare Hansson som främst motsatte sig hans förflyttning tillbaka till stansavdelningen, under motivering att han ej var lämplig där. Anton Lubritch funderade länge på varför denne Hansson så måtte avsky honom. Och en dag, när han gått av nattskiftet och varit hemma och tvättat sig och klätt om sig, gick han till Arbetsförmedlingen. Han kände han ville arbeta någon annanstans, med vad slags arbete som helst. Men, det var ont om arbeten för sådana som han. Han fick till svar att han skulle meddelas om något lämpligt dök upp.

Våren gick över i försommar. En söndagseftermiddag, när Anton Lubritch gick längs den doftande lindallén på väg med blommor till sin hustrus grav, mötte han verkmästare Hansson. Denne var klädd i vita seglarbyxor och gymnastikskor och med utrustning i övrigt som antydde om förestående utfärd till sjöss.

Hansson stannade med en överlägsen, nedlåtande min.

– Jag har hört ni vill komma tillbaka till avdelningen.
Anton Lubritch nickade och lät blicken vila mot marken.
Hansson fortsatte:
– Det lär nog inte bli någonting av med det så länge jag har någonting att säga till om. Ni är för gammal. Vi behöver folk med större arbetskapacitet.
Anton Lubritch svarade lågmält, eftertänksamt och försiktigt:
– Vad jag kan förstå och fått veta kommer ingen av de nyanställda på långa vägar upp till de ackord jag kunde prestera.
– Spelar ingen roll, insköt Hansson. De är i alla fall samarbetsvilliga och blir nog bra med tiden.

I verkmästare Hanssons ansiktsdrag kunde nu skönjas den svaga rodnad som brukade skvallra om stigande inre känslosvall.
Anton Lubritch fortsatte trevande:
– Säg verkmästaren, vad har jag gjort för något som blivit så omöjlig?
Hansson såg på honom med hetsig avsky i blicken. Det började rycka i hans mungipa.
– Eftersom ni frågar skall jag svara rent ut. Jag gillar er inte. Ni är av ett annat folkslag än vi andra är. Ni är en skitig jude. Sådana som ni skulle bort från företaget. Ni skulle tvångsevakueras dit varifrån ni kommit. Jag avskyr judepack. Räcker det?
Det räckte för Anton Lubritch. Innan Hansson hunnit tala färdigt var han redan på väg från honom. Han hörde Hansson ropa efter sig:
– Hälsa fästmön!
Anton Lubritch fortsatte till kyrkogården och satt den dagen länge vid sin hustrus grav och grät.

Dagen därpå mottog Anton Lubritch tillsammans med några fler beskedet om permittering. Han tyckte nu att det inte på något sätt kom överraskande. Hans stora oro stod till ekonomin. Semesterresan till Österrike hade han redan avskrivit. Han hade ännu inte sagt det till sonen och han visste inte heller när eller hur han lämpligast skulle göra det.

När han sista arbetsdagen gick hemåt kretsade hans tankar kring alla besvärligheter han fick utstå under krigsåren. Det han kände nu i sin ensamhet tycktes honom värre. Ty han hade inte en människa att tala med och som kunde ge honom det stöd han så väl kände sig i behov av. Om bara hans hustru hade levat skulle allt varit annorlunda. Han erfor även att ett frö till hämnd hade börjat gro inom honom. Han kände obehag inför detta och försökte undertrycka känslan. Men den hade funnits där sista tiden och bara vuxit sig allt starkare. Hela hans inre vände sig i våldsam protest när han tänkte på den skymf för sitt blod Hansson hade låtit honom fått erfara. Och detta i en tid och i ett land som han trott vara bättre och förskonat från sådana idéer. Redan samma kväll hade fröet vuxit sig till ett beslut om vedergällning. Fast han skrämdes vid blotta tanken därpå låg drivkraften stark där inom honom. Denna kraft syntes honom starkare än alla hans inre resurser han hade att sätta emot.

Några dagar senare uppsökte Anton Lubritch Arbetsförmedlingen igen. Allt han fick veta där var att det för tillfället var överskott på arbetskraft, främst beroende på att de större industrierna inte var intresserade av nyanställningar inför de snart stundande semesterstängningarna. Efter besöket på Arbetsförmedlingen tog han en promenad längs ån. Förr hade han brukat gå där ofta och njuta av idyllen. På senare år hade det blivit mer sällan.

Staden låg en knapp halvmil från kusten. Ån var, där den stilla rann genom staden, ganska smal, men blev efter hand bredare. Innan den nådde havet slingrade den sig förbi sommarrestaurangen. Ute vid mynningen låg avmagnetiseringsstationen och hamnen. Medelstora fartyg kunde här angöra, men uppe i ån var det endast möjligt för mindre båtar att gå. I stadens utkant vid ån låg småbåtshamnen. Han följde strandpromenaden där förbi och kastade en och annan förströdd blick på de båtar som låg förtöjda. Där fanns lyxiga havskryssare blandade med små, anspråkslösa motorbåtar. Anton Lubritch hade aldrig varit intresserad av hav och båtar och var det ännu mindre nu.

Där han gick i den värmande eftermiddagssolen fick han plötsligt se ett huvud sticka upp ur kabyssen på en segelbåt. Han igenkände genast verkmästare Hansson. Denne stirrade intensivt på honom en kort stund och drog därefter ned huvudet. Anton Lubritch låtsades som om han inte hade märkt Hansson. När han senare vänt och gick samma väg tillbaka såg han Hansson ligga på magen vid aktern på båten, tydligen i färd med något arbete på utsidan relingen. Hansson tycktes nu inte alls lägga märke till honom. Anton Lubritch passade därför på att beskåda båten lite närmre allt efter han passerade. Det föreföll honom vara en fin båt. I dess för stod namnet Aida.

När han kommit ett stycke längre upp mot staden och utom synhåll för Hansson, satte han sig på en soffa. Känslan av hämndbegär hade åter flammat upp inom honom. Han hade nu fått ett uppslag hur han skulle bli kvitt denna känsla – han skulle se till att Hansson för alltid försvann till havs med sin båt. På kvällen efter skymningen gav sig Anton Lubritch iväg på cykel till ett vägbygge som pågick några kilometer norr om staden. Hans avsikt var att komma över sprängmedel. Utflykten gav dock inget resultat.

Dagen därpå drog han sig till minne att han en gång ute i ett skogsområde sett några gråmålade små byggnader, som kunde tänkas vara militärförråd. Samma eftermiddag tog han åter cykeln och begav sig ut. Han fann så småningom fem mindre förrådsbyggnader. En mindre väg, som var så igenvuxen att den snarare påminde om en stig, gick där förbi och fortsatte sedan vidare. Byggnaderna saknade fönster och taggtrådsstängsel var draget kring var och en av dem. Allt var öde och ingen människa syntes till. Han ställde cykeln vid ett träd och gick fram till taggtrådshindret vid en av byggnaderna. Kortsidan, som var vänd mot honom upptogs helt av två stora portar. Låsanordningarna föreföll, så mycket han kunde se, vara av allra bastantaste slaget. Men han tänkte på att det lås knappast fanns, som inte gick att forcera för den som hade de rätta verktygen. Det som mer oroade honom var att det möjligen kunde finnas någon alarmanordning. Fast han ansåg det efter övervägande föga troligt. Han gjorde ett bedömande av vilka verktyg som skulle behövas och gick därefter tillbaka till cykeln och trampade hemåt.

Samma kväll var han tillbaka på platsen. I en ryggsäck hade han med de verktyg han trodde sig behöva. Han valde ut den byggnad som låg mest avlägset och skyddad för insyn från vägen. Efter att ha gömt cykeln väl, klippte han sig igenom taggtråden. Det tog en knapp halvtimmes arbete med låset tills han var inne i förrådsbyggnaden. Han stängde portarna försiktigt efter sig och tände ficklampan. Vad han först fick se var lådor staplade från golv till tak och med en smal gång i mitten.

Han började läsa på lådorna. Till att börja med hade han det svårt att tyda de militära förkortningarna. Men snart nog förstod han att huvuddelen av lådorna innehöll kulsprutepistoler och ammunition. Han blev orolig att han inte skulle finna det han sökte. Till slut fann han dock både trotyl och tändare. Han stoppade i ryggsäcken åtta trotylstavar och drygt tio elektriska tändare. Innan han avlägsnade sig ställde han allt till rätta och sopade igen fjäten som blivit efter honom på golvet. Det tog sedan över två timmar att i mörkret återställa låset i det skick det varit från början. Han ville inte lämna portarna olåsta, då hans besök skulle uppdagas av den förste som kom dit.

Med stor entusiasm började Anton Lubritch i tankarna forma ut hur han skulle tillverka kvicksilverströmbrytaren. Hatet till Hansson hade bränt så stora märken inom honom att han inte en stund tvekade inför den gärning han stod i begrepp att utföra. Han behövde ett glasrör av något slag. Ett provrör hade varit det bästa. Men han hade inget sådant och vågade heller inte gå och köpa något, med tanke på riskerna att kanske bli avslöjad om inte allt gick i lås som han planerade.

När han vid ett tillfälle var nere i snabbköpsbutiken kom hans blick att falla på de avlånga glasförpackningarna som oliver låg uti. Han tog en burk från hyllan och såg på den. Den var smal, rund och hög. Den var just vad han behövde. När han kom hem tömde han ut oliverna i toaletten och spolade ner dem. Han hade aldrig tyckt om oliver.

Nästa dag hade han sin tändningsanordning klar. Elegant fastsatt på en träplatta var olivburken monterad i exakt trettio graders vinkelavvikelse i förhållande till plattans nedre kant. I burken fanns kvicksilver som han tagit från två termometrar som han offrat. När plattan vreds till trettio grader eller däröver rann kvicksilvret ner till korken i burkens öppning. Genom korken var två koppartrådar instuckna, som genom kvicksilvret fick elektrisk kontakt med varandra, varvid strömmen från ett batteri slöts och utlösning av tändarna kunde ske. Anton Lubritch var nöjd med sin konstruktion. Hans förhoppning stod nu till att vinden snarast måtte bli av tillräcklig styrka. De kommande dagarna följde han radions väderleksrapporter med större intresse än han annars brukade.

Det var en fredagskväll han beslöt gå till verket med inmonteringen i båten. Väderleksutsikterna lovade fint väder och frisk vind för lördag och söndag. Möjligheterna att en seglare skulle ta tillfälle i akt och ge sig ut till sjöss kunde anses som stora. Ryggsäcken stod sedan några dagar i källaren, packad, undangömd och med all den utrustning som behövdes. Anton Lubritch sade till sonen, som satt uppe och läste, att han avsåg ta sig en kvällspromenad. Han hämtade därefter ryggsäcken och cyklade bakgatorna ner mot ån.

Men han cyklade inte direkt till den plats han visste Aida brukade ligga, utan tog vägen på motsatta sidan ån. Han ställde cykeln bakom ett buskage, lät ryggsäcken ligga kvar på pakethållaren och gick sista biten till fots längs promenadvägen, som på denna sida hade ett primitivare utseende än på den andra sidan. Kvällen var varm och himlen klar. Månen var drygt halv och gjorde mörkret långt ifrån totalt. Endast musiken från restaurangen hördes i den vindstilla luften. Anton Lubritch hade valt att börja med en tur på denna sidan ån för att i lugn och ro iakttaga eventuella människor på den andra sidan vid båtarna. När han konstaterat att allt där var stilla och övergivet gick han till cykeln, trampade tillbaka upp till bron och cyklade ned längs den andra sidan.

Han tyckte sig med detsamma finna Aida, där hon låg inklämd bland andra båtar. Han ställde cykeln inne bland träden, lätt åtkomlig ifall han snabbt skulle behöva komma därifrån, tog ryggsäcken och gick längs raden av båtar för att en sista gång se att ingen människa fanns ombord på någon av dem. När han kom tillbaka till Aida lade han sig ner för att kunna läsa hennes namn i fören och bli förvissad om att han hittat rätt båt. Så tog han tag i förtöjningen och drog båten till sig och hoppade upp på dess förliga överbyggnad. Fortsatte därefter snabbt akter ut ner i sittbrunnen. Satte sig stilla på durken för att lyssna om någon kunde ha uppmärksammat honom. Musiken från restaurangen hördes ny mycket skränande och han var rädd för att steg från eventuellt förbipasserande lätt skulle komma att överröstas av oljudet. Han lyfte försiktigt på en av de aktre durklämmarna. Båten hade ett djupt utrymme därunder, som var så gott som helt fritt från vatten. Han beslöt att där inmontera sin sprängladdning.

Han tog av sig ryggsäcken och letade reda på träplattan med glasburken samt verktyg och några skruvar. Det var mörkt att se och arbeta så han letade fram ficklampan. Han svor tyst över att han inte tänkt på att göra en avskärmningsanordning till lampan. Men han löste problemet genom att ta av sig kavajen och lägga över sig. Han började med att skruva fast träplattan på ett av de tvärsgående spanten, tillräckligt högt för att det vatten som fanns där nere inte skulle kunna nå upp och åstadkomma kortslutning. Han arbetade lugnt och metodiskt. Utan större besvär fick han in den första skruven och hade så gott som den andra på plats, när han hajade till. Kvickt släckte han lampan och kikade fram under kavajen. Bara ett tiotal meter från båtens förtöjningsplats tände någon en cigarett. Anton Lubritch tryckte sig ner i båten och låg tyst. Han hörde sin egen puls stiga och han förbannade sig själv som så helt gått upp i arbetet att han eftersatt uppmärksamheten omkring sig.

Efter en stund spanade han försiktigt över relingen. Han såg cigarettglöden passera förbi och hörde stegen av två människor som samtalade lågmält. När de kommit ett stycke på avstånd och avtecknade sig i ljuset från stan, såg han det var ett yngre par. Han låg tyst ännu en stund innan han återgick till skruvandet. När tändningsanordningen och batteriet var på plats tog han fram trotylstavarna ur ryggsäcken och placerade dem i rad vid sidan om batteriet. Han anslöt därefter batteriet och förde sist av allt ned de elektriska tändpatronerna, en patron i varje trotylstav och tejpade fast dem så de inte skulle kunna glida ur. Han lade på durkbeläggningen, stoppade ner verktygen i ryggsäcken och tog på sig kavajen.

Han pustade ut. Laddningen var på plats. Det första Aida lutade så mycket att kvicksilvret rann mot elektroderna i korken skulle hon flyga i luften. Han hade tidigare beräknat att trotylmängden borde vara av sådan kraft att knappt synbart stoft borde bli kvar av båten. När han just tänkt bege sig därifrån, fick han borta i ljuset se siluetterna av ett äldre par, som sakta kom promenerande utåt båtarna. Han blev tveksam om han skulle hoppa iland och försvinna eller ligga kvar tills de passerat, då de ännu hade ett gott stycke kvar till honom och knappast skulle kunna se honom. Han valde att inte förivra sig och beslöt vara stilla tills de hade gått förbi.

Det gamla paret gick sakta. När de passerade ut ur ljuset och han inte kunde se dem längre, och det också gått en lång stund utan att han hade kunnat höra deras steg, blev han villrådig om vart de tagit vägen. Till slut hörde han dock deras makliga fotsteg i gruset. Samtidigt blev han varse något annat. Utifrån åmynningen, med kurs upp mot stan, hördes motorljudet från en större båt. Han kunde också se strålkastaren i dess för. Han visste alltför väl att det var fråga om motorslupen, som sommartid upprätthöll förbindelsen mellan stan och restaurangen. Slupen kom närmre med god fart och Anton Lubritch måste lägga sig ner i båten för att ej riskera att avtecknas i dess strålkastarsken, med tanke på det gamla paret han sett komma på strandpromenaden.

Som en blixt dök i hans medvetande upp att slupen brukade hålla god fart i ån. Enligt mångas mening alltför god fart med åtföljande påkänningar på förtöjda båtar som resultat. Skulle slupen, när den nu strax passerade, kunna få sprängladdningen han låg hoptryckt över att utlösas? Skräcken kom över honom och han ville helst i panik försvinna från platsen. Han såg upp över relingen. Slupen var nu så nära att strålkastaren bländade honom. Han vände bort blicken och såg då istället i skenet från slupen det gamla paret, som nu nästan hade kommit i jämnhöjd med honom. Han drog snabbt ner huvudet. Kastade undan ryggsäcken och lyfte bort durklämmen. Hans tanke var att snabbt koppla bort utlösningen till sprängladdningen. Men, mörkret där nere i hålet gjorde det omöjligt att se och ficklampan låg nerpackad i ryggsäcken. Han visste han måste närma sig sprängladdningen med stor försiktighet.

Han hann inte göra mer än så förrän slupen passerade. Aida guppade i alla leder av vågorna. Anton Lubritch låg hoptryckt och kallsvettades. Men ingenting mer än så hände. Slupen var snart försvunnen och vattenytan åter lugn. Han lade tillbaka durklämmen, tog ryggsäcken och begav sig därifrån.

Nästa förmiddag stod Anton Lubritch och metade ett stycke nedanför den plats där Aida låg, fast på andra stranden. Han stod där vare sig för fiskens skull eller den avkoppling metandet annars brukade skänka honom. Han stod där enbart för att kunna iaktta om och när Aida gick ut till sjöss. Himlen var helklar och en svag bris svepte in utifrån havet. Många båtägare höll på att feja på sina båtar och många stack iväg ut till havs. Men, Hansson syntes inte till och Aida låg där hon låg. Frampå eftermiddagen tog Anton Lubritch sina fiskedon och cyklade hemåt.

Dagen därpå, som var en söndag, stod han åter på samma plats med sitt metspö. Nu något tidigare än dagen förut. Han hade sovit illa på natten och i mardrömmar lidit djävulens kval. Han ångrade vad han tagit sig till med och önskade han hade allt ogjort. Där han stod i morgonsolen och fisken nappade den ena gången efter den andra, arbetade hans tankar med hur han lämpligast skulle kunna få bort sprängladdningen, eller åtminstone kunna bryta tändningsanordningen, utan att väcka alltför mycket uppseende. Han blev avbruten i sina tankar.

Längs båtbryggorna kom Hansson gående, bärande på en del utrustning. I hans sällskap var en flicka i knappt tjugoårsåldern. De hoppade ombord på båten och stuvade in sina tillhörigheter. Hansson startade hjälpmotorn och kastade loss. När båten passerade Anton Lubritch stod flickan och höll sig i masten. Hon var klädd i vita långbyxor, hon var blond och slank. Några minuter senare hade Aida försvunnit längs ån och var på väg ut mot öppna havet.

Förmiddagens strålande väder förbyttes redan tidigt på eftermiddagen i betydligt sämre. Vinden tilltog och himlen mulnade. Det började senare även åska och det föll ett skyfallsliknande regn. Anton Lubritch satt hemma och var djupt deprimerad. Han tänkte närmast på flickan. Hennes glada skratt, som han hört när hon med smidiga steg hade hoppat ombord på båten, fanns ännu kvar i hans öra. Han fruktade att han i framtiden skulle få svårt att bli kvitt det.

Vid tiotiden på kvällen tog han på sig regnkläder och begav sig ner mot ån. Under vägen var hela hans inre en stor, ångerfylld bön om att Hansson bara hade tagit en kortare tur inomskärs och kommit tillbaka innan det blåst upp och att sprängladdningen under den färden ej haft möjlighet att utlösas. Det var betydligt mörkare nu än vad det hade varit på fredagskvällen. Han hade svårt att hitta den plats där Aida skulle ligga. Till slut fann han den. Där låg ingen Aida. Han blev heller inte överraskad av detta, ty han visste att ett under hade behövts för att han skulle ha fått se båten där.

På måndagsmorgonen ringde det på dörren. Anton Lubritch, som satt i köket vid en kopp kaffe och oroligt bläddrade i tidningen, ryckte till. Han tänkte först inte öppna. När det ringde en andra gång lade han ifrån sig tidningen och gick till dörren. Det var ett bud från fabriken. Han kände väl igen pojken.
– Jo, jag skulle tala om att ingenjören ville ni skulle komma ner.
Pojken verkade en aning andfådd.
– Vet du vad saken gäller?
– Det vet jag inte. Han ville bara att ni skulle komma ner till honom.
– Hälsa honom att jag kommer.
Pojken försvann med klampande steg nedför trappan. Anton Lubritch stängde dörren.

Vad kunde ingenjören vilja honom? Han kände sig fylld av både fruktan och nyfikenhet. Medan han rakade sig undrade han om utredningen angående Hanssons försvinnande redan hunnit komma igång och hur i så fall någon kunde sammankoppla honom med den.

När han senare iklädd vit skjorta och kostym stegade in till ingenjören, vilket i allas medvetande betydde detsamma som personalchefen, kände han stor osäkerhet.

– Var så god och sitt, sade ingenjören i något jäktade ordalag. Ni har varit permitterad en tid. Nu skulle vi vara mycket glada om ni ville börja arbeta igen. Vi skulle helst se er uppe på stansavdelningen. Ja, ni har ju varit där i många år förr så ni vet hur det går till. Skulle ni möjligen kunna tänka er att börja i morgon eller rent av idag efter lunch?

– Jag kan börja idag, svarade Anton Lubritch.
– Tack, det var hyggligt, vi behöver folk där just nu.
På eftermiddagen infann sig Anton Lubritch till sitt gamla arbete vid sin gamla maskin. Han var iklädd sina arbetskläder, som inte blivit tvättade sedan han sist hade använt dem. Hans arbetskamrater hälsade honom tillbaka med en hjärtlighet som föreföll alltför överväldigad. Och, han hälsade på verkmästaren som var ny och tycktes vara en hygglig människa. Senare fick han veta att Hansson hade slutat, eller rättare sagt snarare fått sparken, en vecka tidigare.

När signalen ljöd att klockan var fyra och arbetet slut, hade Anton Lubritch inte ägnat båten Aida och dess besättning en tanke på hela dagen. Han hade så helt gått upp i sitt arbete, att när han på hemväg stannade utanför tidningskiosken, hela affären med Hansson tycktes honom någonting han drömt. Löpsedelns rubrik tog honom dock tillbaka till verkligheten: ”Segelbåt med två ombord borta i oväder”. Han köpte en tidning och fortsatte hem. På kvällen lyssnade han noga till radions nyhetssändning. Båten Aida var fortfarande borta och sjöräddningen hade haft svårigheter i sin spaning beroende på regn och disigt väder. Vem flickan var, som följt med Hansson, hade inte framgått av vare sig radio eller tidning.

Nästa morgon på fabriken var det allmänna samtalsämnet inget annat än Hanssons försvinnande. Några sade öppet att de ansåg han förtjänade det. Andra tyckte han visserligen varit en buse, men att det ändå var synd om honom. Alla var dock ense om att det var tragiskt för flickan, vem hon nu var. Flera ansåg sig känna till Hanssons kvinnoaffärer och förutsatte det måste vara en mycket tillfällig bekantskap han lockat med ut på sjön.

Dagens väder var betydligt bättre än gårdagens. Alla hoppades därför att sjöräddningen skulle komma med något resultat. Endast Anton Lubritch visste att ingenting borde finnas kvar vare sig av Aida eller de två ombord. Därför blev han totalt överraskad när radions eftermiddagsnyheter, som någon avlyssnat ute i lunchrummet, hade meddelat att båten Aida hade blivit funnen, drivande redlös och halvt vattenfylld ute till havs. Anton Lubritch trodde ingenting av detta. Han ansåg det måste vara ett falskt rykte någon medvetet eller omedvetet fått i omlopp.

Men, Anton Lubritch trodde fel. Samma eftermiddag kom livräddningskryssaren Absalon med båten Aida på släp, med kurs in mot kusten. Aida såg bedrövlig ut, med trasiga segel och diverse andra skador av stormen. Några ombordvarande hade inte hittats. Havet var ännu rätt gropigt och Absalon stävade framåt med låg fart. Väl inne mellan öarna blev havet lugnare och kursen ställdes mot åmynningen i avsikt att gå upp med Aida till båtbryggorna. När Absalon hade rundat kvastpricken, där inseglingsrännan gör en gir, och kommit i höjd med avmagnetiseringsstationen, hände det; en detonation så kraftig att den genomskar luften vida omkring och slet Aida i småbitar. Bogserarens fönsterrutor blåstes ut och splitter regnade ner över den. Som ett under blev ingen människa på bogseraren skadad, främst tack vare att ingen hade hållit sig på däck i det blåsiga vädret. Bogseraren slog stopp. Där Aida innan hade funnits var nu endast kringflytande bråte.

När nyheten om det inträffade kommit ut, var det för alla ett stort frågetecken vad som egentligen hänt. För Anton Lubritch fanns det också många frågetecken. Vad hade hänt Hansson och flickan ute till havs eftersom de lämnat båten? Varför hade sprängningen inte skett ute till havs, utan där det nu skedde?

Några dagar gick och ingenting nytt framkom under den officiella utredningen. Men Anton Lubritch hade sin egen tysta teori så gott som klar. Den löd: Förmodligen hade tändningsanordningen under ovädret på något sätt klickat. När Aida bogserades in hade sannolikt avmagnetiseringsstationen inducerat ström i de elektriska tändarna, som därigenom bringats till utlösning. Att inte detta inträffade när Hansson seglade ut kunde bero på att det då var söndag och ingen verksamhet vid stationen.

Men vad hade hänt Hansson och flickan? Var det möjligen så enkelt att de spolats överbord i stormen och drunknat? Anton Lubritch visste att han inte skulle kunna få någon ro förrän han fått besked om vad som hänt med de ombordvarande.

Dagarna gick. Anton Lubritch arbetade vidare vid sin maskin. Hans tankar grubblade allt som ofta över Hansson och flickan. En natt, i drömmen, fick han se Hansson återkomma oskadad för att utkräva hämnd. Det gick också så långt att han om dagarna började få känslan av att han var skuggad och förföljd av Hansson. Vid ett tillfälle tyckte han sig också känna igen Hansson ute i gatulivet. Han blev efterhand som tiden gick mer och mer förvissad om att Hansson inte var död. Men Anton Lubritch oroade sig i onödan. En dag flöt ett lik iland på utsidan av en av de yttre öarna. Kroppen identifierades såsom Hansson och obduktionen gav sedermera såsom dödsorsak drunkning.

Den kvällen satt Anton Lubritch hemma i sitt finrum med en flaska konjak. Han brukade sällan smaka sprit, men han hade fått en lust att göra det nu. Och han hoppades han skulle kunna dränka allt det som fanns inom honom av Hansson, flickan och båten Aida. Hans förhoppning var också att världen aldrig skulle uppdaga hans stora, vansinniga tilltag. Han hoppades dessutom, för att inte säga bad en innerlig bön till den som styr i människornas själar, att han aldrig mer måtte få planterat i sig fröet till grym vedergällning och fördold hämnd.

Han reste sig och hämtade sin bibel i bokhyllan. Bibeln, som hade varit hans hustrus och som han aldrig kommit sig för att läsa i. Han slog upp den på måfå och fann där stå: ”Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när Han dömer allt vad företaget är, evad det är gott eller ont.”

Steve Wolf