När Oscar står ute på däcket på den stora Amerikaångaren vandrar tankarna till den lilla söta flickan Ester som vann hans hjärta redan innan han begav sig av till äventyret i Amerika. Det är tidig morgon och den gråa marsluften känns kylig men uppfriskande. För 8 år sedan gav han sig iväg för att söka lyckan i det stora landet i väster. Nu skriver vi år 1900 och allt det gamla från 1800-talet läggs till minnet. Oscar har skickat några brev till Ester genom åren men bara fått ett enda svar, hans hjärta värms när han tänker på raderna hon skrev. Att hon mindes honom och att hon skulle vänta på honom den dagen deras vägar åter möttes. Havets gråa vågor går ihop med horisonten när Oscar försöker upptäcka land i fjärran. Han har färdats från New York via Southampton i England och är nu snart framme i Göteborg.

När konturen av staden dyker upp tänker Oscar först att husen måste ha sjunkit ner i marken, de är så låga mot vad han är van vid från Amerika. Nere i lastutrymmet står hans Amerikakoffert där han packat ner det nödvändigaste samt en del små träsaker som han tillverkat, han har livnärt sig som finsnickare i Amerika. En vacker liten skål i päronträ som han länge har snidat på ska han ge till Ester tillsammans med en fin tvål formad som en snäcka. När båten lagt till i hamnen i Göteborg och han går i land gungar marken fortfarande under hans fötter efter den långa resan till sjöss.

Han kallar till sig en hästdroska som ska ta honom till tåget för den sista resan hem till byn i Västergötland där han vuxit upp. Ångloket bolmar rök, ångan pyser och loket  startar med ett ryck. Oscar slumrar till av det rytmiska dunkandet, Ester kommer till honom i en snabb dröm medan tåget färdas genom landskapet. Han har lyckats spara en del pengar i Amerika och hoppas kunna köpa en verkstad för att tillverka mindre möbler och annat i trä, han har i brev från sina syskon fått veta att det finns en sådan till salu i grannskapet. Tanken på en egen liten verkstad sänder ilningar av glädje genom kroppen.

Utanför tågfönstret avlöses den mörka granskogen av öppna fält, nu är det inte långt kvar till stationen hemmavid. Loket stannar med ett pysande, Oscar får hjälp att baxa av sin stora Amerikakoffert från tåget. På perrongen kommer en äldre böjd man emot honom, efter en kort stund känner Oscar igen sin åldrande far som kommit för att möta honom. De rörs båda till tårar när de kramar om varandra och står en lång stund och bara iakttar varandra.

“Jag är så tacksam över att få se dig igen min son”, fadern låter märkbart rörd på rösten. Sist de såg varandra var år 1892, de har båda åldrats och även Oscars hår har skiftat till grått.

Fadern har en hästdroska som väntar på dem vid stationen för att ta dem till hemmet där även modern och några av Oscars syskon kommer att möta dem. Oscar drar in  den välbekanta lukten av kaffe genom näsan, inne i köket ser allt  ut precis som förr. Modern och syskonen sitter runt det stora träbordet där nu en fin kaffeduk tar plats. Den bästa kaffeservisen är framdukad och nybakade bullar ligger på fatet. Oscar plockar upp några små saker som han köpt med sig som presenter från Amerika, systrarna får fina sjalar med vacker skir spets och till sin bror har Oscar med sig en livrem i blankt läder. Föräldrarna får en fruktskål i trä som han har snidat av samma päronträ som presenten han ska ge till Ester.

När de pratat och druckit kaffe en stund vill Oscar gå ut och få lite frisk luft efter den långa resan. Han går den gamla grusvägen genom byn, allt är så välbekant sedan barndomen. Inom sig känner han tacksamhet över att få vara tillbaka i hemlandet välbehållen. Talgoxar sjunger sin vårsång, luften känns frisk och solen tittar fram mellan snabbt skiftande moln på himlen.  På håll ser han en ung kvinna som kommer gående emot honom. Även om det är 8 år sedan han senast såg Ester känner han igen henne, då en flicka och nu en kvinna. Hon skyndar på sina steg och strax möts de mitt emot varandra. Oscar förlorar sig i hennes blåa ögon, kärlek och värme speglar sig i dem. Lite tafatt omfamnar de varandra och Ester blundar blygt när Oscar kysser hennes mun. Efter en lång stund släpper de taget om varandra och börjar sakta promenera tillbaka till Oscars barndomshem. De har oändligt mycket att prata om efter alla år de varit på varsin sida av jordklotet.

Drömmar om framtiden tar form och Oscar känner en svindlande glädje över att Ester besvarat hans kärlek. Tussilago blommar lysande gula i vägrenen, Oscar plockar några och räcker med en bugning över den lilla buketten till Ester.

“Jag lovar att ge dig en mycket större och finare bukett så snart jag kan”.

“Detta är den allra finaste bukett jag har fått, tack käraste Oscar”, svarar Ester med ett leende.

Text av Ingrid Andreasson
Tävlingsbidrag mars 2021
Text om kärlek

Foto av Leticia Ribeiro från Pexels