“Hon kupar handen och skyddar mobilen mot blåsten.
– Hör du mig nu? frågar hon igen.
– Ja, svarar han.
– Jo, jag såg någon stryka omkring runt lillstugan.
Vinden sliter i kläderna där hon kämpar sig fram över heden ner mot det lilla huset.
– Ska du gå dit själv då? frågar han oroligt.
– Hallå? Är du där?
– Jag är här.
– Hallå? Jag hör dig så dåligt, jättekonstigt. Du jag är vid stugan nu, ringer snart.
Hon lägger på men behåller mobilen i handen. Ingen synts till, ändå kryper det i nacken när hon ser sig omkring. Så plötsligt blir allting stilla. Vinden slutar tvärt. Ingenting rör sig och det har blivit onaturligt tyst. Molnen tyckts målade på himlen. Hjärtat hamrar mot bröstkorgen, ljudet förstärkt av tystnaden. Hon tar ett steg och ett till. Det är som att röra sig genom tid och rum utan att resten av världen följer med. Träden som nyss dansade i vinden står nu som statyer.
Någonting inifrån stugan bryter tystnaden. Ett skrapande och krafsande.
– Hallå..? hennes röst låter skrämmande enslig.
Skrapandet upphör, det blir tyst igen. Hjärtat dunkar i öronen. Långsamt rör hon sig hela vägen fram till dörren.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!