Älvorna

Dimman ringlade sig över marken likt ormar som jagade sitt byte, månen och dess glittrande
ljus hade försvunnit bakom de tjocka molnen. Lämnade endast mörkret kvar, allt var svart,
inte en endaste ljusglimt kunde skymtas. Snön som var likt tusen diamanter där de små
älvorna gömde sig. Deras vingar surrade i vinden där de slog för att hålla dem uppe, deras
tindrande ögon såg på människorna som kom med rasslande kedjor mot den kala bergväggen.
Mossa hade klättrat upp på den och var lika kall som is.

De kom allt närmare, kedjorna drog upp spår i snön och älvorna drog sig bort, in bland de
gröna löven. I sprickorna i bergväggen och in under rötterna som stack upp ur marken likt
långa klor. De höll andan där de såg på kvinnan som släpades mellan människorna, de stora
vingarna som var svarta som natten drogs över marken. Kinderna var röda av flera timmars
gråt efter beskedet som hade kommit till henne. Hon hade stulit och dödat med hjälp av de
magnifika vingarna för vad hon ansåg var rätt. Stulit för mat till sig själv och de fattiga, och
dödat när en av vakterna till det kungliga hovet hade höjt sitt blänkande svärd. Straffet var
inte döden, för de gick inte efter orden öga för öga, tand för tand. Utan de skulle ta bort det
som hjälpte henne, det som gjorde henne farlig för deras land.

En tyst sång lämnade älvorna, de spelade på sina instrument av naturen och fen var den enda
som kunde höra det. Ett svagt leende spelade i mungiporna på henne, en varm känsla, mitt i
kylan, spred sig inom henne vid sällskapet som ingen kunde se. Men som man kunde höra om
man endast ville. Dock var det inte länge som den känslan fyllde henne, i snön stötte hennes
bruna känga till något och när hon vände de violett färgade ögonen ned fastnade andan i
halsen. Spetsen på skon vilade på en silvrig vinge, fjädrarna såg avplockade ut, de glänste
inte som de en gång hade gjort. Huden som hade omringat den delen av vingen som satt fast
på skulderbladen visade ett ihåligt skelett. Det hade blivit brunt och vissa delar av det hade
fallit av och ned i den vita, mjuka snön.

Vakten bakom fen knuffade hårdhänt till henne, och hon snubblade framåt med kedjorna
rasslade likt ett av instrumenten som spelade en ljuv melodi. Den var så vacker att håren på
armarna reste sig vid rysningarna som dansade under hennes bleka hud. Hon fortsatte framåt,
blinkade bort tårarna som brände bakom ögonlocken och fladdrade lätt till med vingarna. De
hade blivit stela av att inte ha rört sig på flera dagar, kylan gjorde heller inget för att
underlätta.

Med den svarta natten dansade runt omkring dem tryckte vakterna ned varelsen på marken,
tyst jämrade hon sig när knäna mötte den hårda marken under den mjuka snön. Men det
skulle aldrig kunna gå att jämföra med den smärtan hon snart skulle möta och det visste fen
och älvorna om. Redan kunde de höra vakternas nöjda skratt som skulle blandas med det
smärtsamma skriket. Älvorna drog ihop sig, spelade allt lugnare som de brukade göra desto
närmare det kom till att varelsen skulle bli vingklippt vid bergväggen.

Kaptenen drog upp en blänkande dolk, natten var ännu svart då månen vägrade att komma
fram och bevittna det som skulle hända. Solen styrde över människorna medan månen tog
hand om de väsen som ingen av de mänskliga någonsin skulle kunna älska.

Fen rörde inte på sig, hon hade endast krupit ihop med ögonen hårt slutna. Hon bet sig i den
blodröda underläppen och varenda muskel spände sig när en frusen hand grep tag i hennes
mjuka, varma vinge. Dolkens vassa blad trycktes mot vingen och oroligt började de fladdra
bakom henne. Vakterna skrattade åt hur lätt det hade varit att få fast henne, hur lätt det skulle
bli att skära av dem. Men när kaptenen tryckte bladet in i vingen, började såga sig fram dog
deras skratt bort för skriket som lämnade fen fick deras blod att isa. Kaptenen röt desperat åt
dem att hjälpa honom och snart hade den stackars varelsen fem män med dolkar i händerna
över sina vingar. Något som aldrig hade hänt förut när en fe blev vingklippt. Hennes strupe
slet sig itu av skriket, smärtan fick henne att bli yr i huvudet men hur mycket hon än önskade
att hon skulle svimma kunde hon inte.

Träden skakade, älvorna grät med tårar av guld, satte långsamt ihop dem medan skogens
varelser gömde sig tillsammans med alla väsen som bodde där. Men så snart som vingarna
var av och de låg vid henne slutade skriket. Vakterna sprang bort, lämnade henne i kedjorna
och när tystnaden hade lagt sig över skogen och bergväggen flög älvorna fram. Mellan sig bar
de en krona av guld, lika nätt som de själva och med ett unikt mönster av träd och blommor.
De lade den på det chokladbruna håret tillsammans med snön som hade fastnat i det.
Tysta tårar lämnade fen och hon skulle, liksom de andra som hade stått framför samma öde,
leva utan det som skrämde människorna.

Molnen drog sig bort från månen och såg man noga på himlen kunde man se att en ny
stjärna hade tagit sig fram. En tår över den sorg som hade lagt sig över den en gång ljusa fen.

Text av Ida Palmkvist
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy