Babak Aminian Sadari : Akvariet

Jag gömde mig bakom min mors ben medan vi gick nedför gången som ledde till hennes arbete. Jag gömde mig för mannen som satt där i mitten med en blå påse bredvid sig och sin hund som såg smutsig och trött ut liggandes framför sig. Han log alltid mot mig och jag tänkte att han som inte hade något ville ha något av mig. Jag hade ju heller ingenting utom sommarlov och idag likt många andra dagar skulle jag vara med mamma och få rita och läsa. Efteråt skulle vi titta på akvariefiskar. Jag ville ha en makropod för den var den vackraste fisk jag sett. Lilian hade en och hennes var stor och ståtlig jämfört med mina guppies och zebrafiskar.

Mellan hennes raska ben tittade jag på mannen när vi gick förbi. Jag kunde inte låta bli att göra det. Han log mot mig och vinkade och jag tittade hastigt bort och sprang framför mamma men vände snart huvudet för att titta igen. Då knastrade lampan i mitten av gången till och jag kunde inte riktigt se mannens ansikte som doldes i det plötsliga mörkret. Hans hund ställde sig upp på alla fyra och började skälla. När ljuset kom tillbaka en kort stund senare såg jag att hans ansikte förändrats; hans ögon var stora och svarta på sidorna av rödblå och fjällig hud och hans mun var förvriden i en upp och nedvänd grimas. Den öppnades och stängdes som om han försökte säga något.

“Mamma”, försökte jag och drog i hennes byxklänning.

“Mm älskling?”

“Han blev en fisk.”

“Vem då?”

“Gubben i tunneln.”

Min mamma vände sig om och klappade mig på huvudet.

“Vad blev han för fisk då?” frågade hon.

“En makropod!”

“Lustigt, för nu är han en människa igen.”

Jag kastade en blick ned mot gången igen men bländades av solljuset som dränkte trapporna. Då jag försökte dröja kvar började min mamma som höll i min hand att gå upp.

“Kom nu älskling, du kan rita vad du sett”, sa hon.

Jag gav efter och vi gick upp för trapporna och omslöts av solljuset och vimlet på torget ovan. Ett par fiskmåsar flög högt och lågt och ur en papperskorg hade de vält ut skräp. Lika hastigt som vi dykt upp in i ljuset sjönk vi ned igen och tog trapporna till en stor innergård och promenerade genom den svala skuggan den sista biten innan vi kom till ett stort gult tegelhus. Bredvid det låg min mors arbetsplats. Det hade regnat under natten och gräset var blött och gungorna utanför sken av dropparna som hängt kvar. Sanden var av en mörkare ton.

Vi gick förbi en samling människor och min mor drog sitt kort i dörren som pep och svängde upp. På den andra våningen ledde hon mig till det öppna rummet med tre väggar som hade ett bord med papper och kritor och sa:

“Jag tittar till dig om en stund älskling.”

Jag satte mig ned och började rita. Jag ritade ett makropodhuvud på en människokropp omgiven av huvudet på zebrafiskar och guppies på hundkroppar. Jag ritade sen en sol som dränkte ett hav med röda strålar och i havet simmade alla möjliga fiskar. Efter en stund tittade jag upp och såg att en flicka, något äldre än mig, stod och tittade på mig. Hon måste ha stått där ett tag.

“Hej, får jag rita med dig?” frågade hon.

Jag nickade och hon satte sig ned och tittade mot mig med en sorgsen blick och det kändes som att hon vägde på orden. Till slut sa hon:

“Är du här med din mamma? Vad är hon för fisk?”

“Min mamma är ingen fisk.”

“Du ritar ju bara fiskar.”

“Min mamma tar hand om fiskarna.”

“Min pappa är ibland jätteglad och ibland jätteledsen, det är därför han är här”, sa hon och la ett papper på bordet och började rita.

I tystnad ritade vi medan tiden försvann. När jag inte kom på fler fiskar tittade jag över och såg att hon hade ritat ett rum med två stolar och på en av dem satt en haj och mitt emot satt en uggla som antecknade.

“Du ritar också fiskar”, sa jag.

“En haj, min pappa är en haj”, sa hon och fortsatte rita på ugglan.

“Vem är ugglan?”

“Det är fröken som hjälper pappa”, sa hon.

Just då hördes en röst bakom oss:

“Sitter du här Julia, kom nu gumman så går vi.”

Flickan som hette Julia reste sig från stolen och tittade mot mig. Hennes sorgsna blick var utbytt mot en livligare och glansigare och utan att säga något gick hon till den storvuxne mannen med skägg som måste ha varit hennes pappa. Han nickade mot mig och log och sedan försvann de iväg ut ur väntrummet som blev helt öde. Jag reste på mig från stolen och gick ut i korridoren som ledde till min mammas kontor och även den var öde.

Lamporna i hallen började då att knastra till, som lampan i gången gjort. De slogs av och på och korridoren sjönk in i mörker och åter ut i ljus. Just då hörde jag ett dovt dunkande i en vägg nära mig. Jag stod still. Dunkandet hördes igen.

“Hallå?” ropade jag.

Dörren i slutet av hallen öppnades och jag kunde höra glada röster i samtal. När jag närmat mig kunde jag se skuggor som rörde sig och rösterna blev högre. Ryggen på någon dök plötsligt upp i dörröppningen och just då knastrade lampan till igen och det blev mörkt. När det blev ljust stod jag mitt emot min mor; hon hade på sig samma ljusbruna byxklänning men när jag tittade upp såg jag att hennes ansikte var förvandlat; hon hade en kort vass näbb och två stora svarta och gula ögon på ett fjäderklätt ansikte som vickade fram och tillbaka.

Jag släppte ut ett skrik som väckte mig och från min säng hemma kunde jag höra min mammas röst:

“Magda, upp nu älskling, vi måste gå snart om vi ska hinna till akvariet sen!”

 

Tävlingsbidrag april 2022

Lämna gärna en kommentar till författaren!