Det kan jag inte svara på, egentligen. Däremot kan jag berätta om min egen erfarenhet av skrivkramp.

En dag i oktober hände det. Det jag fasat för länge, men ändå inbillat mig aldrig skulle ske. Den dagen vaknade jag och var totalt tom.

Jag var mitt uppe i ett manus som jag skrivit på under ungefär ett år. En helt och hållet fiktiv berättelse. Min idé var att jag skulle utforska om jag klarade av att skriva ett trovärdigt manus med två manliga huvudkaraktärer och som upplever något som inte liknade något i mitt eget liv. Den ene var invandrare och polis, den andre hustrumördare.

Allt föll ihop den där dagen. Helt apatisk satt jag framför datorn. Slog upp manuset. Stirrade på scenerna som vid det här laget ändock var riktigt många. Konstaterade att jag behövde fördjupa karaktärerna, bygga på med mer dramatik, fylla på. Stängde ner. Reste mig upp och gick ut. Tog en långpromenad med min man längs havet. Njöt av solen, den salta havsdoften och de höga vågsvallen som slog in mot stranden. Kom hem. Öppnade datorn. Skrev några rader. Slog ihop datorn.

Istället la jag mig i soffan och läste en god bok. Det säger de initierade (åtminstone de flesta), att ska man bli en skicklig författare måste man läsa. Mycket. Det har jag alltid gjort, ända sen jag lärde mig läsa. Fick till och med, vid något tillfälle, första pris för flest lånade böcker på skolbiblioteket under ett läsår. Men det tog många år, mer än ett halvt liv, för mig att inse att jag själv ville och kunde skriva. Jag antog till slut utmaningen. Skrev varje dag med liv och lust. Gick skrivkurser. Var med i workshops. Fick skrivarvänner. Arrangerade skrivträffar. Det var för ungefär femton år sen allt rullade igång. Jag visste direkt att jag hittat hem. Livet skulle aldrig mer bli det samma.

För tillfället (rädslan satt i kroppen att det inte bara skulle bli tillfälligt) läste jag alltså istället för att skriva och jag läste och läste. Snart var de böcker jag tagit med på vår sexmånaderstrip till Portugal genomlästa. En del riktigt bra, andra mindre bra, ett par dåliga som jag i normala fall inte hade läst klart. Nu gjorde jag det. Givetvis, under tiden, lärde jag mig ännu mer om skönlitterärt skrivande, både av de bra och av de dåliga romanerna. Man blir aldrig fullärd och hur underbart är väl inte det?

Tomheten ville inte försvinna. Jag skrev några rader här och några rader där. Ändrade synopsis. Utökade karaktärsbeskrivningar. Läste en redan skriven scen och redigerade. Reviderade. Researchade. Blev ändå inget riktigt köttigt gjort. Jag stampade på samma fläck.

Tiden gick och vi firade in det nya året. En dag läste jag om en workshop som skulle hållas virtuellt. Det skulle handla om spänning. Något började lågmält drilla i min kropp. Att skriva spännande är så viktigt. Inte bara i thrillers och deckare. Det är alltid lika viktigt. Möta andra skrivande personer med samma intresse lockade. På nätet visserligen. Näst bäst. Alla medverkande skulle skicka en kortare text till en manusutvecklare. Någon skulle bry sig om. Vänta på text från mig. Jag valde en oskriven scen. Skrev och skrev. Ändrade. La till. Piggnade till. Det var superviktigt för mig att det blev bra. Så bra som möjligt. Ett proffs skulle läsa och ge mig respons. ”Bara” en sån sak gjorde att skrivlusten återvände. Hur länge har jag ingen aning om, den risken måste jag ta.

Jag erinrar mig några andra saker som tidigare, vid mindre roliga skrivperioder, har fått igång min kreativitet; att sitta med en vän, behöver inte vara någon som skriver själv och diskutera när jag fastnat. Under tiden vi pratar bubblar idéerna upp till ytan och jag kan inte vänta tills jag kan få sätta mig ner och skriva. Skrivkurser jag deltagit i där jag skickat texter till kursledaren för kommentarer. Kärnan i mina erfarenheter blir att det betyder jättemycket att under skrivprocessen ha bra kontakt med, inte bara sina fiktiva karaktärer, utan riktiga människor. Att sitta ensam på sin kammare och tänka ut allt själv funkar inte. Inte för mig åtminstone. Restriktionerna som vi levt med i två år nu tillhör äntligen det förflutna (om inte för alltid så hoppas jag att det dröjer väldigt länge till nästa gång). Det är bara att bege sig ut i verkligheten igen. Eller ringa en vän.

Ethel, 2022-02-17