Tack till dig som skickat in ett bidrag till januari månads tävling om RESOR. Vi hade lite bekymmer i början av denna tävlingsperiod för en del kunde inte skicka in sina bidrag, vi vet inte varför det blev så och vi hoppas vi har åtgärdat ev. fel så det funkar till februari månads tävling som handlar om TACK!.

Här nedan följer de bidrag som vi tagit emot via formuläret och vinnaren hittar du om du scrollar längst ner.

 

Resan till Istanbul av Monika Chanovian

En vän tipsade mig om att besöka Istanbul. Jag hade alltid drömt om att besöka staden som sträcker sig över två kontinenter. Som undervisande lärare var det självklart att besöka det forna Konstantinopel, porten mot Orienten. När jag klev ut från flygplatsen möttes jag av stadens intensitet. Jag tvekade innan jag valde en taxi som skulle ta mig till Sirkeci. Hotellet låg på en mindre gata. Bara ett stenkast från Sultanahmet. Redan andra dagen promenerade jag genom de historiska gatorna och besökte byggnader som Hagia Sofia och Blå moskén. De trånga gatorna där jag åt mitt första simitbröd var fulla av liv och rörelse. Husen som kantade gränderna var gamla och slitna av tidens gång. Försäljare ropade ut sina varor och ljudet av klirrande tekoppar nådde mina öron. Atmosfären som var så olik den jag var van vid bidrog till att jag blev förälskad. Lite längre ner på en gata hittade jag en kebabförsäljare som snabbt svepte ihop en rulle. Jag gick vilse och hamnade nere vid Egyptiska basaren. På avstånd hörde jag ljudet av färjornas visslor. Jag drogs mot hamnen och blickade ut över Bosporen. Då visste inte jag att det skulle bli fler resor till denna underbara plats.
____________________________________________
Resan av Ingrid Andreasson
Vi är på Fiji i Stilla havet för att fira min 40-årsdag 1995. Ön där vi bor är magiskt vacker med intensivt blå himmel som återger sin färg i havet. Palmer och låga byggnader. Den här dagen ska vi åka till en liten sandö en bit ut som heter Beachcomber Island. Ett segelfartyg tar oss dit. Ute ur hamnen hissas stora röda segel. De enda ljud som hörs är skvalpet från vågorna när båten klyver dem samt seglen som smattrar i vinden. Långt bort i fjärran syns en liten prick som är den ö vi är på väg till. Efter en njutbar seglats är vi framme. Vi får gå ombord på en mindre glasbottenbåt som hissas ner från segelfartyget, denna ska ta oss in till stranden. Ön består enbart av sand med en liten byggnad som innehåller restaurang mitt på. Vi badar i det ljumma och salta vattnet. Jag upplever total avkoppling och frid. Stillheten, ljuset, turkost hav och det enda som hörs är ett stilla vågskvalp stannar för evigt i minnet.
_____________________________________________
Upptäckten av Indien av elin
Pojkarna som mönstrat på i Spanien med en äventyrslysten gnista i ögonvrån hade vuxit efter många dagar till sjöss i hårt väder och var nu erfarna seglare. Det var en grupp med valkiga, solbrända händer som revade segel inför ankring. En pojke med utsikt från den högsta masten hade ropat att vi hade land i sikte, något som tände en låga av upptäckarlust i besättningen. Glömd var den senaste stormen, vårt uppdrag var slutfört. Jag hade hittat sjövägen till Indien.
Jag rättade till kaptensmössan när vi ankrat och vänd mot besättningen delade jag ut order om landstigning. På avstånd kunde jag insupa synen av det oupptäckta och tankarna vandrade kring vilka skatter denna frodiga djungel dolde.
Känslan av triumf hade övermannat mig när den nya kontinenten uppenbarade sig vid horisonten, en stund av glädje som jag sparat inför hemresan. Luften var fuktig med en smak av salt och när vi seglade in i en vik stod jag i fören likt en galjonsfigur. Vattnet skvätte mot ansiktet när skeppet bröt den azurblå vattenspegeln och just då var vi ett, skeppet och jag.
____________________________________________
En kram av tång av Ida Nilsson

Det är inte så blåsigt ute, ändå säger pappa att det är mycket segelbåtar ute idag när han lägger till vid bryggan. Det är soligt, jag och mina småsystrar torkar på bryggan efter doppet. Jag tittar ut över havet, den orangea bojen som sitter stadigt kvar efter alla år. Jag hör grannarna från andra sidan av den lilla viken skratta innan jag hör ett plums när pappan hoppar ner i vattnet. De ekande skratten blir högre.

Jag sneglar på mina syskon och sätter mig på kanten och dinglar med benen. På den lilla bryggan jag nu satt på har jag spenderat varje sommar i livet. Det var på denna plats pappa lärde mig ro, faster lärde mig simma och jag vågade hoppa från bryggan för första gången. Bryggan var sliten nu, men de knarrande plankorna hade samma melodi. En vindpust sveper förbi med doften av tång, det var som den kramade om mig och fyllde mig med en känsla av vemod och lugn. Jag hör att pappa är på väg ner med högtalaren och jag hör Ted Gärdestads röst och allt känns rätt. “Det finns tid för försoning, innan natten slagit ut…”

_____________________________________________

“Den stora resan” av Pär Dunge

Naturligtvis var jag nervös. Det var en sådan där resa man bara gör en gång i livet. Och för mig var det nu som allt skulle ske.
Omgivningen var mörk men någonstans där framme skymtade ljuset. Min framtid skulle alltså bli ljusare, även om jag redan haft det väldigt bra.
På den tiden var jag givetvis inte lika intelligent och kunnig som idag. Men känslorna fanns där och de gjorde att jag kunde tolka situationen.
Långsamt rörde jag mig mot öppningen för att möta strålarna från lamporna. De som trots allt lyckades ta sig in i mitt lilla utrymme.
Förändringar är väl det vi alla fruktar. Vi känner vår tillvaro väl men framtiden är oskriven. Att tappa kontrollen över vardagen är otryggt. Men vi har också en längtan som driver på oss.
På slutet blev det riktigt trångt. Som tur var fick jag hjälp utifrån. Två starka händer tog tag i mig och drog ordentligt.
Jag kunde inte låta bli att skrika när förändringen kom. Trängsel och mörker byttes mot luft och skarpa lampor.
Det var den stora resan. Från min mor och ut till verkligheten.
Min förlossning var över.

_______________________________________________

Resa till Boston av Dagmar Traderstam

Varje gång jag landar på flygplatsen i Boston får jag en försmädlig känsla. En minnesbild av min första resa över Atlanten.
Jag släpade resväska på hjul och min handväska över flygplatshallen. I handväskan låg plånbok, pass och hygienartiklar. Bland hygienartiklarna låg portmonnä med en tusen dollarsedel. I fall att….
Vid disken på flygplatsen visade jag biljett och checkade in bagaget. Med handväskan begav jag mig till flygplanet. Min handväska ställde jag på golvet bredvid mig.
” Time for a trip?” Huvudet med ljusa lockar hörde till platsen bredvid mig.
” I’m going to Boston”
” Maybe we can have dinner in Boston ”
” No thanks, I’m busy ”
När planet lyfte och vi hamnade i höjd med molnen, somnade jag. På andra sidan Atlanten väckte mig solljuset. Efter landningen var det bara säkerhetsrutinerna.
” What are you going to do in the US?”
” I’m going to visit my friend”
” How much money do you have? ”
Jag tog upp plånboken för att visa två tusen dollar och Visa kortet, men pengarna var borta. Ur hygienartiklar tog jag upp portmonnä och visade honom tusenlappen. Han nickade och önskade trevlig vistelse. Huvudet med ljusa lockar åkte vidare med mina pengar i sin ficka utan dåligt samvete.

_____________________________________________

Kristalldrömmar av Susanne Eriksson 

Vi hade lämnat det nordliga Arjeplog bakom oss. Nu väntade den sagolika fjällvärlden framför oss. Dess överdådiga vidder som alltid tar andan ur en. Lugnet, storslagenheten, det vackra. En glimt av oändligheten. En plats där vi människor känner oss små och övervinnliga. Jag och de andra malmletarna skulle ta oss högst upp på fjällsluttningarna för att försöka finna bergskristaller nere i marken. Den ansträngande långsamma vandringen uppför med tyngande packning på ryggen. Svetten andningen och ris som trilskade vår framfart. Den välbehövliga fikapausen när vi nådde den blåsiga toppen. Vi försökte hitta lä. Och sedan förväntan när vi tog fram våra grävverktyg. Den svala jorden när vi hade tagit bort ytskiktet. Alla personer utspridda över en lång sträcka. Vi försökte alla att läsa av marken var vi trodde att kristallerna kunde finnas. Och känslan när jag i det fjärde hålet jag grävde hittade kristaller och inte bara vanlig sten. Jag lyfte upp de jordtäckta kristallerna och såg fascinerat på de genomskinliga kantiga ytorna som framträdde och som hade klarat sig från smutsen. Jag vred dem långsamt i solljuset och jag log lyckligt medans vinden lekte med mitt hår och de vackra vidderna nedanför viskade om paradisets härlighet.

____________________________________________

Hoppet i mörkret av B.B

Kyrkogården låg i dunkel. Kyrkans fönster var upplysta och kastade ett varmt sken runt om sig. Det nådde viloplatserna närmast kyrkan. Människors sista viloplatser. Jag stod i snön och stirrade framåt. Mina lämnade vita moln i vinterkvällen. Gravstenen framför mig var klädd i vit. De ingraverade namnen tittade svagt fram genom flera lager frost, men jag behövde inte läsa dem. Namnen var en del av mig och mina minnen. Varje gång jag kom till kyrkogården, flera mil från mitt hem, visste jag inte om jag skulle gråta eller le. Det slutade med att känslorna knöt ihop sig i mitt bröst. Mina tårkanaler brände. Gravstenen, omringad i sin filt, lös i kontrast till mörkret. Det var som om de döda ville säga att de såg mig. De ville säga att de var med mig, oavsett mörkret som kändes oändligt. En värme fyllde mig. Jag förstod vad de ville säga och ett hopp fyllde mig. Gravstenens vita sjal blev ljuset i min mörka tunnel. Allting skulle bli bra. Jag visste det nu.

______________________________________________

November i Istanbul av Terese Danielsson 

Jag har alltid varit förtjust i moskéer. Det är något med avsaknaden av möbler, med mattorna och mosaiken och kalligrafin. En perfekt uträknad skönhet. Att ta av sig skorna. Att täcka sitt hår med en sjal. Att sitta i tystnad eller att resa sig upp och sakta promenera runt, med mattan mot fotsulan. En slags frid om man så vill.
Jag har besökt många andliga platser, men närmast en känsla av gudomlighet kom jag i Sultan Ahmet- moskén. Resan dit ett inre och yttre kaos. En kvinna som flög i väg från Något och anlände till snöblandat regn och mörker. En Taxi som kryssade mellan de smala och slingriga gränderna. Män med rökdon, kvinnor med ris, äpplen, te och halvvilda hundar som släntrade omkring i mörkret.
På morgonen böneutropen på det främmande språket, ett eko över de brokiga hustaken. En kollektiv åkallan. Jag tog kartan och navigerade mot moskén bäst jag kunde. Jag hade en grå sjal av ylle från Hennes & Mauritz med mig. Sjalen och den röda heltäckningsmattan med det blå blommönstret är det jag minns tydligast. Hur jag fotade de olika tygerna mot varandra, sittandes på knä.

_____________________________________________

Från Tibet till mitt innersta rum av Anneli Streeting 

Den heta luften slår emot mig när jag kliver ut genom glasdörrarna från flygplatsen. Jag ser mig omkring och upptäcker ganska snart två orangeklädda buddhistmunkar i vimlet av människor som drömmar fram. En av munkarna håller ett plakat där det står: välkommen till Tibet Stina Karlson. De ler när jag vinklar till dem och viftar inbjudande med händerna.

_____________________________________________

Marrakech av Hanieh

Det är min sista natt i Marrakech. Sju dagar, sju magiska frukostar i sagostaden. En stad där varje gränd, hus och dörr bar på en historia.
Man kunde gå vilse i dessa gränder och färdas hundra år tillbaka i tiden. Marrakech tog mig med sig långt bakåt i historien. Det var som att kliva in i en tidsmaskin – gatorna, hästvagnar, åsnorna, det livliga torget med föreställningar överallt. Att en flygresa kunde kasta mig från 2025 tillbaka i tiden kändes overkligt.
Den här staden sög in mig i sin skönhet, sin konst och sin historia. Varje dörr öppnade sig mot en ny värld. En gammal snickare slipade sitt trä, hans dammiga händer skapade nytt liv medan han kastade snabba blickar mot förbipasserande.
En sten mästare högg tålmodigt ut en bild av en kamel i öknen. De trädörrar och färgglada valvöppningar, kakelmönster och fönsterbågar i röd, blått och grönt fyllde mitt hjärta.
Här, i Marrakech, har jag funnit något jag inte visste att jag sökte. Inte bara värme och ljus – utan en bit av mig själv.

 

Vinnaren är

****

 

***

 

**

 

*

 

“Den stora resan” av Pär Dunge för sin oväntade skildring av en resa vi alla företagit oss om dock oftast utan minne.