”Jag har ofta undrat hur det kommer sig att människan, som ändå älskar sig själv mer än alla andra, fäster mindre vikt vid sitt eget omdöme om sig än vid andras.” – Marcus Aurelius 121-180

Så jag fick ett refuseringsbrev. Det var väl inte så mycket med det egentligen, det börjar bli några stycken nu men det här tog lite annorlunda. Det var en refusering av standardtypen och borde ju i grunden inte röra mig i ryggen. Jag skriver ju för att jag vill skriva och i det spelar det ju ingen roll om jag blir utgiven eller inte. Det gör ju inte något med det faktum att jag tycker om att skriva.

Men så är det ju den där lilla saken med bekräftelse. För att inte tala om tävlingsinstinkten. Det gör ju att jag vill veta att det jag gör är bra. För hur ska jag annars veta det? Jag kan ju säga att jag skriver bra och mina vänner skulle kunna säga det men det betyder ju inte så mycket egentligen. Det kan ju alla Idol-uttagningarna visa.

Jag har doppat tårna en hel del i det som kallas Stoicismen. Det är från den filosofin som citatet i början är hämtat. När jag läste det första gången, sisådär 2000 år efter att den romerske kejsaren Marcus Aurelius skrev ner det i sin dagbok träffade det mig hårt. För jag insåg att det var sant när det skrevs och det var sant nu. Speciellt för mig själv.

Det är i synnerhet sant när jag läser refuseringsbrev. För jag vill ju inte ha dem, jag vill ju ha det där andra mailet, det som är ett startskott. Ändå är ju just handlingen att skriva det viktiga för mig. Så varför blir jag då så nedslagen när andra inte tycker om det jag gör? Och varför fortsätter jag skicka in mitt manus till förlag som med förinställda mail sänder refuseringar tillbaka?

Kanske är det för att jag vet att det jag har är en intressant och lockande historia. Eller för att jag vill ta det där steget och bli något annat än jag är. För tror jag verkligen på att jag kan vara författare utan att få något utgivet? Kan jag leva med min dröm om att bli författare om jag bara skriver för byrålådan?

Kanske är det bara så att det inte är min tur nu. Jag kanske bara måste vänta lite till, putsa lite mer och försöka igen. Eller bara skriva en helt ny historia, kanske är det här bara ett försök för att se vad som funkar. För inte kan det väl vara så att mitt omdöme skiljer sig så mycket från förlagens?

Text: Björn Velander