Den pensionerade mentalskötaren Pär Eliassons, med alias Peter Perul, kamp mot felaktigheterna inom den svenska mentalvården går oförtrutet vidare. Hans bok ”Sot och straff – eller vansinnets svenska historia” tar upp ett mycket viktigt och aktuellt ämne, nämligen våldsbrott begångna av psykiskt sjuka individer. Pär har gett ut ett flertal böcker på ämnet som fått ett mycket bra mottagande. Han ger även ut Vanvett, en tidskrift för medicinsk vetenskap, filosofi och kultur.

Den pensionerade mentalskötaren Pär Eliassons kamp mot felaktigheterna inom den svenska mentalvården går oförtrutet vidare. Hans bok ”Sot och straff – eller vansinnets svenska historia” tar upp ett mycket viktig och aktuellt ämne, nämligen våldsbrott begångna av psykiskt sjuka individer.

Pär Eliasson som idag bor i Hallabro har en fil. Kand. i beteendevetenskap och hälsa samt i sjukvårdsadministration som han tog i början på 1970-talet. Han har arbetat som mentalskötare på bland andra Sankt Jörgen i Göteborg och Långbro mentalsjukhus i Stockholm under åren 1965-1995. Så han har ordentligt på fötterna när han uttrycker sina åsikter om den krackelerade svenska mentalvården. Pär har efter sin pensionering ägnat sig åt att forska om det sinnessjuka våldet. Pär säger själv:
– Jag har funnit att det finns inga sjuka längre, utan de är friska till de begår en brottslig handling.

Pär Eliasson, Hallabro, fil. Kand. och pensionerad mentalskötare, tar debatten om den krackelerade svenska mentalvården i bland annat boken ”Sot och straff”.

Nils O Sjöstrand, professor emeritus, beskriver bland annat i förordet till Pär Eliassons bok Sot och straff, att den riktar fokus mot våldsbrott och mord begångna av psykiskt sjuka, eller som man inom psykiatrins numera avmedikaliserade terminologi säger, psykiskt störda individer. Han menar att Pär Eliasson med rätta upprörs över att barn och andra helt oförskyllt kan bli offer för psykotiska våldsverkare. Bakgrunden kan vara att den psykiskt störde efterföljer en upplevd befallning att likt Abraham offra sitt barn för att visa lydnad för guds befallning.

Man hör ofta uppfattningen att sådana våldshandlingar kan vi inte gardera oss mot. Men i många fall har de störda redan innan sin gärning sökt psykvård. Det är ju då den, som inte har agerat som den skulle och omhändertagit och rätt medicinerat den störde, som bidragit. Skulle det vara en generell uppfattning inom vården att ingenting kan göras åt de vårdade och deras sjukdomar – och sådana uppfattningar har genom tiderna hörts inom alla medicinens fält – så skulle hela medicinen än idag befinna sig på antikens stadium. Det är helt enkelt ingen gångbar uppfattning. Nils O Sjöstrand berättar att under sin studietid såg många av hans lärare på självmord med ett liknande fatalistiskt betraktelsesätt. Idag finns professurer i självmordsforskning och det är ju att förmoda att vårdapparaten nu ser annorlunda på möjligheten att förhindra sådana än för drygt 50 år sedan. Rimligen måste den vara likartat för mord- och dråpbenägenheten hos psykiskt ”störda”, menar Nils O Sjöstrand och tillägger:
– För övrigt misstänker jag att det redan finns åtskillig kunskap som en kår, fostrad under antimedicinsk tidsanda, inte vill eller kan ta till sig.

På frågan när Pär Eliasson intresse för att skriva föddes, säger han:

– Jag jobbade som ung som springpojke på dagstidningen Sydöstran i Ronneby. Där bar jag bland annat ut tidningar. Stig Martinsson, journalist på tidningen, fick upp ögonen för mig och kom att lära mig skriva maskin med touchmetoden. Efter det gick jag en bokföringskurs på skolan i Ronneby som kom att följas av en ettårig handelskurs i bohuslänska Ljungskile. Där fick jag förutom handelslära och bokföring lära mig ännu mer om maskinskrivning. Folkhögskolestudier följde efter detta innan flytten gick till England för sjukvårdsstudier. Dessa kom att kompletteras vid återkomsten till Sverige med sköterskekurser i Karlskrona och Stockholm.

Du har ju arbetat länge inom mentalvården, men varför ville du börja skriva om den?

– Jag ville helt enkelt veta mer om detta viktiga ämne.

Hur kom det sig att du ville börja ge ut böcker?

– Jag var tvungen för att nå ut med oegentligheterna inom mentalvården till exempel att mentalskötarna blev dödade av de intagna.

Hur resonerade du när det gällde att kontakta förlag kontra egenutgivning?

– Jag tryckte alla böckerna själv, detta var mycket dyrt i början 1997. Ingen av böckerna har för övrigt gått ihop sig ekonomiskt.

Det är ett brett ämne du belyser. Är det svårt att få fram korrekt fakta, är researchen svår?

– Jag har ju jobbat med det i många år och så har jag den tvååriga utbildningen från England i bagaget. Där användes latin och grekiska flitigt så fackspråket fick jag med mig där. Annars finns inga bra läroböcker om detta. Jag har däremot läst många bra artiklar om ämnet som varit publicerade i den brittiska dagstidningen The Times. Den svenska läroboken ”Psykiatri i vår tid” som utkom i början på 1950-talet är också värd att nämna i positiva ordalag. Annars är mycket av materialet jag skrivit om självupplevt genom arbetet. Professorer och övriga bra kontakter i branschen har även gett mig bra information genom åren.

Hur har responsen varit på det du skrivit, med ros och ris. Ämnet är ju trots allt kontroversiellt och vissa fall tabubelagt?

– Jag har fått moraliskt stöd av justitieombudsmannen, JO. Det har även uttryckts stöd från Socialstyrelsen. Från FFA, föreningen för Arbetarskydd, fick jag resestipendium som jag använde till att göra studiebesök på departement och sjukhus i England. Stipendium har även utgått från LO-Folksam. Ett fantastiskt erkännande för mitt skrivande om mentalvården fick jag när jag fick tillgång till samtliga sekretessbelagda journaler på S:t Lars i Lund.

Har du funderat på att ge ut något i en annan genre?

– Nej, detta rör ju människans hela tillvaro. Biologi, historia, mytologi och sociala problem täcker de flesta genrer.

Hur ser framtiden ut, har du någon plan på kommande skrivprojekt?

– Jag ska skicka mitt kompendium om våld som är på 24 sidor till alla riksdagsledamöterna och utskotten.

För förtydligandets skull skall nämnas att det genomarbetade kompendiet vilar på en grund av de uppsatser, artiklar och böcker om våld som Pär Eliasson skrivit genom åren. Pär menar att som enskild person kan han inte åtgärda, utan bara observera, det våld som redovisas. Riksdagens ledamöter däremot kan genom lagstiftning vidtaga åtgärder för att stoppa våldet.

Pär Eliasson är en ropare. Lyssna på honom och tänk själv över hans budskap och skapa er därefter en självständig uppfattning istället för att slentrianmässigt förskjuta det, blir slutord här. Boken ”Sot och straff” samt Pärs övriga böcker, bland annat han senaste med titeln ”Den osynlige ryttarens fyrspann” går med fördel att beställa på www.perulen.se

”Sot och straff – eller vansinnets svenska historia” skriven av Pär Eliasson sätter luppen på våldsbrottsproblematiken, där psykisk sjuka utfört handlingarna.

Text/Foto:

Stefan Larsson

stefanlarsson