När perfekt inte är nog

Del 2 – Även när det sista ljuset slocknat finns det hopp – en helvetesvandring mot självrespekt och livsmod

Här nedan får vi även ta del av Stephanies egenskrivna, självutlämnande text om sin mycket starka och destruktiva livsresa. Texten är mycket läsvärd för alla och för dem som idag befinner sig i en liknande situation som Stephanie var i, kan den förhoppningsvis vara ett incitament till att börja sin egen välförtjänta förändringsresa. Stephanies text är egentligen en hyllning till livet.
 

Stephanie Brown

Jag vill bara vara fin

Hur skriver man en text om en människa som egentligen aldrig borde fötts? Hur beskriver man ett öde, ett liv och en människas kamp för att, inte leva, utan överleva?

Orden blir till frågetecken, jag harklar mig och finner samma mod som jag fann den där dagen då jag bestämde mig för att välja livet. Det har hunnit passera 3,5 år sedan jag, Stephanie Anna Brown, dotter till Liselotte och Scott Chambers Brown valde att lämna 20 år av självhat, anorexi, bulimi, tvång, beroenden och ett högst destruktivt liv bakom mig. Varför? Svaret är lika enkelt som det är svårt. Jag ville.

Efter 20 långa, svåra och högst lidelsefulla år var det inte längre min mamma, bror eller systers böner och bättring som fick mig att halvhjärtat försöka bli fri, nej, nu var det jag och endast JAG som ville.

Ätstörningar är inget unikt. Min kamp med sjukdomen och mig själv är kanske inte värre än någon annan stackare. Det är många som berättar om helvetet på jorden, både kända och okända. Vi läser om framstående personer som berättar hur de svultit sig, spytt och räknat kalorier som det vore matematik att kunna. Men många av berättelserna berättar ungefär samma, duktig tjej blir sjuk, kampen för att få hjälp, träningen som går över till besatthet, maten som spolas ner i toaletten, skammen, lögnerna och vändningen som sedan avslutas med ”och så levde de lyckliga resten av alla sina dagar”.

Mitt liv har innehållit allt utom ett lyckligt slut. För problemen slutar inte bara för att jag mår bättre idag. De fortsätter att vara tufft att leva men idag kan jag möta livet utan att svälta, hata eller förändra hur jag ser ut.

Min berättelse är ibland så förtvivlat sorglig att jag knappt förstår att det är jag som levt det liv jag berättar om. För helt ärligt, vem berättar självmant om saker, händelser och upplevelser man gjort och haft, förenade med så otroligt mycket skam? Minnet av hur jag, en ung, vacker och populär tjej går från att vara liv till ett monster. Pressen, kraven och hetsen började tidigt. Jag var ett vackert barn och är man det finns det många som både påpekar och uttrycker det. För mig blev den pressen för stor allteftersom tiden gick. Vart jag än gick fick jag höra hur fin jag var, men aldrig, en enda gång var det någon som sa att jag var mer än min yta.

• Du ska bli modell, Stephanie. Men där satte min mamma ner foten. Modellyrket innebar anorexi, ätstörningar och kroppshets, något min mamma ville jag skulle slippa. Tänk om hon bara vetat där och då, att hennes äldsta dotters liv skulle handla om just det och till och med driva henne ända in i döden.

Vid 24 års ålder stannar mitt hjärta till följd av den extrema svält jag utsatt min kropp för. Med en vikt likt en fjäder har jag nått ”the final destination”. Men inte ens döden får mig att vända, istället eskalerar mina problem till den grad att jag går emot allt jag någonsin trott mig veta och stå för.

Kattmaten jag i smyg åt när hungern och svälten blev för svår att hantera. Soporna jag rotade i när ingen såg och åt upp resterna av vad andra före mig slängt som just avfall. Fingrarna som luktade likt ett soprum men ändå inte var nog för att få mig att sluta. Alla de år jag stal mat för att jag inte vågade handla som ”normala” människor, med rädsla för att andra skulle tycka att jag var tjock, äcklig och värdelös som åt.

Resan till Thailand som på ett sätt kom att förändra mitt liv för alltid men samtidigt försatte mig i en situation jag endast trodde existerade i filmens värld. Jag, Stephanie Brown, en gång en populär, omtyckt och högst ”vettig” kvinna blir påkommen i en 7eleven butik med att stjäla kex. Kex som kunde kommit att kosta mig min frihet, men som jag till slut lyckas köpa mig åter.

För 1 000 svenska kronor låter personalen mig gå med orden: ”Du är äcklig och vi mår illa av att se hur smal du är.” Vore mitt liv en typisk saga hade jag kanske vänt där och då. Slutat att stjäla, svälta och förstöra mitt liv, rest hem och börjat vägen mot tillfrisknade. Istället gör jag, fullt och fast övertygad om att svaret på ett lyckligt liv finns i mitt yttre en resa till utlandet där jag låter en högst tvivelaktig plastikkirurg operera min redan fina näsa. Drömmen om att bli fin, vacker och lika perfekt som alla andra tjejer var viktigare än allt annat. Att jag kunde dött på operationsbordet spelade ingen roll. Kirurgen som varnade mig för riskerna och min extremt sönderslitna kropp som andades på övertid. Vem brydde sig? Inte jag. Jag var beredd att dö för att bli vacker.

Tre bröstoperationer och en näsplastik senare var jag fortfarande inte vacker eller ens i närheten av att vara lycklig. Svälten som exalterade och badrumsmattan som färgades röd efter alla mina desperata försök att använda laxermedel. De blåa plasthandskarna som jag trädde på mina avmagrade fingrar och förde in i rumpan för att ”plocka” ut avföringen som inte fanns i min svultna kropp. Timmarna framför datorn med bilder av vackra kroppar och liv som jag önskade var mitt. Pusslandes och ritandes fram det perfekta ansiktet att uppvisa för den plastikkirurg jag tänkt skulle få ”äran” att operera mig vacker. De förbjudna bantningspreparaten som förstörde mina njurar. Plastpåsarna jag förvarade i mitt rum med stulen mat och sedan åt i min ensamhet och sen spydde upp om natten, med tårarna rinnandes längs kinderna.

Jag, en gång den vackraste av kristaller var allt jag en gång föraktat, ensam, förstörd och sjuk.

Det enda som fick mig att orka vidare var tanken på att jag skulle bli fin. Och kanske var det också den drömmen som fick mig att orka genomlida mardrömmen om och om igen. Mannen som kallade sig plastikkirurg vars förslag om billiga ingrepp i utbyte mot att han fick förgripa sig på mig. Vad spelade hans äckliga händer på och i min kropp, när jag redan var ful, äcklig och värdelös?

Kunde han ge mig ett vackert yttre var jag beredd att betala priset han begärde.

Åren som gick i ett töcken där jag kastades mellan svält, plastikkirurgi, övergrepp och jakten på det perfekta livet och ytan.

Jag ville dö. Inte för att jag hatade livet utan för att jag hatade mig själv och hur jag såg ut.

När jag desperat, ensam, trött och ytterst självmordsbenägen reser med en enkel biljett till en liten fiskeby i Mexico vänder mitt liv. Jag blir kvar i den lilla byn i över ett år, där jag bor på ett yoga- och meditationscenter. Efter flertalet 10-dagar tysta retreats finner jag modet men framförallt viljan till att vända. Där och då inser jag det jag inte förut förstått, att jag dög precis som jag var.

De gigantiska silikonbrösten, den opererade näsan och extremt magra kroppen bestämde inte mitt värde om att duga eller suga. Det var mina tankar, krav, hets, prestationsångest och låga självkänsla som gjorde det. Redo, för första gången på 20 långa år vänder så mitt liv sakta men säkert. Vägen från där har inte varit enkel än mindre smärtfri.

Idag lever jag i tillfrisknande med allt vad det innebär. Precis som en alkoholist lever sin. Det är en daglig kamp, men livet är ingen instagrambild där perfekt är enda alternativ. Det är svårt att leva, men kanske inte för att livet i sig är svårt utan för att våra föreställningar, krav, ideal och normer gör det svårt för oss.

Boken om mitt liv är en bok om förtvivlan, mörker, självhat, prestationsångest, krav, övergrepp och allt annat som fångar läsarens intresse. Men bortom allt det är det en bok om en människa vars allra högsta önskan är att ingen annan ska behöva gå igenom helvetet på jorden för att uppnå, ja, vad? Perfektion?

När jag på magra ben vandrade ut ur den låsta ätstörningsavdelningen sa läkaren till mig:

• Stephanie, om du vänder allt hat och destruktivitet du lagt på att förgöra dig själv på något bra. Då är jag säker på att du kan ta över världen och bli president.

 

Stephanie Brown