För ganska många år sedan jobbade jag som marknadsförare av datalitteratur på det stora skolboksförlaget Liber uppe i Stockholm. Det var i en brytningstid då man hade fått för sig att även skolböcker för de yngre skolbarnen skulle finnas i datoriserad form. För att komma igång så snabbt som möjligt hade förlaget köpt upp ett litet företag på två personer som hade specialiserat sig på detta och nu var det dags att presentera de första datoriserade läromedlen. En stor skolboksmässa skulle gå av stapeln ute i Sollentuna utanför Stockholm och det var tänkt att man där skulle lansera detta för tiden revolutionerande läromedel. Jag, som till vardags var stationerad i Växjö, hade blivit ombedd att medverka i lanseringen och hade därför begett mig upp till Kungliga huvudstaden. Företagsledningen på Liber hade dessutom bett mig att göra en presentation av de båda damerna, som startat det inköpta företaget, och som skulle införas i företagets personaltidning. Som vanligt hade jag preparerat mig med diverse frågor som jag tänkte skulle ligga till grund för ”intervjun” och som jag trodde skulle vara relevanta för presentationen. Väl på plats i Sollentuna fick jag beskedet att bara en av de aktuella damerna kunde närvara och dessutom skulle den damen inte kunna komma förrän portarna skulle slås upp inför mässan. Men hon skulle anlända kvällen innan och eftersom vi skulle bo på samma hotell kunde vi kanske ta intervjun vid en sen middag där tänkte jag. Ok, då kunde jag ju ändå genomföra intervjun på kvällen innan mässdagen och vi stämde träff halv åtta på vårt hotell då hon beräknade att vara på plats. Lite spännande kändes det då man skulle träffa en person man aldrig hade sett och dessutom skulle jag i min tur presentera henne för alla 3 000 anställda på Liberförlaget via personaltidningen.

Alla mina förberedelser till trots så kan jag säga att ingenting blev så som jag hade tänkt mig. Ganska exakt på klockslaget ½ 8 (på kvällen) steg hon in i restaurangen, såg sig omkring och upptäckte mig vid ett av borden. Vi presenterade oss och för att inte avslöja hennes rätta identitet här i denna skrift så kallar vi henne Gudrun Modin! Det visade sig att hon var en alldeles speciell person med en berättartalang långt över det vanliga och jag som annars är en pratglad person kunde bara sitta tyst och lyssna. Ja, min mat svalde jag sista (kalla) tuggan av 1 ½ timme senare för så intressant var hennes berättelse om sig själv. Tänk er in i min situation då jag fått i uppgift att intervjua en medelålders kvinna, mellanstadielärare och till råga på allt en datanörd och vilka förutfattade meningar jag hade om henne. Och så sitter jag nu helt fängslad, troligen med vidöppen mun, och lyssnar till hennes otroliga livshistoria. Det som var mest häpnadsväckande i hennes berättelse var hur hon hade hamnat här nere i Småland och hur det hade gått till. Jag kommer nedan att återge den delen av hennes berättelse så håll i hatten och låt din fantasi få fritt spelrum så att ditt inre ska kunna se händelseförloppet!

Från 48 kvadrat till 22 rum med matsal

Året är 1967 och Gudrun, som då bodde och arbetade i en liten kommun i Dalarna, längtar tillbaka ner till Småland som är hennes födelseplats. En försommardag dyker en annons upp i tidningen Dalademokraten vilket får hennes hjärta att banka så där lite extra. Det är ett ledigt lärarjobb i den lilla gränsbyn Asby som ligger där Östergötland och Småland möts strax utanför Tranås. Vid ett familjerådslag samma kväll mellan Gudrun, maken Karl-Åke och barnen Pär, en yngling på drygt tre vårar samt lille Jan endast några månader gammal, bestäms det att man ska ”titta närmare” på saken. Ja, huruvida barnen hade några åsikter i saken kan man ju undra över. Däremot fanns ytterligare en person i hushållet som hade åsikter och det var barnpigan Kickan! Ja man kallade ju barnflickor för det på den här tiden. Kickan är en rosig rumpmasflicka (från Västmanland) på 16 vårar och som tar hand om barnen när Gudrun undervisar på en mellanstadieskola och Karl-Åke sköter musiklektionerna på en högstadieskola i trakten. Tankarna på flytt har tidigare varit uppe för diskussion i familjen då man börjar tycka att stugan på 48 kvadratmeter börjar bli lite trång. Ja, Kickan bor förstås inte i hushållet för hur skulle det kunna gå till?

Man bestämmer sig för att ta en liten minisemester på några dagar och ska passa på att ”titta” på det utannonserade jobbet nere i Asby. Gudrun har några släktingar boendes några längre stenkast från Asby och man har fått löfte om att övernatta där. Det behövs ju lite plats då familjen Modin består av hela fem personer inklusive Kickan, för även hon måste ju bese stället för att eventuellt flytta med om familjen bestämmer sig för detta. Man packar in sig i familjens ägda folkabuss från sent 50-tal eller möjligen tidigt 60-tal. En sån där skrämselmaskin ni vet som skrämmer skiten ur lättskrämda personer om man trampar gasen i botten och samtidigt vrider av tändningsnyckeln och snabbt vrider på den igen. En öronbedövande smäll uppstår då när den ”obrända” bensinen snabbt exploderar i avgasarröret. En knall som liknar ett skott från en gammal hagelbössa typ Remington 55 om man avlossar båda piporna samtidigt. Nåväl, om Karl-Åke tillämpade detta trick eller inte framgick ej av Gudruns berättelse.

Familjen bestämmer sig för jobbet och beslutet blev betydligt lättare då även Karl-Åke blev erbjuden en musiklärartjänst i en närbelägen kommun. Men så var det frågan om bostad för i den lilla kommunen fanns inte mycket i den vägen och att söka lägenhet eller liknande i Tranås verkade inte så lockande. Men kommunalnämndens ordförande kom plötsligt på ett lysande förslag. Man kunde helt enkelt få köpa det gamla nerlagda ålderdomshemmet Solbacken för en billig penning, vilket stått tomt ett par år, och med bidrag från kommunen skulle familjen kunna rusta upp de delar man ville bebo. Och efter en titt på stället hade man bestämt sig. Beslutet påverkades säkerligen av att både Gudrun och Karl-Åke hade sina tummar på det rätta stället i sina händer och dom såg ett litet livsverk framför sig när dom vandrat igenom huset. Ja, det tog förstås en liten stund att vandra då huset bestod av 22 rum med stor matsal och ett ”bautakök”. Så nu blev det alltså till att flytta från den lilla 48 kvadrats stugan i Dalarna till 22 rum med matsal här i Asby i Småland!

Före detta ålderdomshemmet Solbacken

Nu vill jag att du ska blunda och försöka få en bild av hur huset, det gamla ålderdomshemmet, såg ut för din inre syn. Du ska få lite hjälp här av mig till din fantasi.

Huset var av rödmålat trä, där det nu fanns någon färg kvar förstås. Det bestod av två hela boendevåningar och en vind som sträckte sig över ca ¾ delar av husets längd. Under större delen av huset fanns en källare. Huset var byggt i vinkel och innehöll 22 små rum med en stor matsal som var centralt belägen. Det var helt byggt för sitt ändamål, dvs ålderdomshem, och hade ett daterat byggnadsår till 1926. Undrar hur många toaletter det fanns förresten? Det fanns även ett antal trapphus samt olika skrymslen och vrår. Överallt. Så man kan säga att det verkligen var ett barnvänligt hus, när det gällde kurragömmalekar och dylikt alltså. Behöver jag säga att trädgården var rikligt bevuxen och av typen litet ”lantgods”. När det gäller ”bevuxen” så kunde nog Gudrun och Karl-Åke snabbt konstatera att de flesta växterna knappast var planlagt planterade utan här hade nog Vår Herre haft sitt finger med i spelet. Men familjen Modin var nu ingen vanlig familj av Svensson-karaktär precis och man såg en charm i det gamla huset och kom snabbt överens med kommunen om ett övertagande och saken var ”biff”. Man hade blitt med ålderdomshem så att säga.

Eftersom det strax var slut på skolarbetet för vårterminen så bestämdes det att Karl-Åke skulle stanna kvar i Asby hos några av Gudruns släktingar och där tillbringa den lediga tiden efter dagens renoveringsarbete. Jag kan säga att släktingarna sällan såg röken av Karl-Åke då han beslutat sig för att åtminstone hinna renovera ett par rum tills det var dags för Gudrun, barnen och Kickan att anlända lagom till sommarlovets början. Det största bekymret var dock inte själva rumsrenoveringen utan det var att försöka sparka igång den gamla vedpannan av kolossalformat. Men egentligen tvivlade Karl-Åke över nödvändigheten med detta arbete eftersom han var barnfödd i ”Lule” och så här nära ekvatorn trodde han knappast att man behövde någon värme över huvud taget. Nåväl, Gudruns släktingar hade övertygar honom om att det mycket väl kunde bli både snö och minus 20 grader på vintern så det blev allt till att få igång det gamla skrället. Så medan Karl-Åke startade renoveringsarbetet så återvände Gudrun, barnen och Kickan till den lilla stugan i Dalarna för att förbereda för flytten. Ja, Gudrun hade ett par veckor kvar av terminen så det mesta av packandet fick överlåtas till barnflickan Kickan som även hon skulle följa med i flytten så att säga. Så även hon behövde packa ihop sig.

Flytten

Gudrun hade engagerat vännen Erik Olof  Undre i Långshyttan för transporten av möblerna från 48-kvadrataren ner till 22-rummaren nere i Småland. ”Var ska man få plats med allt”, var ett av de stående skämten som rullade mellan Gudrun och Kickan medan dom packade ner allt. Erik Olof  hade tagit med grannpojken Lis-Majas Gunnar för att inte behöva åka ensam tillbaka hem till Dalarna. För han hade inte tänkt att slösa för mycket tid på resan till Småland. Han tänkte bara lossa lasten och sen skulle det bära iväg tillbaka hemåt igen samma dag.

Flyttlasset rullade iväg en tidig morgon i början av juni och medan Gudrun, barnen och Kickan, barnpigan ni vet, stampar på med folkabussen sitter Erik Olof och Gunnar bekvämt och glider med bakefter med hela bohaget på flaket. Erik Olofs lastbil, en grön Scania av äldre modell med äkta BG-hytt, tickar på som en klocka genom skogarna i Dalarna, via Västmanland och ner till den lilla Närkeslätten. I Örebro är det dags att pissa och ta en bit mat. Lis-Majas Gunnar står och gapar vid åsynen av vattentornet (svampen) där dom har stannat för paus. Han har ju inte varit längre söderut än Fagersta och allt är rena julafton för honom. Efter mat- och pisspaus är det så dags för sista etappen, som även den går utan några större problem. Ja, Pär har blivit lite otålig i folkabussen som barn plägar när dom blir instängda under lång tid i en plåtlåda. Men Kickan är enastående i sin profession och endast en gång blir stämningen lite neråt. Det inträffar när minstingen Jan, för stunden befriad från sina kliande blöjor, uträttar sina behov i Kickans knä. Men, ”har man inkomster så har man utgifter”, sa Kickan, drar av sig klänningen och kastar ut den genom folkabussen fönster. ”Det blev ju faktiskt lite svalare så här så inget ont som inte har något gott med sig”, är hennes spontana kommentar till händelsen. Vad Lis-Majas Gunnar tänkte när han fick se Kickans florstunna sommarklänning komma farande framför vindrutan på Scanian, som en plötslig dimbank en juninatt, får vi aldrig veta och det är nog tur det. Erik Olof rör inte en min utan tar bara ett lite stadigare grepp om ratten.

Inträdet i Småland

Man hade kommit ner i Småland och den lilla byn Asby började närma sig så smått. När dom till slut svänger in på bygatan (här bor faktiskt 200 personer) så står dom där allesammans, ja inte riktigt alla kanske. Ni har väl sett ”Hem till byn” på TV, för så är reaktionerna när det kommer nykomlingar på landet. Där är överlärare Lindgren, utrest ända från Tranås minsann, klockare Bengtsson, konditor Liljeqvist med fru Märta. De två sistnämnda står lite diskret på byfikets veranda förstås. Sist men inte minst så står där byns ungdomar. Ryktet har som vanligt gått i förväg om att det kommer två nya lärare till byn, men mest har nog ryktena florerat bland killarna om deras barnpiga Kickan. En ny tjej och dessutom dalkulla som man hört så många historier om. Jo jag tackar jag! Men var ska dom bo? Här finns ju inga hyreshus och en familj på fyra personer och med egen barnflicka kan ju inte hysas in var som helst. Men den här detaljen behöver inte folk grunna på så länge till. Visserligen har det ryktats om att familjen skulle vara villig att flytta in i det gamla nerlagda ålderdomshemmet, men ett sånt stolleprov är väl inte möjligt ändå? Det har ju stått tomt i minst tre år nu sedan kommunen flyttade in alla gamlingar till Österbymo och i det huset som folk dött i både Spanskan och Soten eller TBC som det egentligen heter. Nej det går inte an att flytta in där för en barnfamilj. Inte i det pesthålet, eller vad ska man tro?

Lis-Majas Gunnar, som trott att alla smålänningar skulle se ut som i Åsa-Nisse filmerna, blir alldeles häpen när han får se byns ynglingar väl insmorda med Brylcreme och med den för tidsperioden obligatoriska ”pissrännan” i nacken. Du som till äventyrs inte vet vad en ”pissränna” när det gäller frisyrer är kan ju fråga någon av dina äldre kamrater. Gunnars haka blir dessutom knälång när han ser bröderna Ohlins Cheva 59:a blank som om den polerats med ekorrskinn. Familjen Ohlin är lite kungar här i Asby. Dom har ett för trakten tämligen stort åkeri med ett flertal lastbilar av senaste modell. Dom tittar lite föraktfullt på Erik Olofs gamla men välskötta Scania med äkta BG hytt som vore den ett museiföremål. Men Erik Olof är en rakryggad och stolt dalkarl så han bryr sig inte.

Välkomna till Solbacken

Folkabussen och Scanian stånkar uppför sista backen, in mellan de bastanta grindstolparna av granit med sina svarta, smidda järngrindar, och där ligger det. Solbacken, ett före detta ålderdomshem som nu ska bli ”lärarbostad”!

På gårdsplanen står välkomstkommittén i form av Gudruns make Karl-Åke samt Gudruns pappa. Dom har fyllt den stora verandan med tidigt blommande floxia. Den växer vilt invid söderväggen så det var bara att skörda. Välkomna är dom i vilket fall och nu vidtar ett litet välkomstkalas med kaffe och en härlig sommartårta med nyskördade jordgubbar på. Om även dessa ädla bär växte vid Solbacken förtäljde inte historien, men gott var det i alla fall. Erik Olof och Lis-Majas Gunnar skyndar på sällskapet en smula för att få lasten med möbler från flaket på Scanian och in i huset för nu vill Erik Olof vända åter till sitt kära Dalarna. Det blir en tur i den ljumma sommarkvällen och det hinner bli ny dag innan man är hemma igen. Men vad gör väl det när sommarnatten inte skapar mer än skymning ett par timmar innan solen åter går upp så här strax innan midsommar.

Familjen Modin med barnpiga flyttade in och det tog inte lång tid innan Kickan tilldrog sig byns pissrännekammade ynglingars intresse. Enligt Gudrun så berodde det på hennes övernaturliga förmåga att sitta i fönstret på pigkammaren och riktigt suga till sig beundrarna. Snacka om dragningskraft! Men tro för all del inte att Kickan var ett ”lättfärdigt stycke”. Tvärt om så var hon mycket noga med sitt val av kavaljerer minsann. Så medan barnen lekte, Karl-Åke renoverade och iordningställde ett rum då och då på lediga stunder (han hade ju 22 från början) så undervisade Gudrun bybarnen. Även Kickan deltog i byns gemenskap genom att förälska sig i Sune, en lång drasut ifrån byn. Jag stoppar in Sune i handlingen redan här för att fortsättningen på historien inte ska bli alltför rörig. Du kommer strax att förstå varför.

Spökar det eller?

När familjen flyttade in i det gamla huset så hade man väl räknat med lite suckar och klagan från väggarna för trots allt så hade en och annan gamling slutat sina dagar här. Men inte ett knyst kom det ur det gamla väggtimret förutom det vanliga knarrandet från gamla trähus. Men så en kväll, eller kanske var det natt, så hörde Kickan något underligt. Det lät som om en humla blivit instängd i en plåtburk och kämpade febrilt med fladdrande vingar för att slippa ut. Och så helt plötsligt upphörde ljudet och var borta flera dagar (nätter) innan det återkom igen. Ljudet varade bara några sekunder, försvann och började åter igen. Det här måste undersökas och redas ut tänkte den rediga dalkullan som icke räddes fan eller jämtlänningar. Nästa gång ljudet uppkom skulle hon minsann analysera varje rörelse och handling. Allt har sin naturliga förklaring och denna gång var det kärleken som var boven i dramat. Sune, du kommer väl ihåg honom fortfarande? Han, den långe drasuten som måste böja sig för att gå fri även i det gamla ålderdomshemmets höga dörrar, var orsaken till spökerierna. För ibland när han vänslades med Kickan och hon lutade sig tillbaka mot väggen så där förföriskt som bara tjejer kan så hördes ljudet. Kickan for upp som stucken av en geting och i hastigheten tumlade Sune baklänges och slog handlöst i parkettgolvet som när en rak, kvistfri fura faller för motorsågen. Kickan tog ingen notis om huruvida även Sune hade fått ett alldeles eget surrande ljud inne i sitt huvud av smällen mot golvet eller inte. Hon började istället frenetiskt att söka varifrån ”spökerierna” kom. Hon kröp in under sängen och undersökte golvet utan resultat. Hon till och med flyttade runt alla möblerna och undersökte golv och tak, men inte heller detta gav någon förklaring till fenomenet. Ljudet hade försvunnit lika fort som det hade uppstått. Men så noterade hon en liten utbuktning på väggen strax bakom sängen. Hon la örat till utbuktningen och tryckte till. Bingo!!! Varje gång hon tryckte på ”bulan” så hördes det surrande ljudet. Raskt tog hon fram en nagelfil och gjorde ett litet snitt i tapeten. Avslöjandet blev inget för en deckarroman precis för bakom tapeten låg två hopvirade trådändar kvar från en gammal ringledning. Ledningen gick till en central i våningen under och hade troligen använts av en av ålderdomshemmets boende för att kalla på hjälp vid behov. Ringklockans knapp var visserligen borttagen, men transformatorn var fortfarande inkopplad och det var den som gav ifrån sig det surrande ljudet. Den kände sig väl lite övergiven nu när den inte behövdes längre kan man tro. Nu hade den fått en liten renässans och gick kanske mot en ny vår för att markera den sanna kärlekens närvaro när Sune ömt och passionerat viskade i Kickans öra att Tranås BOIS hade slagit Vetlanda med 2 – 0 i söndagens bandyderby. Ja, eller vad det nu var som den långe drasuten hade på hjärtat här i pigkammaren. Allt har sin naturliga förklaring, så och befarade spökerier i gamla hus minsann!

Vad hände sedan?

Året är nu 1996 och Kickan har för länge sedan flyttat tillbaka till Dalarna, gift sig och fått barn. Dock icke med den långe drasuten Sune. Men kanske går hon ibland omkring med en näverlur på sitt ”sommarställe”, en gammal nerlagd fäbodvall i norra Dalarna, och tänker på den Brylcremes-doftande Sune i Småland för snart 30 år sedan. Allt medan hon vankar runt i den ljumma sommarnatten och tutar i sin lur.

Men hur gick det då för familjen Modin på Solbacken? Jo, det knallar och går. Gudrun fortsätter att försöka banka vett och kunskap i byns ungar medan Karl-Åke fortsätter att banka vidare i huset. Han är inne på sitt 12:e rum nu så det är bara 10 kvar att renovera. Charmen med det lugna renoveringstempot är att det fortfarande går att se vissa rum i sitt ursprungliga utförande. Barnen Jan och Pär har flugit ur boet och skaffat eget. Ingen av dem var särskilt intresserad av byggnadsarbete så det fick bli nyckelfärdigt för deras del. Pappa Karl-Åke har dessutom skaffat sig ytterligare en hobby. Han bygger och bygger på sin egen elektroniska enmansorkester. En sån där megasynt ni vet, byggd på delar i plastpåsar från ELFA. Det ska bli en orkestermaskin i katedralorgelsklass inklusive en symfoniorkester. Så nu har han blivit Asbys Lurch (betjänten i TV-serien om familjen Addams) och spelar preludier i den småländska sommarnatten. För att inte orsaka ett jordskred i Tranåsdalen har han byggt ett ljudisolerat rum i källaren som även det är av katedralstorlek, med undantag för takhöjden. Ibland tar han ut några valda delar ur musikmaskinen och spelar upp till dans i bygderna. De ni! Där fick ni ett tips till dansmusik när ni fyller jämt! För att ni inte ska missförstå så vill jag här och nu dementera ryktena om att jag skulle vara Karl-Åkes manager.

Medan Karl-Åke spelar på sina tangenter så spelar Gudrun på sina. Hon har som jag nämnde i början av historien bildat ett företag tillsammans med en lärarkollega i vilket man skapar datoriserade läromedel för låg- och mellanstadiet. Så bli inte förvånad om dina barn eller barnbarn kommer hem med ett dataprogram som heter Multigrym eller varför inte Tordön. I så fall ska du ta en titt på omslagets baksida för det skulle ju mycket väl kunna komma från det nerlagda ålderdomshemmet Solbacken i Asby! Allt är ju möjligt om man bor i 22 rum med matsal för utrymme finns det gott om.

Vill du insupa den rätta atmosfären från Gudruns historia ”live” så att säga så är du nog välkommen med ett besök hos familjen Modin på Solbacken. Ta ett par semesterdagar och övernatta i huset för plats finns det ju som du förstår. Men ett råd vill jag ge dig innan du far. Ta med snickarlådan och oömma kläder om du hade tänkt övernatta. För det är inte säkert att just ditt rum blivit renoverat ännu!

Säger en som fick höra historien från källan 1996!

 

Lasse Mård

Lasse Mård