Hej jag heter Björn och jag är en missbrukare. Det är inte tio minuter sedan jag brukade och kommer säkert inte dröja särskilt länge tills jag gör det igen.

Det hela började med att jag ville bli författare. Det var då jag började skriva. Jag minns inte om det var då jag började missbruka men troligen var det så. Ni vet hur det är, det börjar med något litet. För att skona er ska jag försöka hålla mig ifrån det nu men i vanlig ordning blev det värre och värre.

Just nu har jag kämpat mig genom ännu en redigering av mitt manus som jag redan tidigare skickat ut till förlag och nu måste jag säga att jag är innerligt glad att ingen var dum nog att anta det. Det är ju en sak att redigera och se till att historien håller eller att inga hål finns. Det är trist när man gör det för femte eller sjätte gången men det är när man tänker ett steg längre och plötsligt får för sig att titta på enskilda ord som det slog mig.

Mitt missbruk är större än någonsin. Jag pratat givetvis om ordet ”hade” men jag vet att när jag rensat ut det och tittar efter ”så” kommer det vara samma sak. På något sätt kan jag efter flera redigeringsrundor inte se att de finns där. Det är som jag blundar för dem. I ett stycke hittade jag tio stycken hade. TIO! Man behöver ju inte vara en högt utvecklad språkpolis för att inse vilken grad av missbruk jag befinner mig på. Har var jag glad som en spelman när jag äntligen blivit färdig med senaste redigeringen och sen inser att arbetet inte är påbörjat än. Jo jag vet att även detta ingår i redigering även om jag försöker förtränga det. För jag använder inte de där förhatliga småorden.

Problemet med dem är hur förföriska de är. Det finns ställen där hade verkligen har sin plats men har man väl börjat kommer det utan tvivel smyga sig in flera. Det är som ett gift som sprider sig och jag vet inte om det sitter i hjärnan eller i muskelminnet. För när jag läser meningarna igen inser jag att det funkar lika bra utan det där förhatliga lilla ordet, så pass bra att det inte kan vara min hjärna som satt dit det. Det måste således sitta i fingrarna.

Hur ska jag då gå tillväga för att lösa mig från detta missbrukets hårda grepp? Att kapa fingrarna är troligen att dra det en smula för långt. Dessutom är det ju min hjärna som styr fingrarna vilket innebär att det kan vara hjärnan som är problemet ändå och där vill jag inte in och pilla. Inte mer än nödvändigt och jag misstänker att ett borttagande av hade betyder att alla försvinner. Inte bara de överflödiga.

Vilket betyder att jag är kvar, fast i mitt missbruk. Allt jag kan göra är att erkänna det för mig själv och sätta upp en stor lapp på väggen som lyder ”Glöm småorden” och tacka gud för sökfunktionen.

Text: Björn Velander

Foto av fotografierende från Pexels