Jag har insett en sak. Kanske har jag alltid vetat om det.

Ändå kom det över mig precis som en ingivelse. Uppenbarelse.

Jag går in i det jag läser. Något förbannat.

#

Sista jag läste ut var Tjänarinnans berättelse och innan den var över hade jag suttit på Youtube.

Timme efter timme och kollat på intervjuer och samtal med Atwood.

Snabbtänkt och kvick som få trots sina åttio år. Fantastiskt.

Boken är mycket bra. Inte många böcker som jag anser att alla borde läsa, istället blir den förbjuden.

Dras in. Får inte användas som litteratur i skolorna.

Atwood tar det med ro. Ler. Den har alltid blivit indragen.

Kritiker har hatat den. Men det är lugnt, kritikerna är döda nu.

Om jag är så klar i skallen när jag är femtio så är jag glad.

#

Varför läser inte fler och tar till sig? Inte bara den.

Vredens druvor. Farenheit 451 förövrigt är det också en av de där böckerna som hamnat på svarta listan over there.

En bok om ett samhälle som bränner böcker blir förbjuden.

Det hade inte ens någon författare kommit på. Allra minst jag själv.

#

Visst är det skönt ändå att gå upp i böcker så. Dras med i dem och leva dem.

Men jobbigt. Vill inte lägga från mig. Jobbet blir en börda.

Samtidigt likaledes jobbigt för jag ser ju inte hur jag ska kunna skriva något som dem.

Jag vet att jag placerar på piedestal och det är problematiskt.

Samtidigt vill jag inte plocka ner det därifrån.

Vill inte erkänna att jag kanske kan jobba mig upp mot den verkshöjden en dag. Om jag skriver.

Det gör jag. En liten skärva av dagen blir det några ord i en karantänhistoria.

Vem som nu vill läsa om något sånt. Men det finns en tvist. Det gör det alltid.

#

Numer skriver jag stående. Vet inte hur bra det är, om det gör det svårare.

Kanske borde jag sätta mig ner och skriva igen. Jag vet bara att jag inte behöver bli mer sittande.

Nu kan jag röra mig. Gå därifrån och komma tillbaka. Lättare. I alla fall i teorin.

Praktiken vet jag inte så mycket om.

#

När man läst ut en bok blir det tomt. Man funderar på om det inte fanns lite mer.

Det är obevekligt, man är utsparkad, vräkt.

Jag känner mig vilsen när det är så.

Vet inte om jag ska vila i det eller kasta mig över nästa värld ur bokhyllan.

Till slut måste man ju ändå plocka ut en volym för att se om man kan ta sig in i även den.

#

Denna gång blev det Lundells Vardagar 3. Det kanske ni redan har räknat ut.

Jag såg det inte förrän jag svarade på ett sms med samma syntax. Jag har sjuhundra sidor kvar.

Jag kommer bli olidlig att konversera med i text den närmaste tiden.

#

Förlåt.

 

Text: Björn Velander

 

Foto av Lisa Fotios från Pexels