  Jag låg fortfarande kvar i den kuvösliknande maskinen. Som en del av experimentet hade jag frivilligt lagt mig där. Men hur länge hade jag sovit? Ett dygn eller flera år? Hur märkligt det än kan låta så hade avsikten varit alternativ två.  Lite galet kanske. Men jag skulle inte dö nyfiken.
Det knäppte till bredvid mig och så öppnades locket.
– Godmorgon, hördes en välbekant röst.
Mina ögon blinkade i det starka ljuset från lysrören. Böjd ovanför mig lyckades jag identifiera min vän Frank. Fast han såg äldre ut än vanligt. Gråa hårstrån hade börjat tränga fram vid hans tinningar. Kråksparkarna vid ögonen var djupare. Men leendet var detsamma.
– Hur mycket är klockan? undrade jag med hesa stämband.
– Till att börja med är Ã¥ret 2033, svarade Frank.
РOj. D̴ m̴ste jag ha f̦rsovit mig.
  Tio år tidigare, alltså 2023, hade jag stängts in i lådan. Avsikten med experimentet var att se om åldrandet kunde bromsas. Via en ny form av nedsövning och dropp skulle kroppen försättas i ett tillstånd som liknade vissa djurs vinteride. Man fick inte ett längre liv med den här metoden. Tyvärr. Däremot flyttades livet fram med de år man sovit. Likt en resa framåt i tiden. Experimentet var en del av ett stort internationellt samarbete vars syfte var att möjliggöra långa rymdresor.
РHar allt g̴tt bra? fr̴gade jag.
– Vi tror det. Först ska vi koppla ur dig, sedan väntar noggranna undersökningar. Men vad vi kan bedöma sÃ¥ har testet blivit en fullträff.
Det lät ju som goda nyheter. Dagarna som närmast följde blev dock tuffa för mig. Att få kroppens funktioner att komma igång igen var jobbigt. Den var inte van vid att dricka och äta på ett normalt sätt. Dessutom behövde varenda muskel tränas upp efter den långa viloperioden.
Mitt tillstånd förbättrades ändå rätt snabbt. En vecka senare föreslog Frank att vi skulle ta en kort promenad utomhus.
– Finns Svantuna kvar? skämtade jag.
РDet ̴terst̴r att se.
Laboratoriet låg nära Svantunas centrum så vi behövde bara ta hissen ner och gå ut genom porten. Där väntade lite småvimmel och frisk luft. Något jag inte visste att jag saknat. Kyliga smekningar från vinden rörde vid mina kinder. Svantuna var sig likt.
Närmiljön såg ut som den brukade göra. Någon enstaka affär hade bytts ut men annars var det mesta sig likt.
Trots att allt visuellt var hemvant för mig så genomfors jag snart av en främmande känsla. Stämningen var annorlunda.
Nästan alla som vi mötte tycktes vara anmärkningsvärt glada. De tog också ögonkontakt och log vänligt som om vi var gamla vänner till dem. Svenskar brukade ju annars sägas vara en aning distanserade av sig. Kända för att hålla sig på sin kant. Men här var det tvärt om. Vid ett övergångsställe började en obekant spontant att prata väder med oss. Ett stycke senare hejdade sig en förbipasserande och undrade om jag skadat mitt ben. Eftersom musklerna fortfarande inte hunnits tränas upp tillräckligt så haltade jag en aning. Jag förklarade att ingen fara förelåg. Anmärkningsvärt. Men underbart med lite omtanke.
En utrikesfödd man skulle till en adress som han inte visste var den låg och bad oss om vägledning.
Vi hjälpte honom men jag imponerades samtidigt av hans språk. Brytningen var ytterst svag och ordförrådet mycket rikt.
Då vår runda närmade sig slutet ställde jag en rak fråga till Frank.
– Har det hänt nÃ¥got speciellt här medan jag sovit?
Min vän fick något hemlighetsfullt över sig.
РVarf̦r tror du det?
Jag redogjorde för mina iakttagelser och påpekade att allt blivit så märkligt idylliskt.
– Du har helt rätt, medgav Frank. Det stora läsprojektet har förändrat människorna här i trakten.
– Läsprojektet?
Frank utvecklade sig.
– Startskottet var en lokalpolitiker som tyckte att folk läste för lite. Med stor kraft drev hon igenom läsprojektet som egentligen bestod av mÃ¥nga smÃ¥. SkÃ¥despelare läste offentligt, bokcirklar bildades och tävlingar anordnades. Frivilliga läste och pratade med nyanlända. Skolor, arbetsplatser och Ã¥lderdomshem svämmades över av böcker. Allt fungerade över förväntan. InvÃ¥narna blev sociala och vänliga.
Det var knappt jag trodde på vad mina öron hörde.
– Menar du att allt detta har Ã¥stadkommits bara genom ökat bokläsande?
– Ja, visst är det otroligt, sade Frank. Medan du har legat och snarkat sÃ¥ har verkligheten äntligen hunnit ifatt dikten. Och nu ska vi försöka sprida Svantuna-effekten till resten av riket.
– Tror du att det är möjligt?
Frank sken upp av entusiasm.
– Vi hoppas det. Genom en massa smÃ¥ delprojekt ska vi fÃ¥ hela landet att bli gladare. Bland annat genom den här novellen..
Skriv en kommentar