Vårisen knäppte och sprakade bakom mig, redan innan han kommit efter mig ut på sjön. Hans nu myndigare röst ekade metalliskt och iskallt mellan träden och granarna. Jag har alltid sett skog som en beskyddare, men nu vet jag inte längre. Jag tittade aldrig tillbaka, då heller – därför visste jag inte om han sprungit igenom isen. Men man kan ju nästan hoppas. Mina fötter hade fått tillbaka känseln i de för trånga vinterskorna som jag lånat.
Den sämsta ursäkten jag hört: som om hans flint skulle börja växa igen för att han ligger med en ung tjej.

Jag var i och för sig bi när vi träffades, men nu är jag lesbisk.

Då dök den fönsterlösa stenstugan igen och jag hoppades att någon var där eller att den kunde låsas inifrån. Dörren var olåst och jag kom in. Där satt han redan. Hur gick detta till tänkte jag, men kom snart på att det var hans kopia, eller någon av dem. Den andre kom in bakom mig och båda skickade ut sina tungsnablar och sög i sig det sista av mitt motstånd eller själ.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!