Jan Landin, idag boende i Trensum i Blekinge, kan se tillbaka på en 53-årig, magnifik flygarkarriär som sträcker sig mellan åren 1962-2015. Denna låter han oss ta del av i sina spännande böcker inom olika genrer. Ödmjukhet är en dygd som Jan besitter. Han var som helikopterförare en av de fem besättningsmännen ombord på Super Puman H-97 som var den första svenska räddningshelikoptern på plats vid färjan Estonias förlisning den 28 september 1994. I en heroisk räddningsinsats räddade Jan och hans fyra kollegor livet på 15 personer och hans kommentar är ”Jag satt i en guldsits, jag fick förmånen att rädda 15 personer tillbaka till livet.”

Svaret säger onekligen en del om personen Jan Landin.

Jan Landin, helikopterförare, framför Super Puman, 1991. Detta foto: Privat

Hans rötter står att finna på Holmön i Västerbottens skärgård innan flytten gick till Kiruna där Jan är uppväxt. Flygintresset väcktes i tidiga år och redan som sjuttonåring kom segelflyget in i hans liv. När väl C-diplomet var i hamn kom detta snart att ersättas med flygning i plan utrustade med motordrift. Drömmen om att söka till Flygvapnet kom på tal lite senare. Det blev då dock blankt nej från fadern som måste skriva på sonens ansökan. Flyget var på den tiden hårt olycksdrabbat så det var givetvis inte lätt att ge bifall åt en älskad sons önskan i denna fråga. Det hela förenklades inte heller för Jan när familjen var och bevittnade en flygdag på Kavaheden i Gällivare. Det bar sig där inte bättre än att under flyguppvisningen gick ett Lansenplan i backen och besättningen förolyckades i ett svart, svampliknande moln inför publikens ögon. Om Jans drömmar om en flygarkarriär tagit slut här kan man ha en viss förståelse för. Den smarte, unge Jan valde då att ligga lågt ett tag innan han tog fadern vid hornen igen. Efter avslutad skolgång fyllde jobb som bland annat vaktmästare, möbelflyttare och sportförsäljare agendan för den flygsugne ynglingen. Fadern insåg att han bara skulle hindra sonens dröm om han inte skrev på ansökan och gjorde då detta. För att göra en mycket lång historia kort så är det ett mycket tufft nålsöga som ska passeras för att bli antagen till Flygvapnet. Jan kom dock att visa sig vara en av dem som var av det rätta virket ansåg man och han fick tummen upp för att börja sin utbildning.

Jan Landin, med sin biografi ”23 år och odödlig” som bjuder på en mängd spännande flyghistorier från hans fantastiska karriär som pilot.

Det har sedan blivit mer än 9000 timmar i olika flygplan som Lansen, Viggen och helikoptrar och hela 103 skarpa räddningsuppdrag har Jan genomfört. I hans biografi ”23 år och odödlig” som belyser Jans flygarliv mellan åren 1962-2010 tas vi bland annat med på segelflygning under Kirunas midnattssol, till möten med ryska stridsflygplan över Östersjön, till dramatiska räddningsaktioner med helikopter under bland andra Estonias förlisning. Boken från en flyggärning innehåller även en mängd spännande och intressanta foton. Janne har humor och låter även den på ett klädsamt sätt få vara med i biografin. Ett par exempel är när man för att spara bränsle flög lågt, så lågt att ett antal minkar fick säga farväl till livet i ren chock. Givetvis fick Flygvapnet ersätta de döda djuren på minkfarmen och enligt Janne även de som snabbt plockades fram ur frysarna. Vid ett annat uppdrag letade man efter ett försvunnet par i en liten båt. Man lokaliserade båten men inte de två försvunna personerna. Dock om man hade tittat riktigt ordentligt på botten av båten så låg två personer tätt omslingrade och var mycket svåra att upptäcka. Vad de höll på med får ni själva gissa. Det behövdes i alla fall ingen räddningsinsats, möjligtvis lite vila en stund. Som sagt även skrattmusklerna får sitt i den här biografin.

Jans debut i skrivsammanhang är dock att beskriva som en spänningsroman med titeln ”När dimman lättat”. Även i denna bok spelar flyget en stor roll. En råkall decemberdag hittar den pensionerade ingenjören Johan ett konstigt bylte, detta blir upprinnelsen till ett morddrama där han blir inblandad. Vi får följa med på spännande uppdrag i luften både med stridsflygplan och helikoptrar. Boken innehåller även dramatik till sjöss, där ingen hänsyn tas varken fysiskt eller känslomässigt. Narkotikan spelar en av rollerna och vi tas med till platser som bland andra Gyön i Blekinge, Göteborg, Stralsund och Amsterdam. Läsarna bjuds även på intressant inblick i polisens spaningsarbete samt deras förhörsteknik. Dessa kapitel kan vara väl värda att läsa om ni funderar på en ny, mer tvivelaktig, karriär i livet.

Spänningsromanen ”När dimman lättat” av Jan Landin.

Jan Landins tredje bok står i bjärt kontrast till de andra han gett ut. Det är nämligen en sagobok med titeln ”Tomten i Tindratorp”. I den lilla byn Tindratorp bor barnen Ola och Gudrun. När de är ute och åker skidor i närheten av sitt hem Tindragården upptäcker de ett konstigt sken från skogen och skidar dit. Där har vi upprinnelsen till att de två barnen får besöka Tomtens värld. Boken innehåller utöver text även foton som Jan tagit själv. De stiliga naturbilderna är tagna i skogarna runt och norr om Åryd. Själva miljöerna är hämtade från Gamla och Nya Riksdagsmannagården som ligger ett par kilometer norr om Åryd i Blekinge. Där kan man också se de figurer som finns i boken. Jans första böcker har gått bra även försäljningsmässigt. Mycket hedervärt så tryckte Jan upp 1000 exemplar av sin sagobok och paketerade flera hundra som sedan skänktes till olika barnsjukhus runt om i Sverige, där de skänkt glädje till sjuka barn. Givetvis blev detta en dyr affär, men Jan tog helt enkelt vinsten från de första böckerna och använde till detta lovvärda projekt.

Historien om ”Tomten i Tindratorp” skrevs egentligen till Jans barn redan för 35 år sedan. Nu har den färdiga sagoboken bland andra skänkt glädje på olika barnsjukhus i Sverige.

Att skriva om Jan Landin och inte fördjupa oss i räddningsinsatsen vid Estoniakatastrofen är ogörligt. Den har för alltid satt ett outplånligt ärr i historieböckerna. Av 989 passagerare överlevde 137 denna hemska natt på Östersjön den 28 september 1994 när kryssningsfärjan M/S Estonia förliste under färd mellan Tallinn och Stockholm. Olycksplatsen är belägen mellan finska Utö och estniska Dagö. Jan var då helikopterförare på flygflottiljen F 17 i Kallinge strax norr om Ronneby, men vid tidpunkten destinerad till Visby för beredskap. Gänget hade gått och lagt sig på Garvaregården i Visby som var basen för räddningstjänsten. Klockan 01.05 kom larmet om att Estonia fått slagsida och var i sjönöd. Helikoptern, en Super Puma betecknad H-97 gjordes omgående färdig för start. Flygräddningen meddelade att man tappat Estonia på radarn och man fick startorder. Besättningen bestående av Anders Isaksson, pilot, Jan Landin, pilot, Patrik Nilsson, ytbärgare, Lars Flemström, navigatör och Lars Hellblad, färdmekaniker, tog plats i helikoptern och gav sig iväg mot ett av sina tyngsta uppdrag i karriären.

Jan Landin beskriver detta som en längsta dag i sitt liv, där de jobbade i 18 timmar varav 12 av dem var i luften. Informationen de fick gjorde gällande att det kunde finnas 1000 personer i vattnet. Aldrig har Super Puman flugits så fort och med en hastighet över 330 km/h flög man ut över ett blåsigt och helt svart hav. Tystnaden sänkte sig i helikoptern och koncentrationen var fullständig på vad som nu väntade. Efter en timme når man så olycksplatsen. Det man då såg var stora ekon från färjorna som deltog i sökandet samt blixtljus och raketer. Ordern från räddningschefen på plats var en enda, att börja plocka upp folk ur havet. Då ska man komma ihåg att det var full storm med åtta till tio meter höga vågor.

– Den första vi räddade var en man som stod i en båt och höll i rorkulten. Sedan gick vi till nästa båt där fem stycken höll sig i kölen, även de togs upp.

Efter detta gick man till finska Utö för att föra dem i land och tanka. Jan beskriver här en stark upplevelse, nämligen en man med sin traktor med ett släp och några filtar på för offren. Åter på olycksplatsen kom man att rädda tre räddningsmän som av misstag hamnat i havet. En ensam man med så låg kroppstemperatur som 28 grader räddas också som mirakulöst överlever. Ytterligare fem stycken personer räddas till livet ur en livflotte. Efter att ha avstyrt en mycket farlig landning på ett av fartygen i den svåra sjön väljer man istället att nu gå till finska Hangö med de räddade.

18 timmar efter start är man tillbaka på Gotland. Men något sänggående var det inte tal om för den utmattade besättningen. Istället följde man utvecklingen på tv. Jan berättar vidare att han efteråt träffat flera av dem som räddades vid Estonias förlisning.

– En kvinna som vi räddade sa då det finaste någon sagt till mig, nämligen ”tack för att du finns”.

Nu bekantar vi oss lite närmre med författaren Jan Landin.

Varifrån kom incitamentet till att skriva böckerna du gett ut?

– Jag höll föredrag i Göteborg i början på 90-talet om mitt flygarliv och då sa en av åhörarna, varför skriver du inte en bok om detta. Men det är ju inga bilder i debutromanen ”När dimman lättat” så du måste skriva en till med bilder tyckte läsare och så föddes ”23 år och odödlig”.

Hur lång tid har det tagit att skriva dina böcker?

– Spänningsromanen ”När dimman lättat” tog ett halvår medan biografin ”23 år och odödlig” skrevs på några månader. Sagoboken ”Tomten i Tindratorp” tog ett halvår att få färdig då det där även var mycket arbete med bilderna.

I en biografi kan det vara svårt att begränsa sig. Har detta varit svårt för dig, du har ju ett fantastiskt flygarliv att botanisera i?

– Nej, inga problem. Det är enbart fakta alltihop.

Vad har varit roligast respektive största utmaningen med att skriva böckerna?

– Det roligaste när jag skrev ”När dimman lättat” var att få tänka igenom storyn och lägga till spänningen och romantiken. Det var mycket kul när flytet kom och jag skrivit en tre-fyra sidor och inte märkt någonting. Den största utmaningen med denna bok var att få alla bitarna i historien att samverka. Vad det gäller min biografi ”23 år och odödlig” var det fantastiskt roligt att få skriva ut mina upplevelser. Största utmaningen var att inte få boken för tjock trots allt.

Du har skrivit både biografi och fiction. Vad ser du som de största skillnaderna i att lägga upp jobbet?

– Det krävs lite mer tankeverksamhet för att skriva romanen, klarar den 70 sidor till. I biografin gällde det att hitta lämpliga bilder, berättelserna hade jag ju. Enda problemet var vilka skulle jag välja.

Det kan vara svårt att hitta ett förlag som vill ge ut sin bok. Hur är dina böcker utgivna?

– Jag har gett ut dem på egen hand och tryckt dem på CopyGraf AB i Bräkne-Hoby. Jag är mycket nöjd med samarbetet med Joakim Persson där som har varit till en mycket stor hjälp. Alla mina tre böcker är tryckta där i 1000 exemplar var. ”23 år och odödlig” sålde dock så bra att vi fick trycka 1000 exemplar ytterligare, 2000 totalt således.

”23 år och odödlig” av Jan Landin. Det är onekligen en mycket festlig omslagsbild.

Har du använt dig av en lektör?

– Nej, men Joakim Persson på Copy Graf AB hjälpte mig med den biten på debutboken ”När dimman lättat”. På biografin ”23 år och odödlig” erbjöd sig en kvinnlig elev på trafikflygarskolan i Ljungbyhed där jag då var flyglärare att hjälpa till. Hon var även utbildad journalist och kom att hjälpa mig på ett mycket professionellt sätt. Vad det gäller min sagobok ”Tomten i Tindratorp” fick jag hjälp av två lågstadielärare från Ronneby som gjorde ett mycket bra jobb och hjälpte bland annat till att anpassa så det blev ett lättillgängligt språk för barnen.

Du och resten av besättningen på helikopter H-97 räddade livet på 15 personer vid färjan Estonias förlisning. Du skriver om räddningsarbetet i ”23 år och odödlig” på ett mycket bra och balanserat sätt. Hur tänkte du när du skrev om er insats vid katastrofen för att det skulle bli rätt?

– Det var inte svårt, jag förmedlar bara fakta och en korrekt beskrivning av räddningsarbetet.

Du har varit militärflygare. Är det en svår balansgång vilka historier från verksamheten du kan, får eller vill berätta i din biografi?

– Nej, det är inga problem bara man inte yppar några militära hemligheter. Jag fick dock kolla upp så att bilderna som är med i boken var ok att använda.

Din fotografiska tomtebok står i trevlig kontrast till dina andra böcker. Hur fick du idén att göra den?

– Det är faktiskt en 35 år gammal idé som ligger till grund för boken och den skrev jag då till mina två barn.

Ge oss ett par bra konkreta skrivtips till de som står i begrepp att kanske skriva en biografi eller en roman?

– Du måste ha en story du tycker är kul och spännande att förmedla.

– Ta inte för långa pauser i skrivandet. Utan håll upp takten, annars är det risk att det dör ut.

Har du någon ny bokidé i huvudet?

– Det kan bli någonting åt flyghållet. Kanske en fortsättning på spänningsromanen ”När dimman lättat”.

Kan du tänka dig att skriva inom någon annan genre. Eller varför inte en barnbok om en flygare och hans äventyr?

– Ja, man vet inte.

Har du något annat uppdrag för att hålla skrivlågan brinnande?

– Ja, jag är en av fyra reportrar som skriver för Bredåkrabladet. Det är ett medlemsblad för F 17 Kamratförening. Den kommer ut två gånger om året och tar upp flyghistorier relaterade till flottiljen F 17 i Kallinge och det är ett mycket kul arbete. Bredåkrabladet finns att införskaffa på nätet för de flygintresserade.

När nu snart vinterdimman lättat och vårfåglarna börjar spela är det dags att ta flytetygen ut på böljan den blå igen. Då är det tryggt att veta att sådana som Jan och hans nu verksamma kollegor inom Räddningsflyget, Sjöräddningen och Kustbevakningen finns och i en nödsituation kan vara skillnaden mellan A och B. Nöjer man sig istället med att hålla sig på torra land kan kanske hängmattan vara ett alternativ. Där kan man istället då fördjupa sig i dylika verksamheter då det finns flygande fenor som skrivit förstklassig litteratur om detta.

Skulle ni vara intresserade att boka ett av Jan Landins mycket givande föredrag om flyg eller kanske räddningsinsatsen vid Estonias förlisning så mejlar ni honom med fördel på jlandin2 @gmail.com alternativt telefon 0708-870557.

Text/Foto:

Stefan Larsson

stefanlarsson