Jag gick hem som i en saga. Knarrande genom ett Narnialandskap där snöflingorna föll stilla under gatlyktorna. Hem från min älsklingsfröken Katarina, hon som inte hade egna barn. Min bästis och jag hade varit hos henne och bakat sockerkaka och chokladbollar. Vi behövde inte välja och hon lät oss slicka bunken utan att använda slickepott. Nedanför hennes stora trähus rann en bäck. Dit fick vi inte gå. Allting hos Katarina var mycket märkvärdigt. Inne i hallen stod en stor skänk som hon hade ropat in på auktion för 1 krona. På övervåningen fanns det små rum med runda fönster och i trappan upp hängde hattar med flor.

Den gången vi hade bakat hos henne minns jag att jag tänkte nej, det blir inte bättre än så här. Jag är så lycklig jag kan bli och det är fredag. En påse med sockerkaka som fortfarande var varm och den första snön som knarrade under fötterna. Gatlyktornas gula sken och en stjärnklar rymd som välvde sig över mig. Hemma hade mamma och pappa ordnat mys med rutor av Marabou Schweizernöt, geléhallon och sidenkuddar i en skål. Vi höll på att måla om i mitt rum och det luktade av målarfärg så mamma och jag skulle sova i gästrummets bäddsoffa. Den var redan bäddad med mitt regnbågslakan när jag kom hem. Jag minns hur jag tog fram mina vackraste glaspärlor och hällde ut dem på påslakanet. Sorterade efter färg och lade alla frostade tillsammans. De var slipade som tetraedrar och jag höll en pärla med tumme, pekfinger och långfinger. Strök den mot läpparna. Sög lite på den och kände ett ilande välbehag när den klirrade mot framtänderna. Jag visste att mamma inte tyckte om att jag hade pärlorna i munnen. Jag tog ut den och när saliven torkade kom det frostade tillbaka. Mintgrön, babyblå och skymningslila. Alltid minnas detta tänkte jag. Ljudet av pärlor mot ett påslakan och den första snön.

Katarina fick egna barn året efter och hennes förstfödda döptes till Mia. Min bästis blev avundsjuk på gränsen till förtvivlad. Det var inte mitt namn som vår älsklingsfrökens barn hade fått. Jag hette inte så. Det var stor skillnad. Men min mamma kallar mig för Mia ibland, försökte jag. Det gör hon inte alls, sa min bästis.

En gång skulle vi passa bebisen i barnvagnen när Katarina hade ett ärende in på posten. Vi stod där och glodde ner i vagnen på flickan tills hon plötsligt inte sov längre utan vaknade och grät. Jag gungade lite försiktigt på vagnen, men hon grät allt högre och var röd i ansiktet. Min bästis stack ner en vantklädd hand och klappade tafatt på magen, men flickan krängde i vagnen. Jag gungade vagnen och flackade med blicken. Katarina kom och log, tog upp sitt barn som genast slutade gråta. Vi gick hem. Jag skämdes och var aldrig barnvakt mer.

Text/Bild: Maria Bollen Helstad

Pärlor av frostat glas Text/Bild MariaBollenHelstad