Varför skriver jag?

Förra sommaren insåg jag att det var dags att försöka väcka mitt skrivande jag till liv igen. Jag sökte sommarkursen Introduktion till kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet och det började äntligen droppa från kranen igen. När hösten kom fortsatte jag med distanskursen Kreativt skrivande I med förhoppningen att få uppleva droppandet bli till ett flöde. Det fungerade enligt förväntan och jag hittade min berättelse som jag måste skriva. Jag fann också inspirerande kurskamrater och en stöttande, krävande handledare med stort hjärta.

När sommaren kom med fler timmar att ägna åt skrivande började kranen åter droppa och det var frustrerande att inte kunna ta chansen att hålla flödet igång. Höstens kurs Kreativt skrivande II hade som första litteratur Elisabeth Rynells essäsamling ”Skrivandets sinne” och när jag i första essän läste hennes ord om ickeskrivandet som en molande pina var igenkänningen total. Under året då jag kom igång med min berättelse väcktes mitt skrivande sinne på nytt och det måste finnas som en del av mig för att jag ska känna mig hel.

Det är en fysisk känsla av tomhet att inte kunna nyttja det sinnet likväl som världen förlorar färg och lust när lukt- och smaksinne är ur funktion. En långdragen virusinfektion drabbade mig i början av hösten och under många veckor hade jag även nedsatt hörsel. Detta i kombination med sökandet efter min berättelses form har skapat någon slags desperation eftersom jag delar Rynells uppfattning att den konstnärliga processen kräver innerlig koncentration och omsorg. Skrivandet är något som jag i grunden har en kärleksfull relation till och det finns inget som skänker mig sådan tillfredsställelse som att finna den sökta formen för mina ord. Med sinnen avstängda riskerar fulheten att ta över.

När jag kör till arbetet lyssnar jag på Klassisk morgon och kommer på mig själv med att se på världen som passerar som filmscener där jag registrerar och sparar kroppshållningar, minspel och skiftningar bland molnen. Ibland fotograferar jag en husfasad eller rökpelare för att bättre minnas, men på kvällen har dagens pladder lagts som ett filter över upplevelsen och det enda som hade fungerat vore att i stunden finna några av orden som exakt fångar tanken.

Ett skrivande sinne innebär för mig att bilder skapas och stannar kvar i väntan på att låta sig formuleras. Rynell delar med sig av bilder som för alltid finns kvar hos henne – Arnevi ensam på isen, Sara lysande som en eld i snön. Jag blundar och låter mina egna bilder segla fram för mitt inre. Frågan varför jag skriver besvarar jag numera utan tvekan. Jag skriver för att jag upplever världen med en skrivande människas sinne. Jag kan skriva.

Text: Maria Bollen Helstad

 

Vill du också dela med dig skicka gärna in din berättelse varför du skriver till info@dropastory.com