I takt med att solen har återvänt så har jag tagit mig ur redigeringen med livet i behåll. Eller tagit mig ur och tagit mig ur. Jag har blivit klar med att laga hål i alla fall. Nu återstår ju att se till att det funkar med allt annat och att det inte finns fler hål. Det betyder alltså ännu mer redigering.

Vid det här laget hade jag planerat att vara på gång med att skicka mitt manus till förlag. Det kan man säkert läsa i någon av mina texter här på sidan om man letar sig bakåt. Det blev inte riktigt så. Istället har jag jobbat mig fram som genom en tät djungel för att bara täppa till det där stora hålet medan jag har lyssnat på julmusik. Och efter det har jag kämpat mig tillbaka till verkligheten och ifrågasatt varför jag håller på med skrivande egentligen. Så pass att jag funderade på om det inte bara var lika bra att kasta allt och strunta i det.

Jag har försökt peppa mig med poddar som försöker berätta för mig att det är bara att hänga i, skapa vanor, kämpa på i motvinden och inte tänka för mycket på vad det är som kommer ut. Till slut har jag gjort fula miner mot högtalarna och svunnit över hur enkelt de får det att låta.

Ni vet säkert hur det är, när man sitter fast och inte vet hur man ska lösa problemen så kommer den där pigga glada vännen och berättar hur lätt man kan ta sig ur den svacka man befinner sig i, att man ska visualisera hur det är när det är färdigt och allt sånt där.

Just där och då är inte det vad man behöver höra. Då vill man höra:

”Oj det låter jobbigt. Ska vi äta pizza och dricka sprit tills vi glömmer allt? Jag bjuder.”

Men det är det ju aldrig någon som säger, det är kanske tur det, utan det ska ges välmenande råd istället. Vilket gör att allt man vill göra är att stänga in sig och lägga sig under täcket alternativt slå ner dem som kommer med de goda råden och sen fråga dem hur de ska visualisera sig ut ur två brutna ben. Men det gör man ju inte. Det är inte socialt accepterat.

Istället så biter man ihop käkarna och säger att man ska tänka på det. Sen går man därifrån utan en tanke på att tänka på det. Istället gör man allt för att inte tänka på det för man vill ju inte ge dem rätt. Till slut har man inte tänkt på det så mycket att man helt plötsligt har kommit på en idé till en ny historia och då slutar man tänka på något annat och så börjar man sakta men säkert skriva igen. Där är jag nu. Det är så underbart.

Webbsida: www.bjovel.net
Instagram: bjornvelander_forfattare