Författaren Kim Kimselius har just fått hem sin 60e bok, Silverskatten vid Johannishus, från trycket. Och hon har 58 manusidéer till som väntar i datorn…

Men hon är inte bara en ovanligt produktiv författare, framför allt av historiska barn- och ungdomsböcker.

Kim är också sin egen förläggare, har ovanligt mycket läsarkontakter och håller egna skrivarkurser.   

Hur kom det sig att du började skriva böcker?
Jag är född med orden, enligt mamma och pappa. Redan som barn berättade jag historier för mina syskon och vänner. Min storasyster lärde mig skriva. När jag var åtta år skrev jag min första bok, inspirerad av femböckerna, fyra barn och en hund och de åt hela tiden…Sedan dess har jag skrivit och lagt allt i mina skrivbordslådor. Det var först när jag var 39 år, när min man avslöjade för alla våra vänner att jag var författare, som jag var tvungen att bevisa det genom att skicka in till förlag. B. Wahlströms tackade ja och med debutboken Tillbaka till Pompeji gjorde jag bra ifrån mig genom att boken sålde i 11.000 ex den första veckan.

Var det ett naturligt val att framför allt skriva för ungdomar?
Jag har aldrig bestämt för vem jag skriver, eftersom jag innerst inne skriver till mig själv. Något jag vill läsa, något jag vill veta mer om. Det är därför jag skriver historiska äventyrsböcker. Jag är nyfiken och vill veta mer om saker och ting.

Böcker som är lätta att läsa, utan tillkrånglat språk har alltid tilltalat mig, därför skriver jag på det sättet. Förlaget satte ålderkategorien, sedan har jag liksom fastnat i den kategorin, även om jag också har skrivit böcker för vuxna. Men det är mina historiska äventyrsböcker om Theo och Ramona de flesta känner till.

Var för du idéerna ifrån? Tar idéerna aldrig slut?
Ler när jag läser den frågan. Du anar inte hur mycket fantasi jag har. I min dator ligger det 59 påbörjade manus. Bara att plocka upp och skriva på när andan faller på.

De flesta idéer kommer när jag sover. Ibland får jag förslag från läsare, skolelever och fans. Men när det gäller de historiska äventyrsböckerna om Theo och Ramona skriver jag oftast om sådant jag själv vill veta mer om. Ibland när jag berättar för folk att jag ska skriva om ett visst ämne börjar de direkt ställa frågor om ämnet. Då brukar jag svara att jag inte kan något om det ännu, eftersom jag inte har skrivit boken. För så är det. Jag läser mängder av researchböcker, lär mig massor och delar med mig av det till läsarna i en spännande historisk äventyrsbok.

Så länge jag mår bra och får ha minnet kvar kommer idéerna aldrig att ta slut. Istället har jag problem med att inte hinna skriva allt som dyker upp inom mig.

Hur mycket research gör du till dina böcker? Läser du in dig, eller reser du också till platser du skildrar?
Inför varje ny bok läser jag otroligt många faktaböcker. Dessutom reser jag till platserna jag ska skriva om. I vissa fall har jag redan skrivit stommen till boken när jag reser iväg och vet exakt vad jag ska titta på/leta efter. Ibland hittar jag inspirationen på plats, även om jag redan har en idé om vad boken ska handla om.

När jag skrev Tsunamikatastrofen i Lissabon behövde jag inte göra så mycket jobb själv, egentligen. Det var nämligen så att två pensionerade lärare kom till min monter på Bokmässan i Göteborg och undrade om jag inte kunde skriva om den tsunamikatastrof som hade drabbat Lissabon. “Om ni guidar mig i staden” blev mitt svar. De tog mig på orden. Efter att de under 15 år minst fyra gånger per år bott i Lissabon och utforskat varje skrymsle och vrå blev de perfekta guider.

Jag behövde bara stiga upp på morgonen, sedan tog de mig med till allt jag behövde se för att kunna skriva boken, som jag länge har sagt är den absolut bästa bok jag har gjort. Det var långa arbetsdagar. Vi reste från hotellet 8 på morgonen och var tillbaka vid 8 på kvällen, då gick vi ut och åt. Tillbaka på hotellet satte jag mig och skrev. Ibland satte jag mig och skrev vid någon av de platser de visade mig just den dagen, sedan lät jag orden flöda, inspirerad av omgivningen.

De hade samlat på sig mängder av fakta om händelsen, och ordnat en portugisisk guide som berättade historien om händelsen och även om ruinen av den kyrka som står kvar till minne av jordbävningen och tsunamin.

2017 var ett intressant år. I september var jag på Island där jag föreläste och signerade. Min isländska förläggare gav mig idén till att skriva Pirater och vulkanutbrott på Island och hade ordnat en historiker som berättade om händelsen med turkarna för mig. Med mig hem fick jag faktaböcker. Direkt åkte jag till Bokmässan i Göteborg och några dagar senare gav jag mig av till Lissabon för research. På så sätt hade jag två böcker bubblande inom mig under den hösten. Men det gick bra.

Min pappa sa en gång till mig att han såg mitt huvud fyllt av mängder av små pingpongbollar. I varje boll låg en berättelse och väntade. Det var bara för mig att plocka fram en “boll” och börja skriva. Jag blev väldigt glad när han sa så, för det är precis så jag känner det.

Du är ju en ovanligt produktiv författare – får du aldrig skrivkramp?
I alla år har jag sagt att jag aldrig får skrivkramp, men en gång hände det. 2015. Ett fruktansvärt år i mitt liv då jag miste fem närstående. Först dog en av mina hundar väldigt hastigt och den bok jag arbetade med då, TudorRosen Kampen om makten, stannade av. Strax därpå avled min pappa och jag kunde inte skriva. Jag ville, men det blev bara bokstäver, rappakalja, på skärmen. Eftersom jag håller skrivarkurser och hjälper andra författare som fått skrivkramp sa jag till mig själv att jag skulle skärpa mig och se till att få boken klar, annars skulle jag inte klara deadline. Hur jag än försökte alla knep jag brukade lära ut gick det inte, tills…

Min pappa dök upp. Det är nämligen så att jag kan se och höra andar. En dag stod pappa vid min sida, med handen på axeln och sa: “Du vet att du klarar det, och du vet hur du ska göra.” Då var allting självklart, jag lät pappa bli en av huvudpersonerna i böckerna. Mannen fick alla pappas karaktärsdrag: glimten i ögat, kärleken till livet och musiken. I ett nafs var boken klar. Hela tiden höll andepappan mig sällskap. När boken var färdig lämnade han mig med ett leende innan han försvann.

Det är en bok jag älskar, men också en bok jag har svårt för, eftersom smärtan kommer tillbaka när jag tänker på berättelsen.

Hur många böcker har du skrivit?
Har precis fått hem min 60:e bok, Silverskatten vid Johannishus slott, ifrån tryckeriet. Jag jublar. Får alltid en pirrande känsla när jag håller en av mina nya böcker, som att debutera på nytt. Jag försöker i varje bok utveckla mitt skrivande och berätta på ett nytt sätt. Nu har jag skrivit 31 böcker om Theo och Ramona som reser i tiden och upplever olika historiska händelser. Trots det lyckas jag hitta nya sätt att berätta. Men det blir allt svårare för varje bok. De övriga böckerna är fantasy, deckare, barnböcker 6-9 år, många handböcker om skrivandet, biografi, novellsamlingar och lite smått och gott.

Kim Kimselius pressfoto

Din första bok (och några till??) gavs ut på ett förlag. Men sen startade du eget förlag, hur kom det sig?
Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa kom ut på B. Wahlströms förlag. Båda böckerna sålde i 11.000 ex första veckan, men det är bara debuten det pratas om… Nu kändes det som jag var författare på riktigt. Min tredje bok Den gömda Inkastaden var skriven. Min redaktör godkände manus och vi skrev kontrakt. Därefter började mardrömmen…

Veckan efter att jag skrivit kontrakt med min redaktör på boken Den gömda Inkastaden slutade hon och jag fick en ny redaktör.

När manus kom i retur från den nya redaktören fick jag en chock. Jag var tvungen att kopiera hela manuset och skicka till en vän som arbetade som redaktör på Rabén & Sjögren, för att få höra någon annans åsikt. Det enda jag skrev som följebrev var: Är det jag som är dum, eller?

Han blev lika chockad som jag och tyckte att det var det jävligaste han hade varit med om. Så behandlade man inte en författares manus sa han och ställde sig helt på min sida.

Nu blir du säkert nyfiken på vad som hade hänt.

Jo, med tanke på att mina två tidigare böcker gjort sådana succéer och sålt i stora upplagor och var historiska äventyrsböcker, kunde jag för mitt liv inte förstå den nya redaktörens åsikter om mitt manus. Hon hade nämligen strukit nästan allt historiskt i boken, tagit bort i stort sett alla miljöskildringar (något jag hade fått mycket beröm för i mina två första böcker), därefter hade hon, och jag skojar inte, skrivit om nästan ALL min text. Hon hade strukit en hel A-4-sida och skrivit: “Det här behöver skrivas om, men det behöver inte du tänka på för det gör jag!”

Hon hade gjort min historiska äventyrsbok till en kärlekshistoria mellan Theo och Ramona. Jag kände inte igen mina huvudpersoner.

Jag ringde min gamla redaktör på hennes nya jobb och pratade med henne. Hon hade ju läst manuset och godkänt det. Hon tyckte jag bara skulle ändra stavfel och grammatiska fel, berättelsen var ju bra som den var, enligt henne. Jag gjorde som hon sa och fick ett syrligt brev från den nya redaktören som sa, att så länge jag inte gjorde de ändringar som hon hade “föreslagit” blev det ingen bok.

Ja, du kan tänka dig att det var en hel del annat som försiggick mellan oss, genom telefonsamtal, men när jag fick det där brevet kände jag “Okej, då blir det ingen bok!”

När jag debuterade hade jag fått ett gott råd från min vän och mentor, författaren och förläggaren Lennart Frick: “Lämna aldrig ifrån dig ett manus du inte är nöjd med. Visst du kommer att få boken såld, men du kommer att mista dina läsare.”

En sak var säker: Om jag gick med på alla redaktörens “föreslagna” ändringar så skulle jag definitivt mista mina läsare.

Det var med ett stort svart hål inom mig och kramp i magen som jag satte mig på planet upp till Stockholm, stövlade in på förlaget, bad dem plocka fram mitt kontrakt och sedan rev jag det mitt itu. Jag var så arg, otroligt arg, oerhört besviken och ledsen.

Förlaget bjöd på lunch. Sju personer följde med och försökte övertala mig att “låta henne få sin vilja fram den här gången, så får du din vilja fram nästa gång”.

Det var det dummaste jag hade hört. Om redaktören ville skriva en bok fick hon väl skriva en själv, inte använda min historia och göra den till sin egen.

Jag svarade att jag aldrig skulle kunna sätta mitt namn på det material som skulle komma ut i slutändan om jag godkände hennes ändringar.

Jag grät på planet hem, jag hade ont i magen, i huvudet, i hela kroppen. Men mest i hjärtat. Drömmen om att bli författare var slagen i spillror. Jag tröstade mig med min mans ord: “Det är bättre att sluta som författare med två succéböcker än att sluta som författare med ett dunderfiasko!” Jag höll med honom. Men det hjälpte ändå inte, för det gjorde så ont. Jag trivdes på förlaget, jag trivdes med personalen och ägaren. Varför skulle min redaktör tvunget sluta?

Jag föll ned i ett tomt svart hål. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte tänka och varje gång någon frågade mig när nästa bok kom log jag ansträngt och sa att det hade blivit lite problem, men den kom säkert snart…

Jag skämdes för mycket för att säga sanningen. Egentligen borde jag ha varit ärlig, tror att jag hade mått bättre då.

Hade fortfarande skyldighet att leverera ännu ett manus till förlaget enligt det tidigare kontraktet, så jag skrev en mycket dålig Faraos förbannelse, bara “benet” på berättelsen. Givetvis fick jag inte mitt manus antaget, vilket ju också var tanken. Nu var jag fri från förlaget. Borde ha varit glad, men jag var oerhört sorgsen.

Jag hatade Den gömda Inkastaden och ville inte ta i manuset med tång ens. Stoppade in det i skåpet och försökte glömma eländet. Sedan satte jag mig och skrev en mycket bra Faraos förbannelse. Men om jag ville fortsätta vara författare och inte bara skriva för byrålådan igen var jag tvungen att få min bok utgiven.

Då kom min man, Jan, på den absurda idén att vi skulle ge ut boken på eget förlag. Efter att jag tänkt över hans förslag tyckte jag inte längre att det lät så galet, utan gick med på hans förslag.

Faraos förbannelse sålde slut direkt i 3.000 exemplar och vi var tvungna att trycka upp nya böcker efter en månad. Det blev även pengar över för att trycka upp ännu en ny titel och jag kände mig tvungen att ta fram Den gömda Inkastaden från gömmorna. Men… Jag tog min originalversion och tittade inte ens på det manus redaktören hade varit och härjat runt i. Nu skulle det vara nystart, en fräsch början. Nu skulle det bara vara mina ord!

Mådde dåligt hela tiden jag jobbade med boken, trots mina föresatser att inte bry mig.

När boken kom ut hade jag skinndress, liknande den som flickan på omslaget har, när jag föreläste på bokmässan. Nervöst väntan på de första omdömena om boken. Jag behövde inte ha varit så orolig. Det kom enbart fina omdömen och positiva ord. Boken har tryckts om flera gånger, vilket väl bara det är ett bevis på att den är bra?

Märker att jag aldrig pratar så mycket om den här boken när jag är ute och föreläser och signerar. Taggen sitter fortfarande kvar. Det var först när vi skulle trycka om boken och jag var tvungen att läsa igenom den, eftersom vi hade nytt program och risken för att det skulle ha blivit fel var stor, som jag upptäckte hur bra boken var och hur mycket jag tyckte om den.

Kan fortfarande känna rysningar när jag tänker på hur nära det var att jag gav upp mitt författarskap. Tack och lov tryckte orden på och tvingade mig att skriva, annars hade jag inte suttit här och skrivit detta blogginlägg och inte heller ha kommit ut med sextio böcker!

Fördelar och nackdelar med att vara sin egen förläggare?
Fördelen att vara egen förläggare är att du får bestämma allt själv. Nackdelen är att du måste göra allt själv, från att samla idéer, skriva boken, göra den till färdiga boksidor, se till att få ett bra omslag, beställa tryckning, lägga ut på Förlagsystem/Bokinfo, marknadsföra, besvara massor av mejl…

Du är ju ute i mycket i skolorna och pratar om dina böcker (åtminstone när det är normala omständigheter) och du är också aktiv på sociala medier – hur viktigt är det för ditt författarskap? Det är ju ett sätt att sprida böckerna, men får du också input och nya idéer genom de kontakterna?
Att möta läsarna genom författarbesök och på sociala medier är oerhört viktigt för mig. När man som jag sitter ute i skogen, utan några nära grannar, känns det skönt att komma iväg och få vara “författaren” för en dag eller flera. Annars är det lätt hänt att jag tvivlar på mig själv och mitt författarskap.

Alla behöver vi uppmuntran, det får jag vid mötet med läsarna och genom min kontakt med dem på sociala medier. Utan dem hade jag aldrig skrivit så många böcker som jag har gjort. Deras inlägg sporrar mig oerhört.

Som häromdagen när jag fick ett meddelande från en kvinna på Island, vars dotter hade läst mina böcker på isländska och tyckte att de var mycket bättre än Astrid Lindgrens böcker… Det kändes stort, speciellt som jag har blivit kallat för Blekinges Astrid Lindgren av media.

Det är just sådan bekräftelse man behöver, inte bara som författare, alla människor måste få höra att de duger som de är, att de gör ett bra jobb. Då växer man som person och gör bättre ifrån sig.

Du har också engagerat dig med att hjälpa andra att skriva, med böcker om skrivande, tips på hemsidan och med kurser både på plats och online – varför engagerar du dig att hjälpa andra människor med skrivande.
Mitt engagemang för att hjälpa andra att uppnå sin dröm bottnar i att jag fick mycket hjälp när jag startade eget förlag. Många människor ställde upp för mig, något jag berättade lite om med Den gömda Inkastaden tidigare. Men det var många fler som gav mig av sin dyrbara tid för att hjälpa mig komma igång som egen företagare, flera av dem i Blekinge. Bokandlaren Johnny Karlsson ställde upp med sitt kunnande om hur man packar och skickar böcker så billigt som möjligt. Kulturjournalisten Ingemar Lönnbom har ställt upp och hjälpt mig på bokmässan. Johnny och Ingemar ordnade en plats på Bokmässan i Bok i Blekinges monter när jag gav ut min allra första bok på eget förlag, Faraos förbannelse. Ingemar har även klätt sig som döden och halvt skrämt ihjäl mina fans när han dök upp vid min då egna monter på bokmässan, vid boksläppet av Svarta Döden.

Vid skrivarkurserna som jag håller på Färgargården i Eringsboda och på Studieförbundet Vuxenskolan i Karlskrona, möter jag personer som tvivlar på sitt skrivande. Att få lyfta dem, få dem att tro på sig själva, att se sin text med mina ögon och inse att de skriver bra, det får mig att må bra. Att lära andra gör mig till en bättre författare. Genom mina handböcker om skrivprocessen utvecklas jag som författare, eftersom jag berättar om mina egna fel och ser till så att andra inte ska göra desamma.

Finns det någon pensionsålder för författare – eller kan man fortsätta att skriva hela livet?
Barnen brukar fråga hur gammal jag är när jag dör. Mitt svar brukar vara “Jag kommer att dö när jag är 92 år och sitter vid datorn och skriver den bästa bok jag någonsin har gjort.”

Svaret är alltid detsamma från barnen: “Ånej, då får vi inte se hur den slutar…”

Med andra ord går författaren inte i pension förrän orden, orken eller synen tar slut. Jag tänker skriva så länge jag mår bra, säger Kim Kimselius.

 

Text: Jan Hindersson

 

forfattare@kimselius.se
www.kimselius.se
http://kimseliusblogg.kimselius.se/
www.theoochramona.se
http://www.wattpad.com/kimselius
Vill du gå en skrivarkurs hos Kim, läs mer här:
http://kimselius.se/hem/forfattartips/Skrivarkurs%20med%20Kim.html
Du kan även gå en distanskurs i skrivandet för Kim M Kimselius. Läs mer här: http://kimselius.se/hem/forfattartips/skrivarkurs%20distanskursen%20hitta%20gl%C3%A4dje%20i%20skrivandet.html