Den blanka sidan är lika skrämmande som vanligt. Tvärtemot vad den ger sken av med sin skinande snövita yta så är den inte oskyldig, inte ett dugg. Den är hånfull, rent av elak, så som den stirrar tillbaka på mig, uppenbart övertygad om att jag kommer att misslyckas. Men hur skamlös den blanka sidan än må vara så är den ändå långt ifrån lika skräckinjagande som sin kompanjon – Motståndet.

Ja, du vet, det mytomspunna Motståndet med alla sina trick. Likt en klängig vän som kanske innerst inne vill väl, men som är döv för min vädjan om att få bli lämnad i fred, sitter Motståndet vid min sida och berättar outtröttligt om varför jag inte är kapabel till att producera någonting av värde.

”Varför ens försöka?”, hör jag det säga.

”Varför inte städa istället eller göra något vettigt med din tid?”

Andemeningen i Motståndets budskap är alltid detsamma; du ska inte tro att du kan skriva. Jag suckar och skriver ett par ord för att se om Motståndet försvinner, med lite tur så kanske det tröttnar och försvinner iväg för att plåga någon annan som inte ens har vågat ta sig till datorn än. Jag börjar fundera över om alla författare plågas av Motståndet eller om några få, lyckligt lottade, slipper undan? Fick Leo Tolstoj besök av Motståndet när han skrev Anna Karenina, eller var han en av de få gudabenådade?

Jag fortsätter att slå ned på tangenterna med mina fingertoppar. Det, för en stund sedan, tomma bladet fylls av ord, varpå dess hånfulla uppsyn sakta omvandlas till någonting mycket mer behagligt. Motståndet fortsätter, om än mer sporadiskt, att kasta ur sig elakheter. När jag då och då stannar upp för att söka efter ord smyger sig Motståndet på för att undersöka om det inte ändå är bäst att jag lägger ner. Inte utan hoppfullhet lägger jag märke till att Motståndets kraft sinar i takt med att bladet fylls av innehåll, men det är som först när Flödet kommer in i bilden som Motståndet tystnar helt.

Tystnaden lägger sig som snö i ett vinterlandskap. Flödet omfamnar bara orden. Ingenting annat existerar i Flödets värld. Flödet är en kraft som är så stark att Motståndet helt tappar talförmågan. Jag andas ut, lättad över att vara fri – för den här gången alltså. Imorgon väntar jag besök av Motståndet igen, men med tanke på dess ordallergi så lever hoppet om att det kanske bara blir en snabbvisit.

Med återvunnen kraft inser jag att idag har jag besegrat Motståndet. Jag har än en gång besegrat rädslan, i form av motstånd, i mig själv. Återigen har jag lärt mig att modet och uthålligheten är det enda som biter på rädslan, det finns inga genvägar. Kanske är det så att den rädsla i form av motstånd som härbärgerar inuti oss (de flesta av oss i varje fall) egentligen inte är någonting annat än fullkomligt nödvändig växtvärk som pekar oss i just den riktning som vi måste gå – vad tror du?”

Text: Pauline Olofsdotter