HUNDRA ÅR AV RÖSTRÄTT

I skrivande stund har det snart gått hundra år sedan svenska kvinnor för första gången kunde påverka rikspolitiken med sin röst (bortsett från en kort period under frihetstiden på 1700-talet då vissa kvinnor hade en begränsad rösträtt), nämligen vid valet 1921. Detta kan då jämföras med de finländska kvinnorna som redan 1906 fick både rösta och ställa upp i val, liksom norskorna 1913 och danskorna/isländskorna 1915. Det kan också jämföras med att rösträtten för svenska män utvidgades år 1909.

Oavsett årtal fick kvinnor i de flesta fall vänta på ”sin tur” – var det inte männens rösträtt så var det världskrig eller något annat som först skulle klaras av. Det var en väntan som också innehöll ett stort mått av kamp. Mest känd är kanske suffragettrörelsen i England där många kvinnor till slut fick nog och gjorde allvar av den slogan – Deeds not Words (Handling, inte ord) – som 1903 antogs av den nybildade organisationen Women’s Social and Political Union (WSPU). Då 50 års stillsamt kampanjande inte gett något resultat var det nu dags för mer spektakulära metoder enligt grundarna Emmeline Pankhurst och hennes döttrar. Det blev en kamp som även innefattade civil olydnad, störande av den allmänna ordningen, förstörelse av egendom och offrande av liv i form av suffragetten Emily Davison som kastade sig framför kung Georg V:s häst och avled av skadorna. År 1918 fick man till slut sin rösträtt – dock inte på lika villkor som männen förrän 1928 då rösträttsåldern blev densamma.

Även i Sverige bedrevs rösträttskampen på många olika fronter om än inte lika våldsamt som i Storbritannien. Efter flera decenniers strävan där kravet på kvinnlig rösträtt varit underordnad männens rösträttskamp, bildades Landsföreningen för Kvinnans politiska rösträtt (LKPR) år 1902, med stöd av både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor. Bildandet skedde efter att en proposition lagts fram i riksdagens Andra kammare, ett förslag som gick ut på att kommunalt röstberättigade gifta män över 40 år skulle få två röster var eftersom de även representerade sin hustru. (Göteborgs universitetsbibliotek, Offentligt tryck). Förslaget gick inte igenom men blev troligen en utlösande faktor för den organiserade kampen för kvinnors rösträtt. Hundratals lokala rösträttsföreningar bildades runt om i landet, tidningen Rösträtt för kvinnor började ges ut 1912, det bedrevs ett intensivt påtryckningsarbete och startades en namninsamling för kvinnlig rösträtt. Underskrifterna uppgick år 1914 till 350 000 stycken vilka överlämnades till riksdagen. Kvinnor som t.ex. Frida Steenhoff, Signe Bergman, Anna Whitlock, Frigga Carlberg och Elin Wägner skapade opinion i strålkastarljuset och många, många fler drog sitt strå till stacken, reste runt i Sverige, talade, skrev och kampanjade för rösträttssaken.

Vad var det då för argument som användes för att förvägra hälften av befolkningen rätten att göra sin röst hörd i den politiska församlingen? I en krönika av Maria Schottenius (DN 17/12 2018) nämns fyra centrala sådana:

• Fysiologiska, d.v.s. att kvinnan inte var skapad för att utsätta sig för det offentliga livet
• Intellektuella, d.v.s. att hon saknade ett självständigt snille
• Moraliska, d.v.s. att kvinnor var för rena och goda och skulle förlora sina speciella kvinnliga egenskaper i valstridens hetta
• Inte intresserade

Andra argument som dyker upp i debatten var att om kvinnor fick rösträtt blev de ju tvungna att lämna hem och barn för att kunna utöva densamma, d.v.s. gå till vallokalen. Dessutom kunde de rösta ”fel”.

Med andra ord härskade synen att kvinnans plats var i hemmet och mannens i det offentliga livet där han som varande bäst intellektuellt skickad skulle fatta de samhälleliga och politiska besluten. Att ge kvinnor möjligheten att rösta skulle ur denna synvinkel vara förödande för den manliga tron på sin egen överlägsenhet (en tro som även delades av en hel del kvinnor ska tilläggas) och inskränka det revir som hittills varit förbehållet männen.

Hur bemöttes då rösträttsförespråkarna? För att kort återvända till de brittiska suffragetterna, ledde deras allt våldsammare aktioner allt oftare till fängelsevistelser. Här blev tvångsmatning ett vanligt medel mot de hungerstrejker som vissa av kvinnorna inledde som protest mot att inte betraktas som politiska fångar. För övrigt var kanske hån och förlöjligande det vanligaste sättet att bemöta kravet på kvinnlig rösträtt, alltifrån skämtteckningar av ”manhaftiga” kvinnor till att förminska frågan genom att göra sig lustig över den i olika sammanhang. Ett exempel på det sistnämnda återfinns i Stockholms Dagblads arkiv där riksdagsdebatten mellan Fredrik Theodor Borg och greve Gustaf Sparre år 1884 refereras, en debatt som föranleddes av att Borg lämnat in en motion (för övrigt den första i denna fråga) med förslaget att även kvinnor skulle äga rätt att rösta. Enligt referatet lockade greven till skratt när han raljerade över detta liksom idén att tillåta kvinnliga representanter i kammaren.

”Kan damerna verkligen i sina stora kjolar komma fram i de trånga gångarna i kammaren”, sa han och tillade att det då skulle krävas en grundlagsändring för att göra bredare korridorer.

Voteringen som följde resulterade i att rösträttsivrarna fick ge sig med 44 röster mot 53.

Det skulle ta ytterligare några decennier med fortsatt kamp, nya omröstningar och vissa reformer innan riksdagen, efter förslag från en koalitionsregering bestående av socialdemokrater och liberaler, beslutade om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män år 1919 – något som i alltså i praktiken trädde i kraft vid riksdagsvalet 1921. Det tog m.a.o. nästan 40 år efter att den första riksdagsmotionen lagts innan svenska kvinnor till slut kunde lägga sin röst i valurnorna och fem kvinnor valdes in i riksdagen: sömmerskan Agda Östlund och fotografen Nelly Thüring för socialdemokraterna, godsägare Elisabeth Tamm för liberalerna, Sophiasystern Bertha Wellin för högern och yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren som kallade sig själv ”frisinnad vilde”.

Vad kände man som kvinna när rösträttsdagen till sist kom? Stolthet? Eufori? Eller kanske den tomhet som ibland infinner sig när man till slut nått sitt mål? Njöt man av segerns sötma? Trodde man att man nått sitt mål? Hur såg man på framtiden?

Jag vet i alla fall vad skohandlarbiträdet Rebecka Andersson drömde om. Det står nämligen i boken Nya tider (Bonnier Carlsen 2005/Opal 2008) som utspelar sig just 1921 och är skriven av undertecknad.

”Och den natten drömde hon att tusen och åter tusen kvinnor marscherade mot valurnorna, slogs för att det skulle vara lika många kvinnor som män bland de som bestämde, krävde att läroverken skulle öppnas även för flickor, kämpade för ett samhälle där alla var lika mycket värda och där ingen hade rätt att förtrycka någon annan. Och drömmen var så verklig att Rebecka nästan trodde den var sann när hon vaknade …”

Text: