Ett möte med en fascinerande författare

Vill du bli en bra författare måste du skriva, skriva och läsa, läsa. Mycket, säger Gonçalo M Tavares under mitt samtal med honom på ett café i Lissabon den 29 januari i år. Och ha disciplin, fortsätter han.

I taxin på väg till caféet vid Gulbenkianparkens museum i Lissabon visar jag taxichauffören en av Gonçalos M Tavares böcker och frågar om han känner till författaren.

”Absolut”, säger han. ”Det är min dotters favorit.”

Roligt att höra, tänker jag, att just den taxichauffören av alla Lissabons många taxichaufförer vet vem Gonçalo är. Så slår det mig; jag kanske är på väg att intervjua en berömd portugisisk författare?

Gonçalo och jag träffas vid ingången till caféet. Vi skakar hand. Jag tycker genast att han har ett lättsamt sätt. Jag tror att vi båda är en aning nervösa, eftersom det är första gången vi ses. Oron försvinner på mindre än en minut. Vi pratar ledigt och lätt och mycket om vårt gemensamma intresse. Att skriva.

Du undervisar på universitetet i Lissabon?

Jag ger lektioner där. Det rör sig om en blandning av konst, kropp, filosofi och bybloskultur. Mina intressen är breda. Vetenskap, filosofi, mystik, litteratur och konst fördjupar jag mig gärna i.

Min bok Jerusalém (svenska titeln är Ernst & Mylia) handlar om minnet. Hur viktigt det är att inte glömma saker. I stort och smått. Det som berör ett stort antal liksom för den enskilda människan. Vår historia är mycket viktig att ha med sig. Vår familj, våra liv, vårt land. I boken skildrar jag hur angeläget det är att minnas. Två av karaktärerna tillbringar många år på en psykiatrisk klinik. Upplevelsen är så stark att det blir livsnödvändigt att inte glömma. Genom berättelsen vill jag påminna om de många händelser som skedde under 1900-talet som har och har haft stark inverkan på oss alla och som vi har ett personligt ansvar för att alltid komma ihåg.

För mig handlar boken om makt. De maktfullkomliga å ena sidan och de maktlösa å den andra.

I boken Jerusalém (Ernst & Mylia) är sjukhusdirektören på Georg Rosenbergshemmet, doktor Gomperz, enväldig. Ungefär som en president har makt över ett land. Makt handlar förstås både om de som utövar och de som drabbas. I ett mikroperspektiv, på små institutioner där den utövas med väldig brutalitet och i det övergripande, ett makroperspektiv. Det förekommer även i demokratier, i sen länge väl etablerade demokratier, där man kan finna den på små ”öar” där makten utövas hänsynslöst.

Efter verket Jerusalém kom boken The Neighbourhood ut. Den är en total motsats till min tidigare bok. Jag tycker om att skriva på helt olika sätt. När jag skriver kombinerar jag alltid komedi med tragedi. Faktiskt är detta den enda likheten mellan mina böcker. Om den här boken anses svart är den trots det ingen tragedi. Den innehåller humor, möjligtvis en aning mörk. Min bok Matteo lost his job är också den fullständigt skild från de två tidigare. Den handlar strängt taget om katastrofer som inträffade på 1900-talet. Om The Holocaust. I boken försöker jag visa att arbetslöshet kan bli en fasansfull start på total ondska. Precis som det började i Tyskland med arbetslöshet och dåliga tider. I min bok tvingas Matteo att acceptera det jobb han får. Han arbetar som armar för en kvinna som har förlorat sina. Han gör allt. Efter hand märker läsaren att företeelserna blir mer och mer perverterade och att kvinnan ber om fler och fler underliga tjänster. Matteo lost his job handlar om att befinna sig på diametralt motsatta sidor. Att inse att man ingår i en värld med två ytterligheter. Som i ett koncentrationsläger till exempel, de plågade och de som plågar. Jag berättar om två människor som möts efter kriget. Den ene var ett offer, den andra i maktposition. Den som befanns sig på offersidan betraktar den med makt, som känner sig tvingad att säga något. Att förklara. Så han säger:

”Ursäkta, men jag var arbetslös i fem år. Jag var tvungen att göra som de sa till mig.”

Boken handlar också om det viktiga med första bokstaven i våra namn. Under andra världskriget, i vissa ghetton där judar skickades till koncentrationsläger, blev de valda efter första bokstaven i namnet. I alfabetisk ordning, vilket resulterade i att en del kunde komma undan om första bokstaven var långt bak i alfabetet. Det visar på viktigheten i, under normala omständigheter, en obetydlig bokstav. I lägret betydde det liv eller död.

Du fick din första bok publicerad 2001. Hur länge har du skrivit?

Jag skrev i tio år innan första publiceringen kom. Jag läste och skrev, läste och skrev. När jag var aderton åt bestämde jag att jag inte ville bli utgiven före trettio. Fram till dess ville jag vara ifred med mitt skrivande. Skriva för mig själv. Jag förstod att en publicering skulle förändra allt.

Du har publicerat inte bara romaner, utan även mycket annat.

Precis. Ibland skriver jag böcker med korta historier. Jag tycker om idén om fragment. Boken ”The Neighbourhood” består av små berättelser, fragment ur en människas liv. Jag gillar tanken på att läsaren inspireras av dessa små korta utsnitt.

Skriver du på något speciellt nu?

Jag har alltid något på gång. Jag har två liv, kan man säga. Ett är fasen när jag skriver. Jag har ett tomt papper framför mig. Då skriver jag hejdlöst i två eller tre timmar. Jag gör inga pauser. Jag tänker inte, skriver bara. Jag stannar aldrig upp. Internet och annat störande finns inte i min närhet.  Jag är helt ensam. Ingen telefon. Bara disciplin. Jag skriver som en galning. Jag är inte medveten om vad jag gör. Sen slutar jag och under period två går jag in för att glömma vad jag skrev. Ett eller två år senare tar jag fram manuskriptet. Ibland tar det längre tid.

Ett eller två år?

Just det. Då tar jag fram min berättelse och läser. Jag tror på mig själv som läsare. Jag läser mycket. Jag vet vad som är bra och vad som är dåligt. Nu läser jag som en läsare, inte som en författare. Fullständigt ärligt och utan barmhärtighet. Jag tar bort mycket. Tar bort, skär ner, skär ner för att till slut komma till poängen, det essentiella.

Hur mycket tar du bort?

Ibland händer det att jag skriver tjugo sidor. När jag sen återvänder, arbetar jag en hel månad med texten och till sist är bara en sida kvar. Det är hårt arbete att få ner sidorna till den rätta längden. Det är inget som säger att man måste göra så, det är bara mitt sätt att jobba på. Honoré de Balzac, till exempel, gjorde precis tvärtom. Han började med en sida och arbetade fram mer och mer.

För mig är det tyngsta arbetet att ta bort ord. Det är ett sätt att befria läsaren. För många ord kan sänka hela berättelsen. Få ord kan däremot rädda hela texten. Jag föredrar att ge läsaren en möjlighet att själva tolka berättelsen. Jag förklarar inte allt, har inte alla svar.

Samtidigt måste du acceptera att läsarna inte alltid tänker som du.

Så är det förstås. Samma tänker jag om all konst. Alla måste få se och förstå utifrån sig själva. Jag har ett exempel från en av mina böcker. En speciell mening där vissa läsare skrattade när de läste medan andra sa att orden var otäcka och våldsamma.

Har du varit i Sverige och pratat om dina böcker?

Jag har varit i Stockholm. Det var när boken ”The Neighbourhood” kom ut för fem år sen. Jag vill gärna komma tillbaka. Jag tycker att mitt svenska bokförlag Tranan är ett fantastiskt förlag. De gör mycket fina böcker. Jag hoppas att fler av mina böcker kommer ut i Sverige. Mycket eftersom de är så väldigt olika sinsemellan.

I vilken genre tänker du att du skriver?

Mina böcker är som sagt väldigt olika. Jag brukar säga att jag skriver romaner, helt enkelt. Fiction.

Hur gör du när du börjar skriva ett nytt manus?

Jag skriver helt utan plan. Jag har ofta någon liten idé. Ibland får jag en bild i huvudet. Jag ser en scen spelas upp framför mig. Sen börjar jag skriva i den riktningen, med bilden som utgångspunkt. Oftast har jag bara en plan för de nästkommande sidorna.

I vilken miljö utspelar sig böckerna? Verkliga eller påhittade?

Jag har några böcker som skildras i verkliga städer, som till exempel Mexico City. Men oftast placerar jag mina karaktärer i landskap utan namn. Jag tycker inte om idén att skriva om något fruktansvärt och peka ut en speciell plats. Man måste komma ihåg att hemska saker händer över allt.

Din bästa plats att sitta och skriva på?

Jag skriver ibland på caféer, precis som det vi befinner oss i nu. Sitter jag på ett café skriver jag alltid för hand. Annars skriver jag på dator i min ateljé. Den är inte hemma utan ligger en bit ifrån. Där har jag mitt privata bibliotek. Jag tycker om böcker, har ett antal tusen. Jag tycker inte om att skriva hemma.

Är det inte svårt att skriva på ett café? Prat och folk som stör?

Inte tidigare. Nu kan det störa ibland, när folk känner igen mig. De menar inte att störa mig förstås, men de vill hälsa. När jag sitter på café nu för tiden är det mer den tekniska delen av arbetet jag håller på med. Håller jag på med själva nerskrivandet av historien, då gör jag det i ateljén.

Har du några råd att ge alla som skriver som drömmer om att bli publicerade?

Att vara författare är att ha tid att skriva. Du måste träna, skriva mycket. Lära dig som om du övade på att kunna spela ett instrument. För mig är en författare den som i timtal ägnar livet åt att läsa och skriva. Det är nödvändigt att isolera sig när man skriver. Inget internet eller e-mail. Familjen måste förstå att man behöver vara ensam länge. Tre timmar per dag är ett minimum.

En annan viktig sak är att inte publicera för snabbt. Man måste ge det tid. Låta andra, som man litar på, läsa. Publicera först när man är absolut klar över att boken är färdig. Fast med min första bok gick det snabbt, förstås. Sex månader tror jag. Nu brukar det ta två till tre år.

Tycker du att skrivregler är viktigt att tänka på när man skriver? Teknik?

Jag gillar idén att bara skriva. Sen får man se om det blir en hel bok så småningom. Det går inte att tänka att man måste följa alla regler. Då tappar man bort sig. Charmen försvinner. Det blir en bok lik många andra. Det är något väldigt viktigt med konst och kreativitet över huvud taget. Det får inte bli en industri. Jag vill inte tänka på att boken ska säljas i fem miljoner exemplar. Man måste fråga sig varför man skriver. För att bli en miljonär? Ibland vet jag att om jag kortar ner en mening kommer jag att förlora tio läsare. Ändå förkortar jag den eftersom jag anser att boken blir bättre utan de orden. Färre kommer att läsa den, men är enligt mig en bättre bok.

*

Gonçalos och mitt samtal närmar sig sitt slut. Ett mycket givande möte för mig och jag kan konstatera att vi har många beröringspunkter. Att författa förenar. Var vi än befinner oss i världen.

Under tiden vi sitter på caféet kommer det fram några leende män och pratar med Gonçalo. Jag förstår inte vad de säger, men det är lätt att se att de är väldigt positiva. Vid ett tillfälle, mitt i samtalet med Gonçalo, när vi är helt inne i våra diskussioner, råkar jag titta upp och ser rakt in i ett par glada ögon som betraktar mig från ett annat bord. Inser senare att han naturligtvis också känt igen mitt intervjuobjekt och kanske undrar lite smått vem jag är som pratar så ivrigt med Gonçalo på engelska. Nu förstår jag att mitt författarobjekt är en populär man i Portugal.

Till sist två utdrag ut Gonçalos bok Jerusalém (Ernst & Mylia) sidorna 125 och 126:

”Läkarundersökning

Ibland skrämmer de dig bara. De öppnar en spricka i huden och stänger igen den sedan. De städar undan apparaterna. De säger: ingen sjukdom och de ler. De går bort och du kan börja klä på dig.

Andra gånger är det annorlunda. De skär upp dig lite grand. De berör dig med apparaterna. De tar små bitar från din kropp, det är inte så noga vad: de gör dig inte illa.

Avlägsnande

Plötsligt förlorar du kontakten med den människa som du hälsade på varje dag. Du vet inte var hon är längre. Hon kan ha blivit utestängd inuti en låda eller ha blivit dödad. Eller, Avlägsnad och satt i ett annat rum.”

*

Om Gonçalo M Tavares: Gonçalo gav ut sin första bok år 2001. Som författare och poet har han erhållit många priser, som Prémio Saramago 2005 och Prémio Portugal Telecom 2007 för romanen Jerusalém, och Prix du Meilleur Livre Étranger 2010. Hans bok, Uma viagem à Índia, fick Sociedade Portuguesa de Autores pris för bästa skönlitteratur 2010 och portugisiska författarförbundets roman- och novellpris 2011. Gonçalo har även varit nominerad till Prix Cévennes 2009 och Prix Medici 2010. Hans verk har blivit översatta till sextio språk. Förutom med sitt författarskap arbetar Gonçalo som föreläsare i kunskapsteori vid Lissabonuniversitetet.

 

Text/Foto: Ethel Hedström