“Det är verkligen fantastiskt att se hur du skriver disciplinerat och hur mycket berättelse du har i dig!”
Det stod överst på min senaste inlämning och jag blev jätteglad! Att få beröm för det man gör, även om det endast gäller att jag skickar in mina sidor i tid, så är jag så nöjd.
Det finns dock alltid nÃ¥got som inte är pÃ¥ topp än och det är gestaltning, jag kämpar med “show don´t tell” och det gÃ¥r bättre och bättre, men än är jag inte i mÃ¥l. Andra problem jag har, som jag sagt tidigare, är att jag känner ett tvÃ¥ng att skriva i kronologisk ordning och ha koll pÃ¥ dagar, klockslag mm. GÃ¥r de i skolan ska det skrivas om skolan. Jag kommer att fortsätta göra detta i denna fas, det tar helt enkelt för mycket kraft att börja justera mitt sätt att skriva just nu. Däremot innan sista inlämningen kommer jag att göra en grovredigering där jag hoppas jag kan plocka bort oväsentligheter, önska mig lycka till!
Fokus är fortfarande att “bara” skriva. Jag skriver mina sidor, historien kommer oftast av sig själv och det är nog rörigt att läsa för min stackars coach men hon fÃ¥r kämpa och bita ihop :).
Här kommer ett oredigerat kort-kort utkast frÃ¥n boken, skriv gärna nÃ¥got snällt – osnälla kommentarer undanbedes för det är svÃ¥rt nog att dela med sig.
“Det är nästan tyst i tunneln sÃ¥när som pÃ¥ ett hasande ljud och ett nynnande som de inte kan placera. De stÃ¥r alla tre och hÃ¥ller varandra i händerna och bara väntar. Det är kallt när man trycker ryggen upp mot tunnelväggen och Krej ser för sitt inre, spindlar, skalbaggar och andra otäckingar som klättrar in under kläderna i nacken pÃ¥ honom. Han stÃ¥r och steppar försiktigt pÃ¥ stället som om det hjälper att fÃ¥ bort de imaginära insekterna.
Hasandet upphör och det blir helt tyst. Sen fräser det till precis bredvid dem och de hoppar ut i tunneln, rusar mot olika håll men de släpper inte taget om sina händer. Det slutar med att de ramlar ihop i en stor hög på golvet och det blir helt tyst igen.
“Hej” Krej, Charlie och Robin blundar, för om de inte ser sÃ¥ kanske den som stÃ¥r framför dem inte heller ser dem.
“Hej” säger personen med högre röst.
“Hej” säger Robin och vÃ¥gar sig pÃ¥ att lyfta pÃ¥ huvudet. Hon kisar med ögonen och tittar pÃ¥ främlingen. “Vem är du?”
“Seth” svarar Seth. “Jag vaktar torpet och därmed vaktar jag er – Kom vi gÃ¥r”
Nu när jag läser texten igen är det jättemycket som jag vill justera och ändra, oj oj hur ska detta sluta. Nu ska jag ta en liten paus för att sedan fortsätta!
Lycka till med ditt skrivande!
Tack för åsikterna på min kommentar!
Jag menade dock inte att folk ska skriva “elaka” kommentarer, utan “konstruktiva”.
Det är väl därför du samarbetar med en skrivlärare.
Skulle man som författare göra ett misstag (ett som man själv håller med om är ett misstag) då är det ju bättre att få reda på det under manusstadiet (då det går att ändra) än att läsa om det i tidningen när boken väl är utgiven.
Vi är nog rätt olika som personer. Du pratar om att “vÃ¥ga” skriva. SÃ¥ tänker aldrig jag. Jag skriver mina historier pÃ¥ mitt sätt. Om det finns folk som inte tycker om mina berättelser sÃ¥ är det deras problem.
Alla människor är unika, och alla författare är unika. Bara du kan skriva din bok. Om inte du skriver den så kommer den inte att existera. För att rädda boken måste du skriva den. Vad någon tycker om resultatet är utan betydelse.
Jag kan inte låta bli att tänka ut hur en historia ska sluta i förväg. Det gör jag även när jag läser en bok eller ser en film. Det bara blixtrar till. Och när man skriver är det enormt tidsbesparande, man kan koncentrera sig helt på språket.
När jag läste din artikel så visste jag inte att det rörde sig om fantasy. Hjärnan tänkte ut två möjliga slut på historien (som jag ju dock vet väldigt lite om), ett rörde en skattjakt med bovar inblandade, det andra var ett övernaturligt slut.
Skriv på!
(Det står inget namn i artiklarna, är det Lotta som skapar?).
Jag ber om snälla kommentarer för att fortsätta våga skriva. Det är en stor grej för mig och just i denna fas tror jag inte att jag tål hårda kommentarer. Det kommer en tid för det också och då återkommer jag och ber om kritisk feedback!
Presens eller imperfekt, jag kanske ändrar – inne i flödesskrivande just nu. Hade jag planerat vad jag skulle skriva hade inte blivit nÃ¥got alls, det blir för mÃ¥nga gränser för mig. Historien växer fram och kanske det kommer att medföra fler redigeringar men just nu har jag ingen aning om hur storyn slutar och det känns bara positivt och spännande!
Jag försöker skriva fantasy för unga vuxna.
Varför vill du inte ha “osnälla” kommentarer? En författare sa: “Självkritiken sitter som en korp pÃ¥ axeln”.
Det är sÃ¥ man lär sig skriva bättre; Var kritisk mot dig själv, omge dig inte med “ja-sägare”. Be om stenhÃ¥rd kritik. DÃ¥ kan du ju ändra och förbättra texten. När boken väl är publicerad är det för sent att ändra.
Att hela tiden utvecklas som författare är självförverkligande. Att redan från början vara självnöjd är inte så meningsfullt.
Jag brukar alltid rekommendera att man skriver i imperfekt. Det är inte alla som hÃ¥ller med. Jag känner en författare som just kommit ut med ett par böcker och hon “älskar presens”. Men jag tror att hennes försäljning skulle kunna lyfta om hon övergick till imperfekt.
Om vi tar första meningen i ditt exempel ovan så skulle den kunna bli:
“Allt som hördes inne i tunneln var ett hasande ljud och sÃ¥ ett svagt nynnande.”
Men min eviga käpphäst när det gäller skrivande är att det ska vara genomtänkt.
Börja med att tänka ut slutet, sedan det som ska hända innan slutet osv.
När man skriver första ordet på en berättelse så ska hela handlingen vara klar. Det blir bättre då.
Vilken genre skriver du i?