Juryn har nu kommit till ett beslut, vem tror du det blir? Lite färre deltagare denna gång, undrar om det var ett svårt tema eller hinns det inte med när vi närmar oss juletid? Låt oss gärna få veta…

 

Efterdyningarnas stenmjöl av Sofia Skogsvilde

Nakna fötter i november, staplande steg i piskande regn och ylande stormvindar.
”Ett-steg-till” ord från blå läppar, stelfrusna fingrar famlar i mörkret, stenar rasar ner.
Klippavsatsen är kall. Avgrunden hånar hennes strapatser, tids nog faller hon ner. Blöta trasor kyler en kropp som skakar utav köld, hon är utmattad.
”Nu får sömnen ta mig.” Det svartnar, drömmar sliter taget men hennes blytunga själ vägrar att lyfta.

Nyvakna ögon stirrar på glänsande tänder, hon rycker till,
”V-v-vart är jag?” Fuktig granit snuddar vid hennes utmärglade ryggrad.
”I trygghet, kanhända” ett hest skratt ekar innanför ojämna stenväggar.
”V-v-vem är du?”
Steg släpar sig närmre,
”Ingen Märkvärdig” i tomma ögonhålor existerar inget liv, andedräkten doftar ruttet.
Sylvasst stål rispar hennes hud, hon skriker aj, fastän smärtan uteblir.
”Ni människor är lustiga, ni räds döden OCH livet.”
Lögnen yttras instinktivt,
”Jag är inte rädd för varken eller.”
”Så du önskar munhuggas?” Liemannen är road.
Hon lägger sina händer över sitt bröst, hennes ögon spärras upp. Stormen inom henne har tystnat. Stillheten löses upp utav ett,
”Dunk, dunk, dunk” benig näve slår mot urbergets inre,
”Vila i frid.”
Eftertankar maler mot gnejs och granit.

—————————————————————

 

Institutionen av Cecilia Linnéa 

“Deltagare 775 till rum 32!” Den stålklingande rösten strömmade ur de knastriga högtalarna. Samtliga boende på institutionen andades ut. Alla utom jag, person 775. Rum 32 var de mest fruktade rummet på institutionen. Dörren till allmänrummet slogs upp och två vakter kom in för att hämta mig. De tog tag i mina armar och drog ut mig på golvet. Jag slet mig loss och sprang.

Stegen ekade bakom mig när jag panikslagen rusade fram i korridoren. Jag tyckte i handtaget till den första dörren jag hittade och kastade mig in i rummet. När jag vände mig om möttes jag av en storslagen utsikt över en dal, där solens sista strålar glimmade genom det stora panoramafönstret. Institutionen måste ligga på berg. Framför fönstret stod ett stort skrivbord i mahogny.

Solen gav mig en falsk känsla av trygghet och för en kort stund kunde jag lura mig själv att jag var någon annanstans. Jag tittade runt i rummet för att hitta någonstans att gömma mig, när något fångade min blick. På skrivbordet låg ett dokument med ett namn jag kände igen. Mitt namn. Insikten att jag en gång varit mer än deltagare 775 sköljde över mig när jag febrilt bläddrade i dokumentet.

—————————————————————

Bunkern av Jane K Anton

Jag sitter i en bunker. Det är kallt och mörkt. Kondensen droppar från taket och blir till melodier som nästan låter som röster.
På andra sidan den tjocka betongdörren hör jag en hund skälla, barn gråta, glas som krossas. Höga röster slår mot väggarna.
Här kan de inte nå mig, säger jag tyst. Här är jag fri.
Jag försöker tänka på Arroyo, den lyckliga platsen, på den där sista semestern med familjen. Ett annat liv, som om det tillhör någon annan.
Jag smyger mot dörren när något vidrör min fot och ett lågt mummel får huden att resa sig.
Vad var det?
Dörrspringan kastar en ljusstråle över golvet och jag hinner se en liten mus som kilar undan. När jag sträcker fram handen kryper den upp och pressar sig mot mitt öra.
Jag hör inte vad du säger, viskar jag. Tala tydligare.
“Du kommer dö i natt”, väser den.
Reflexmässigt kastar jag den mot stenväggen. Ett svagt kras, och en röd pöl breder ut sig över cementgolvet.
Jag kryper ihop, håller händerna för öronen och viskar:
“Du bestämmer inte över mig.”

——————————————————————-

De små av Carina Persson

Korpen flaxade mot huset som låg vid en gångstig, en bra bit upp på berget. Även så här högt upp var vinden stilla. Husets trädörr stod på glänt. Fågeln trippade in genom glipan.

Det enda som hördes där inne var knastret från en eld. Ett rum uppenbarade sig, med två fåtöljer framför en brasa. Mellan dem stod ett pelarbord.

Korpen landade på ett av fåtöljernas armstöd. Betraktade den tidsfrusna omgivningen.

På pelarbordet stod en bricka med två tömda glas, och en karaff med enbärsdryck. Drycken såg ut att glöda där i brasans sken. Den verkade vara tänd rätt nyligen, ännu fanns det en hel del kvar av vedklabbarna som stod lutade mot varandra.

Korpen lyfte från fåtöljen och fortsatte till ett angränsande rum. Där fyllde en bred säng upp hela rummet. Elva rep hängde från dess fotända. På varje rep fanns det hårtussar i varierande skala. Blodsdroppar bildade ett långt spår längs med sovrummets golv. Korpen vände om och följde dess väg. Dropparna fortsatte förbi öppningen till rummet med brasa och fåtöljer, och hela vägen ut ur byggnaden. Några kraftiga vingslag från huset kantades gångstigen av ett stup. Där försvann droppspåret abrupt, och nedanför brusade älven.

—————————————————————

Mötet i ödehuset av Ingrid Andreasson

Jag följer stigen mellan de höga granarna allt längre in i skogen. Vinden jagar molnen på den grå himlen ovanför. Mellan grenarna skymtar ödehuset, det ligger alldeles nedanför berget. Blåsten tar i och böjer ner granarnas grenar, de slår mig i ansiktet medan jag tar mig fram mot huset. Jag har tagit med konserver och vatten så jag klarar mig ett tag framöver. Den olåsta dörren griper men efter lite lirkande går den upp. Några vedträn ligger bredvid den öppna spisen i rummet även om jag förnimmer att det saknas en del. Tändsticksasken ligger också kvar, jag lägger in några vedträn och tänder en brasa. Den värmer gott i det utkylda rummet. Vinden viner i träden utanför och det knakar i taket. Senare när rummet blivit uppvärmt lägger jag mig i sängen, mina sängkläder finns kvar sedan sist jag var här. Jag vaknar av en kall vindpust. I mörkret skymtar en kort figur med en luva på huvudet stå i rummet. När mina ögon vant sig ser jag att varelsen har långt skägg och att kläderna verkar vara gråa. I handen håller han en lykta. Han vänder om och går ut igen. Var det tomten som hälsade på undrar jag.

———————————————————-

Stugan av Anna Stasko

Jag minns att mamma sade: “Mia, vi måste flytta. Om det stormar ordentligt kommer stugan att rasa.”
Berget stupar rätt ner vid ena stugväggen och mamma sade att hon oroade sig för jordskred.
Tjugo år senare står stugan kvar. Jag vet för jag har kört hit för att titta. En tidsresa för att minnas det som var, minnas en tid innan allt gick fel och mamma blev konstig och försvann in i sig själv.

Här uppe på berget blåser det hårt och jag virar koftan tätare runt mig. Nykeln ligger fortfarande gömd under en sten. Den har rostat, men stugdörren öppnas ändå. Jag kliver in i farstun och känner genast att det är något som inte stämmer. Jag hade förväntat mig att det skulle lukta fukt härinne, eller mögel, men istället luktar det någonting annat. Matos. Stekt lök. Jag håller andan och ser mig omkring. Ett par stövlar står vid dörren.
Herrstövlar.

Någon bor här.
Nu undrar jag om det mamma sade var sant. Det var kanske inte ett jordskred hon var rädd för.
Det var kanske en man.
Jag vänder mig om för att gå. Tyst så att ingen märker mig.

Men någon har redan märkt.

—————————————————————–

Allans stuga av Pär Dunge

Kanske var det morden som avskräckte folk. Eller så var det spökena. Hur som helst så var det aldrig någon som ville komma och hälsa på mig i stugan.
Annat var det med min bostad nere i dalen. Dit var det inga problem med att få besökare. Så det kan inte ha varit mitt personliga sällskap som de önskade undvika. Men Allans stuga hade de respekt för. En inbjudan dit tackade alla nej till. Jag tror det berodde på alla ruskiga historier som surrade mellan väggarna där. De var allt annat än triviala.
Första gången jag såg stället väcktes min förtjusning. Byggnaden var liten och gammaldags. Läget var fantastiskt. Huset låg långt uppe på berget och nära kanten. Därifrån hade man fri utsikt över träden nedanför.
Just för dagen skyndade jag mig uppför. Ett annalkande åskväder tryckte vid horisonten och föreföll vara lika laddat som jag var.
Jag hann dock före ovädret och kunde slå mig ner vid skrivbordet i min skrivarlya. Den var döpt efter min favoritförfattare, Edgar Allan Poe. Platsen lockade fram sällsamma berättelser ur mig som handlade om både mord och spöken. Ibland kändes det som Poe var med mig och styrde pennan. Tack Allan!

 

och vinnaren är….

Institutionen av Cecilia Linnéa 

Med motiveringen att juryn önskar mer!