Tack till dig som påminde oss att vi inte publicerat vare sig vinnare eller tävlingsbidrag för juni månad. Vi ber om ursäkt för missen!
Nu behöver ni inte leva på halster längre, här kommer informationen, scrolla ner för vinnare…
Skogspromenaden av anonym
De tar i från rötterna, skjuter ifrån och spinner ut mot solen. Kropparna slår utåt, framåt, närmare, snuddar nästan vid det gyllene. I ljuset brinner elden, värmen strålar ner i marken och bänder upp de som ligger ner.
Den som trampar blint över stigarna ser inte, märker inte, hur rötterna och sprötena under fötterna rör sig. Den märker inte hur jorden höjer sig under denne, hur den andas och värker efter näring.
En vass sten och ett felkalkylerat fotsteg, och Denne faller handlöst. Växterna drar sig undan, stödjer inte händerna som greppar i luften. Så blir det ett väldans liv. Alla ska fram först. Rötterna och bladen, nässlorna och spröten, alltsammans tävlar hetsigt och girigt om den fallne. Den som vandrat över skogen ovetandes, ligger nu stilla i en sekund, innan jordens väldighet tagit sig över den.
Under jordgubbsmånen av Pia Redin
Växer blommorna också om natten? Ger det återspeglade solljuset någon som helst växtkraft i mörkret?
Eller är det möjligen så; att i det reflekterade solljuset finns mer livsenergi?
Jordgubbsmånen är stor och ligger lågt. Eller, rättare sagt: ser stor ut för att den ligger lågt. Tror jag. De sa det på radion igår när jag åkte hem från jobbet i bilen:
”Passa på att gå ut och titta på jordgubbsmånen ikväll. Endast vart 20:nde år ser man denna rödtonade stora, lågt liggande måne.”
Jag gick ut till parken. Jag såg månen. Sedan hörde jag hans röst; rösten jag älskade. Därefter hennes, som jag aldrig hört tidigare:
”När? Du har sagt det så länge nu… Menar du allvar, eller vad håller du på med?”
”Jag ska, jag ska”, svarar han. ”Men det tar ett tag. Hon är helt galen, vet du. Psyko!”
”Men hur svårt kan det vara?”
”Älskar du mig, Katarina? Är jag värd att vänta på? Eller ska vi strunta i alltihopa?”
”Nej! Jag älskar dig! Men…”
”Sch…”
Jag förstod att han tystade henne med en kyss medan jag krympte i jordgubbsmånens bleka sken.
Lupinernas dans av Linda Ekström
Hon slog upp dörren till det gamla torpet och möttes av en unken, instängd doft. Blicken vandrade över interiören där träväggarna hade antagit en sliten yta, så där som hon hade sett i inredningstidningar att folk betalade pengar för. Torpet var långt ifrån perfekt, men det var hennes. Beslutsamt gick hon fram till köksfönstret och såg sommarängen stå i full blom. Blåklockor, hundkex och lupiner tävlade om att fånga uppmärksamheten. Hon log. Det var hennes tur att blomma ut nu, att växa sig stark och fri, likt blommorna som dansade i vinden…
Blott en del av Gustav Örneholm
I den svala skuggan under trädets ståtliga krona går jag vägen fram. Jag ser hur det sträcker sig mot skyn – som om det vill finnas till med hela sin kraft. Tur ändå att världen bjuder på så mycket färg och form. Utan det gröna och blå att vila blicken på vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Det kalla vattnet mot det varma svettiga; det mjuka sköna mot det trötta stela. Det är livet som omfamnar. Som ger tillbaka. Vad är det inte värt, att få ta emot allt detta?
Livet är ibland så ivrigt att man inte hinner med. Om sommaren vill man nästan säga: nej, nu räcker det. Nu får det vara nog. I det myller som råder mellan häckar och snår blir det uppenbart att jag inte är dess mittpunkt.
Jag är blott en del – i en helhet som bär något större.
Kraft att växa av Annika Sjögren Arvidson
Det är inte alltid så enkelt att växa, på rätt sätt i rätt takt. Jag sitter på altanen. Det är i slutet av maj. Det växer så det syns i naturen. Jag kan inte göra så mycket för tillfället eftersom jag har brutit benet. Jag sitter med benet i högläge och tittar ut över trädgården och det lilla växthuset. Min mamma har kommit och bor hos oss en tid. Min yngsta dotter föddes med en cp – skada. Det är inget fel på intellektet och talet. Men hon har en del svårigheter med rörelse och motorik och det syns på henne att något är fel. Något som andra barn inte är sena med att kommentera. Hon är sex år och borde än så länge få vara ett obekymrat barn. Mormor är hennes favoritperson och idag är hon hemma från förskolan. Hon orkade inte gå dit idag, Viola och mormor planterar frön i små krukor. Då är hon sig själv. Jag hör henne skratta. Det är svårt för henne med dålig motorik och små frön som ska ner i krukorna för att kunna växa. Men hon kämpar och växer med uppgiften. Jag hoppas att min dotter alltid ska ha kraft att växa.
Livets ljuvliga nyanser av Sofia Skogsvilde
Ett frö bevattnas med ömhet och kärlek, det ges näring, närhet och uppmuntran.
Rotad i en trygg tillvaro känns livet stabilt. Själen växer och grönskar,
livets färgspektrum eggar fantasin.
I en annan del utav världen gror ett annat frö, det är oälskat, omtanke uteblir, näringsfattig jord förminskar och hånar. Svaga rötter vittnar om en kärlekstörstande uppväxt.
I tysthet vissnar själen samman.
Grå dagar i ultrarapid. År rusar förbi. Vår, snart sommar, ödet rycker i livets spretiga trådar.
Vinden leker med en tågbiljett i parken. Framtiden landar under blomstrande grenverk.
Famlande fingrar, svettdroppar i pannan. Händer snuddar vid en främling.
Inunder magnoliaträdets skugga sitter en man.
Hon är rosen, han är taggen, hon är framfusig, han är avig.
Sluten likt en outslagen orkidé drar han sig undan.
En outtalad profetia, två olikheter i symbios.
”Iris” hon sätter sig intill honom.
”Vide” svarar han överrumplad.
Fingrar flätas samman som de alltid hört ihop, tågbiljetten svävar bort.
Hon ler varmt likt solen.
”I hela mitt liv har jag sökt dig” stammar han fram när han ser tryggheten i hennes bruna blick. Tiden stannar upp. Kärlekens växtkraft greppar taget, själens gröna grenverk slår ut. Den färgblinde ser livets ljuvliga nyanser.
Sveket i skepnad av ännu ett vackert löfte av Matilda Norell
Sommarens urlakade dagar sviker de vackra löfte som tyckts utlovad. Löfte i skepnad av högsommarens spirande blomhav och fåglarnas hoppfulla toner. Sveket avslöjas i solens strålar som inte längre orkar sträcka sig in på småtimmarna. Och kulören på växtlivet som skiftar nyans till än djupare på spektrumet. Höstens kalla karaktär förgör bevisen på det utlovade löftet. I skepnad av dess bris som hänsynslöst klär av växtlivets orangea förklädnad. Och nattens köld som tvingar fåglarnas toner avlägsna i horisonten. Till slut omfamnas sveket varsamt i vinterns mjuka täcke. I skepnad av dess dyrbara kristaller som reflekterar solens strålar än ljusare och hoppfullare. Och den troget kvarvarande domherre brister ut melodin av ett nytt vackert löfte.
Månaderna efter dig av Ida Larsson
Månaderna efter att du kom hem och sa att du inte längre älskade mig, växte jag flera centimeter. Inte för att jag varit förtryckt eller misshandlad eller kuvad. Sådan var inte du. Du var en god människa, en som brydde sig, tog hand om. Just därför avbröt du relationen med mig. För att du insåg att du inte brydde dig, inte tog hand om.
Uppbrottet kom som en chock för mig. Jag älskade ju dig? Jag brydde mig, jag tog hand om. För mig var du alltid viktigast.
Efteråt, efter långa samtal med många olika människor om hur du och jag haft det tillsammans, förstod jag att för dig hade jag aldrig varit viktigast. Du hade nog velat att jag skulle vara det. ”Jag vill ju komma upp på din nivå, inte dra ner dig till min”, sa du, den eftermiddagen du krossade mitt hjärta.
Månaderna efter att du kom hem och sa att du inte längre älskade mig, insåg jag att den jag älskar ska älska tillbaka. Jag började skratta mer. Rätade på ryggen. Vågade. Pratade mer och djupare med mina vänner. Du hade rätt. Jag skulle ha någon som brydde sig om mig, tog hand om mig.
Tillväxt av Andreas Lantz
Under de tidiga åren växer vissa barn mycket medans andra växer sent. Deras mentala mognad är ofta frikopplad från den kroppsliga. Det är märkligt med storvuxna barn som beter sig som jättebebisar medans små barn kan vara mogna som vuxna. Hjärnans storlek är inte kopplat till skarptänkhet och mognad heller. Tillväxt är ett märkligt fenomen. Vissa växer hela livet mentalt medans andra förblir barn. De förblir barn även om de inte förstår det själv. De kan vara mogna när det gäller att vilseleda och charma andra utåt sätt men när det strular till sig beter de sig som barn. Är man inte van vid motgångar reagerar de ofta på ett förargligt sätt. Ett raseriutbrott kan dock kan tolkas som en auktoritär handling om personen är en man med en kraftig basörst. En ledare har en kraftig stämma helt enkelt. Argsinta personer har sällan haft någon positiv mental tillväxt dock. De försöker ingé respekt med sina utbrott men det är mest ett uttryck för omognad i de flesta fall. Tyvärr tenderar omogna personer att välja likasinnade som sina ledare i ett demokratiskt samhälle. Detta har ställt till det för vår värld och det märker man idag inte minst.
Växtkraft av Ingrid Andreasson
Ur en liten spricka i asfalten sträcker en maskros upp sin solgula blomma. Invid vägrenen frodas vilda blommor i olika färger och storlek som bildar en vacker matta. Det grönskar och frodas i en stor rikedom. På sädesfälten skymtar röda vallmo, blåa blåklint och vita prästkragar mellan vajande sädesslag. Luften fylls av doften från rosor, pioner, kaprifol och många andra blommor. Nu i midsommartider är växtkraften stark med sol nästan hela dygnet. Naturens växtkraft skänker energi och styrka år oss för att orka även när mörkret senare kommer.
Kärlekens kartotek av Susanne Eriksson
Trots de rötsjuka orden. Det svartmålade uttrycken. Som omgav oss i omgivningarna. Där inget annat ville sig. Grodde något inre. Det hade sipprat in väl lustiga blickar. Till dess högtflygande toner av kärlek. Uns av vällust smekte den inre själsväven. Och det där rörde upp bolster av glödande känslokraft. Det var själva skrattet som hade ändrat melodi. Hon hörde det själv. En gryning med nåd. Som från ingenstans drog tankarna iväg till estraden och visade lustfyllt upp sig. Balanserade tankeväckande med bokstäver och ord som formats i något inre djup. Fragment av det bitterljuva. Det hade tagit över det inre. Det var inte bara du som styrde nu. Och plötsligt var det tillstymmelse av hud som fjäderlätt rörde sig över din. Kanske var det oavsiktligt. Även det lilla gryr. Och tar sina vägar. Lämnar en inte ifred. Blir fastetsat. Ekon av omsorg spelade i byggnaden. Och fler känslor uppmålades. Riktningarna i livet hade ljusnat av välmående. Och ännu på dödsbädden kan dessa vissa hjärteblad frammanas utan tvekan. Ljuvligt inskrivet i kärlekens förnöjsamma kartotek.
Gröna känslor av Louise Sahlberg & John Wide
Solsken. Dagen hade börjat riktigt bra. Vinden var ljummen och vi anade inte att något hemskt snart skulle hända. Kanske var det lika bra att vi inte visste.
Många tror att vi grässtrån helt saknar ett själsliv och är ointellektuella. Men i själva verket är det tvärt om. Problemet är bara att vi saknar en praktisk möjlighet att uttrycka oss.
Jag och mina klorofyll-stinna vänner stod tätt tillsammans på den jämna gräsmattan. Där njöt vi av värmen och växte bokstavligen till oss.
Just när tillvaron var som bäst hördes ett ljud i garaget. Ut kom ägaren till villan och tomten. Framför sig sköt han en gräsklippare.
Skräcken grep tag i mig när jag såg att mannen och klipparen var på väg rakt åt mitt håll. Om bara några sekunder skulle de köra över mig. Panik!
Hastigt bestämde jag mig för att bli en människa i mitt nästa liv. De hade flera fördelar och lätt för att uttrycka sig. Inte minst i skrift.
Skrot och korn av Ragnar Ahlman
Jag har inget namn och jag kan varken prata eller gå. Jag lever på en jordfläck i en djungel av betong. En gång varje år sprider jag små korn i luften, i hopp om att de ska nå fler som mig. Att det finns fler som mig vet jag endast för att mitt liv började i en riktig skog. En ek väljer inte var den ska leva, så jag och mina jämnåriga gjorde det mesta av jorden där vi grodde. Mina unga rötter fäste mig hårt i marken, men de var ingen utmaning för händerna som ryckte upp mig och förde mig till den här bullriga platsen med dess solkiga luft.
De vandrande varelserna har klättrat på mina grenar, sprutat färg på mig och svurit åt mig mellan sina nysningar. Några av dem har pratat om att flytta mig någon annanstans, men trots allting trivs jag här. Jag växer mig större för varje år, och nu hänger mina grenar högt över deras gångväg. Ibland går någon åt sidan och sätter sig i min skugga. Då vet jag att jag inte har vuxit förgäves.
Vinnaren är
Grattis till
Skriv en kommentar